På förhand kunde man gissa att det skulle bli en hård dag med alla de bästa lagen på plats och årets landsvägspremiär för Marianne Vos som extra krydda. Efter drygt 6 långa kilometer masterstart så skulle 127km avverkas i soligt väder med blå himmel. Mellan ca km 25 och 45 fanns ett gäng rätt tuffa backar innan det som sig bör i Holland flackade ut för resten av resan. Det här var alltså förutsättningarna och jag var peppad och på fantastiskt humör!

Man kan säga att det inte blev som jag tänkt mig. Efter ca 15km punkterar jag bak och eftersom vår servicebil hade nummer 22 i karavanen tog det ett tag att få hjälp. Cyklade på så gott det gick men hann tappa en hel del. Fick hyfsad hjälp med pace och krigade mig tillbaka precis innan backarna började. Phew!

Klarade första stigningen bra men tappade på andra, det sa bara stopp i benen. Hittade dock 3 vänner och vi lyckades köra ikapp klungan precis innan nästa stigning och det blev körningen igen och jag flög av. Helt tomt i benen kändes det, fick krypa ner på lättaste växeln och tänkte att ”jaha det var det det..”. På toppen av backen hittade jag dock mirakulöst nog några nya krafter och lyckades gneta ikapp klungan återigen med hjälp av en annan tjej.

För det allra mesta smala vägar (typ cykelbanestorlek) och konstant slingrande/svängande till höger och vänster gjorde det svårt att avancera. Plus det faktum att benen var fortsatt rätt tomma. Vid ca 20km kvar var första gången på hela dagen som jag tyckte att jag var nöjd med min position, jag satt högt och hade koll på läget men det gick fortsatt ruskigt snabbt och klungan var ett långt sträck. Vid 4km kvar kraschar en tjej till vänster om mig och hennes framhjul far in i min vänsterfot och gör så att spännet går upp men jag klarar mig från att gå i backen. Det är inte direkt läge att sluta trampa, så jag trycker ikapp de undflyende cyklisterna framför och spänner sedan skon igen.

Foto: http://velofocus.com

Vid 2km kvar höjs farten ytterligare och det långa sträcket brister. Jag har inget att sätta emot och får se mig besegrad och rulla in strax bakom på en 58e-plats. Många bra namn framför men också bakom mig. Inte många klubbcyklister framför i resultatlistan heller. Jag tror att mina lagkompisar Minke och Monique (17e & 18e plats) var de enda faktiskt…

Efter att svalt besvikelsen med de trötta benen och den inte alltför upplyftande placeringen så får jag vara nöjd med att ha kommit tillbaka 3 gånger i racet, aldrig gett upp och återigen tampats med de allra bästa!