Den tuffaste Women’s Tour hittills sägs det. Även om jag inte kört någon av de tidigare upplagorna så är jag beredd att hålla med. Så pass att organisationen var tvungna att korta ner den sista etappen lite eftersom snittet över alla dagar annars skulle bli över gränsen för vad som är tillåtet. Fyra långa linjeetapper och ett kortare kriterium summerar de fem dagarna kort. Den längre analysen lyder som följer.

Vi kom till England en cyklist kort pga av sjukdom och skador och redan efter första etappen försvann två till av samma anledningar vilket resulterade i att vi fick köra resterande dagar med endast tre. Eftersom cykel ju är en lagsport är ett halverat lag ganska sårbart, men vi försökte vända det till vår fördel och motiverade oss för de som fallit bort med att kunna ta i lite extra och rå om varandra ordentligt både på och av banan.

Eftersom konkurrensen var av yttersta klass och vi fortsatt har en en bit kvar till toppen fokuserade vi på att ta en etapp i taget och göra det bästa av den istället för att titta på totalen. Det gav utdelning redan första dagen, trots att Doris utgick pga av sjukdom och Camilla kraschade olyckligt och även hon fick kliva av. En cyklist fick lov att komma loss från klungan med ca 45km kvar till mål och kunde solosegra med en efterföljande klungspurt för resterande delar av gänget. Medvind, medlut och bred rak väg de sista kilometrarna mot mål bäddade för en riktig högfartsspurt. Sista 500m innan mål skulle en smal passage och två rondeller passeras, men jag med Christina på hjul lyckades trassla oss fram i allt detta mycket bra och jag kunde leverera henne i ett läge där hon kunde avsluta med en 6e-plats. En topp 10 i de här sammanhangen kunde vi inte annat än vara väldigt nöjda med.

Dag två blev lite av en mellandag. Terrängen var väldigt tuff alla dagar med kuperat hela tiden och framför allt väldigt branta backar. I den längsta klättringen på ca 4km kunde tyvärr ingen av oss komma med i förstagruppen. Resten av den klunga vi satt med sedan var inte supersugna på att köra järnet för att ta in så vi snurrade mest på och tog oss bara till mål och började fokusera på nästa dag istället.

Längsta etappen var dag tre med sina 151km, exklusive neutral start på knappa 8km. Alla började nog bli lite trötta både fysiskt och mentalt. Det gäller ju att hålla ihop huvudet under de långa dagarna också så att man hela tiden är med på vad som händer. Undvika krascher, hålla koll på vägen och vad som händer i klungan. Alltid avancera, vart ska jag ta mig härnäst och vart behöver jag vara om några kilometer, när kommer nästa kritiska läge eller vägavsnitt?

På en rätt stor och rak väg tappar plötsligen någon koncentrationen för en sekund och kraschar både sig själv och ett gäng till, mig inkluderat. Cykeln åt ena hållet och jag åt det andra. Det går förvånansvärt bra faktiskt då jag kommer undan med lite skrap men cykeln behöver bytas. Det tar en liten stund innan jag kan komma iväg men hinner då lugna ner mig lite och inse att det inte är någon större fara med mig och det går ganska bra att pace:a tillbaka till klungan då det för tillfället är rätt stora vägar vi kör på. Med tanke på etappens längd samt att de kritiska två QOM kommer under de sista 50km så är det gott om tid att komma in i tävlingen igen. Jag känner att jag har ganska bra ben och med hjälp av att placera mig väl i ingången till klättringarna kan jag överleva och komma med förstagruppen över de båda. Klungan jagar in en liten utbrytning med 5km kvar till mål och det går i en rasande fart på slutet. Ensam kvar från laget gömmer jag mig så gott jag kan och ligger på de hjul jag tycker verkar vettiga inför spurten. Jag lyckades undvika två krascher på slutet och kan spurta in som 8a, min första topp 10 på World Tour och det känns riktigt bra och roligt.

Taggade till tänderna för den kortaste linjeetappen (123km) ställde vi oss till start på lördagen. Nu skulle vi behöva ge allt och lite till eftersom det skulle avverkas en hel del höjdmeter och med en kort etapp kunde man gissa att det skulle bli race från start. Själv kände jag mig fylld av självförtroende och att jag kunde ha nåt med leken att göra även denna dag. Tyvärr fick jag en mycket olycklig punktering efter bara ca 10km och fick jaga hela långa, branta vägen upp till första QOM på ca 25km. Jag trodde ett tag inte att jag skulle komma ikapp men när jag just var på väg att ge upp helt och bryta ihop i tårar ser jag Christina i en liten grupp framför och får nytt hopp om livet. Precis på toppen kommer jag ikapp vad som redan är en gruppetto. Det har gått väldigt fort i tät hela vägen och många har hunnit droppa av. Jag känner att dagen i alla fall är räddad och att jag kommer få köra klart och starta i London dagen därpå. Riktigt enkelt blir det ändå aldrig med ytterligare en punktering och en väldigt kuperad bana. Det gäller att klara tidsgränsen men gruppen är så pass stor och det sitter flera av de bästa spurtarna med oss så vi kan ändå kämpa på med något slags lugn om fortsättningen.

Avslutande etappen blev det jobbigaste kriterium jag kört nånsin. 62km mitt i centrala London med en drös skarpa svängar och 180-gradare. Ingen neutral start och jag trasslade med att få i foten i pedalen. Det gick iväg en stark grupp direkt på 6-7st och klungan jagade som en furie de första 3-4 varven. Alla var på ett streck, ett streck jag trodde skulle spricka precis framför mig många gånger. Benen stod rakt ut direkt och det var bara tunnelseende och tugga styrlinda för hela slanten. På något vänster lyckas jag ändå bita mig kvar där och när vi väl är ikapp stannar det av en sekund eller två vilket gör att jag kan avancera och sätta mig själv i en lite bättre sits. Kan köra lite smartare med så jämn ansträngning som möjligt och åka lite som en jo-jo i klungan på ett kontrollerat sätt. Framåt spurten så sitter jag riktigt fint genom den sista 180-gradersurvan med ca 1km till mål. Jag får dock svårt att hålla den positionen genom resterande svängar och väg till mål bland de andra lagens starka spurttåg. Tyvärr utan hjälp att ta mig fram orkade jag inte riktigt på slutet och rullade in på en 28e plats.

Vi gav verkligen allt den gångna veckan och det har varit både riktigt hårt och riktigt roligt att få slakta benen varje dag tillsammans med mina lagkompisar. Jag känner själv att jag tagit ett litet kliv till och tror detta varit en bra formvässare till SM. Hoppas kunna uppdatera er med glada rapporter därifrån om ca 1,5 vecka!