Idag är det vila på schemat. Jag gillar vilodagar minst lika mycket som träningsdagar men på ett annat sätt. När det är vilodag känner jag mig förtjänt av den och vet att jag vilar för att orka ta i på nästa träningspass. Det är dock alltid skönt att känna sig produktiv så då hittar jag på miniaktiviteter som triggar min egen kropps belöningssystem eller vad det kan kallas…?

I morse njöt jag av sovmorgon, långfrukost och av att se (och höra) hur det blåser halv storm ute. Bra tajming att slippa tampas med vinden just idag!
Så var det ju det här med aktiverandet. Jag tog en promenad till närmsta cykelbutik för att köpa värmeliniment till mina stackars ben. Kom just hem. Nöjd med utflykten och vetskapen om att jag kommer kunna hålla mig någotsånär varm även på kommande race!

Snart får vi kramas igen!

Vad jag ska göra resten av dagen? Pja, fördelen med det här livet är att jag kan göra lite som jag vill så länge jag sköter äta, träna, sova. Så jag ska väl äta, ligga på soffan och kolla serier. Något jag kanske ska ägna en liten stund åt också är att börja packa ihop alla mina pinaler som exploderat ut i lägenheten. På torsdag flyttar jag och Hanna till Breda i Holland och samma dag kommer även Nisse och Johanna på besök över påskhelgen!

 
…bilen behöver även en ny lampa till vänster framljus. Det tar jag hand om i morgon.

Jag börjar med att avslöja slutet: Pallplats! 😀

Hela vägen ensam i bilen på vägen till tävlingen hade jag ett mantra: Idag vinner jag. Idag är det min tur. Jag kör bra i regn och busväder.

Prognosen hade nämligen talat om för alla som vågat titta att det skulle bli skitväder. Men lika för alla. Jag störs inte heller av det så mycket även om jag hellre cyklar i sol. När jag väl är igång är det nästan roligare ju grisigare det är. Tänkte även en del på följande:

Rule #9

// If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.

Ja, så har det tävlats igen! Den här gången mer ett lopp av GP-karaktär med en varvbana på dryga milen som skulle avverkas 7ggr. Det regnade. Och blåste. Termometern på 6-7 grader. Inte så mysigt med andra ord och det blev ingen hejdundrande uppvärmning direkt…

Känner knappt igen mig själv eftersom jag till dagen valt tofs istället för flätor…

Vi var 8 från laget trots att det var mitt på en onsdag, men ingen lagledning då loppet ändå var av lite mindre karaktär och på frivillig basis. På plats fick vi alltså sköta oss själva och snacka ihop oss. Monique har varit både 1a och 3a på detta lopp de senare åren så det var väl givet att köra för henne. Många klubblag och några proffs var också där och tillsammans blev vi ca 120 till start.

Kallt i starten

Det var hög fart redan från början och precis vid första varvning fick jag lov att attackera ikapp de 2 som försökt gå loss. Kom precis ikapp i takt med att vägen svängde höger och jag fick släpp på bakhjulet.
Klarade mig precis och kunde fortsätta hålla ihop med de andra. Vi blev dock ganska snart ikappåkta av klungan. Ungefär så såg det ut hela loppet. Några försökte komma loss, jag hade som uppgift att se till att de inte gjorde det. Titt som tätt hörde jag Moniques röst ”Sara, go go go!” eller nåt liknande. Inget att fundera på. Jag slet hårt för att plocka in utbrytningar och attacker. Lyckades tyvärr inte få så mycket hjälp där det behövdes och klungan kom aldrig ikapp den avgörande utbrytningen av 2 Liv-Planturåkare.

Genom de sista svängarna innan upploppet blev det väldigt stökigt i klungan, trångt och bråkigt. Jag visste att jag hade fått släpp ett par gånger i kurvorna (dels pga väta men även ett utslitet bakdäck och kanske lite för mycket tryck) så spelade mina kort säkert istället för att idiotköra och tränga mig fram där det inte fanns plats och stor risk för krasch.

Smart drag såhär i efterhand då en av de främsta tjejerna får släpp i sista kurvan och sopar med sig en hel del folk ut i kravallstaketet. Jag ställer mig på bromsarna, sladdar till men håller mig på hjulen och kan lotsa mig själv genom folk och cyklar som ligger mitt på vägen. Blir inte så mycket av en spurt efter det men kommer i mål helskinnad. Det var synd att laget inte fick bättre utdelning på hårt slit men så är det ibland. Vi fick chans att slipa ytterligare på samarbetet och jag tar hela tiden med mig nya kunskaper från varje tävling.

Igår åkte svensklägret i Zandbergen till Lierop för att återigen tävla. Jag och Hanna slog ihop oss med Linnea och Alexandra i BMS Brin, som bor på samma ställe, och gjorde den ca 2h långa bilresan lite trevligare.

Efter en del letande på plats lyckades alla hitta till sina respektive samlingsplatser och sen gick det på rutin. Byta om, nåla tröja, få benen linimenterade (nytt ord för SAOL?). Mötet gicks igenom på holländska som vanligt, men fick det viktigaste och det som berörde mig översatt. Gott så, jag visste vad min uppgift för dagen var och kunde koncentrera mig på det.
Rätt nervös igår faktiskt. Vet inte varför… kallt väder, många till start, visste minimalt om banan? Vi var tidiga till inskrivningen och hamnade således ganska långt fram i startfållan. Kunde där småsnacka lite med tjejerna i Crescent som är här och kör lite tävlingar, kul!

Första långa varvet låg jag högt och kunde bevaka, hände inte så mycket och farten var inte särskilt mördande. Fram mot varvning för de avslutade 4 kortare varven började det hetta till. Jag kom iväg med 3 andra i en knapp mil kanske innan vi blev inkörda av klungan. På något vänster tog jag väl en liten mental paus vid inhämtande och hittade mig själv typ sist i klungan. ”Här kan jag ju inte vara” tänkte jag och började sick-sacka mig upp igen. Väl i täten smällde det till igen och det var åter läge att sticka iväg baserat på vilka som försökte slita sig loss.

Vi blev en liten grupp som direkt började samarbeta för att skapa lucka till klungan. Strax därpå anslöt även min lagkompis Monique och vi blev 8. Här var det ca 2,5 varv kvar á ca 19km. Vi samarbetade bra, jag fokuserade på att göra det så bekvämt för Monique som möjligt då det var henne vi skulle köra för idag. På sista varvet blev det stökigt igen och folk började mygla. Jag slet för att hålla farten uppe och inte låta klungan komma ikapp samt att ge Monique chansen att kunna ta det lite soft i bakgrunden. Sista kilometern gick en redig attack som jag plockade in, sen kontraattack från Floortje som jag tyvärr inte hade några ben/huvud kvar för att gå på. (Här borde jag kanske bara satsat allt jag egentligen inte hade kvar men benen var vid det här laget så tomma så deras signal till hjärnan var tyvärr starkare än det motsatta).

Det ledde till att just Floortje kunde solosegra. Jag vred ur det jag hade så långt det räckte och hoppades att Monique skulle ha krafter kvar till en bra spurt. Hon knep en snygg 3e-plats och jag rullade in precis bakom gruppen och slutade således 8a. Mycket nöjd med dagen! Tar med mig mycket som var bra och en hel del jag har lärt mig och kan göra bättre nästa gång också.

Vardagen flyter för det mesta på i ett äta-träna-sova-mode. Vissa undantag för att handla mat, tävla eller släpa cykeln till närmsta meck av olika anledningar.

Ett annat undantag från regeln var i tisdags. På kvällen brände jag iväg till Oosterhout i Holland för att vara med på en lagpresentation. På plats var alla klubbens olika lag från knattar till elit. Sjukt mycket folk, god och livlig stämning och lite allvar när lagen presenterades på scen. Som enda utlänning i laget blev jag utvald att svara på lite frågor om varför jag valt att tävla för just den klubben, hur det fungerade och hur livet såg ut för mig.

Jag varken jobbar eller pluggar just nu, utan är ju här för cyklingens skull.
Det enda jag fokuserar på är att bli så bra som möjligt på att cykla. Det innebär ju att mitt enda fokus är mig själv. Jag måste ta hand om mig själv och ge mig själv de bästa förutsättningarna jag kan. Självklart tillkommer det ju en del annat fokus när det handlar om lagsport och man måste se till gruppens bästa och följa en taktik, men för att jag ska orka följa taktiken måste jag se till att jag är mitt bästa jag.

Ibland leder således fokuset till att jag måste prioritera. Prioritera mig själv i första hand för att kunna prioritera annat och andra i andra hand. Oftast är det inte så svårt och det rullar på bra. Jag följer en plan och har mina rutiner.

Igår vaknade jag dock med snor i näsan och jag var torr i munnen/halsen. Jag visste direkt att jag inte borde köra de 5h som var planerat. Jag behövde fokusera på att INTE bli sjuk på riktigt. Men. Mitt fokus är ju samtidigt att bli bra på att cykla och då måste jag ju träna. Dessa tankar tror jag snurrar runt hos de flesta idrottare. Man känner sig lite smårisig och vet att man BORDE vila (vad gör en dag extra vila egentligen i långa loppet?) men samtidigt vill man inte missa sin träning. Konkurrenterna är säkert ute… Mina lagkompisar förväntar sig att jag ska vara i form… Jag vill själv bli ännu starkare… Jag känner mig dålig för att jag ligger här hemma och vilar…
Man slåss helt enkelt med sig själv. Hjärna mot vilja.

Njöt av långfrulle i soffan istället.

Så jag skickade ett meddelande till Isak. Han sa vila. Vilket jag i och för sig redan visste men det var lättare att ta beslutet när det kom från honom. Det är lättare att vara bekväm och lugn med att ta en extra dag vila när det är någon annan (som jag verkligen litar på) som säger det.
Det är tävling på söndag igen och det är viktigare att vara frisk då än att klämma in ett träningspass nu.

Igår låg jag alltså på soffan hela dagen och läste bok och kollade serier. Hanna skjutsade även iväg mig till en meck på eftermiddagen för att fixa ett glapp i styrlagret. Jo, jag vet hur man gör själv också men nu hade jag behövt en extra distans eller kapa gaffeln. Ingetdera hade jag möjlighet till där vi bor. Jag har fått en längre styrstam som dessutom tydligen var lite lägre, därav hade jag behövt en extra distans. Mecken valde att kapa gaffeln. Problem solved.

Resultatet av gårdagen var att jag idag vaknade utan snor och annat trams och har vart ute och rullat lite lätt. Känns bra. Vad som kunde ha hänt om jag kört som planerat igår är att jag möjligen vart sjuk på riktigt idag. Allt som oftast ÄR det värt att ta den där extra dagen innan det blir illa på allvar. Nöjd alltså med rätt prioriterat och nu fokuserar jag på att vara i slag på söndag!

Grått idag men skönt med frisk luft.

Omloop van Strijen

I lördags var det dags för en lite mindre tävling med bara klubbcyklsiter då världseliten var och körde världscup. Det var nog första tävlingen för många på startlinjen och ganska hetsiga 150st som knökade och bökade för att få bra position i början.

Vi kom till start med att bra lag och visste hur vi skulle kunna utnyttja läget till våran fördel. Som bekant blåser det mycket i Holland, så även i lördags. Det var en pannkaksplatt bana (eftersom det också knappt finns några backar i Holland) och vi skulle köra 8 varv á 10km.

Redan från start var det hårdkörning och det bildades snabbt flera olika grupper då klungan sprack av i kantvinden. Vi var först 6 från laget i första gruppen men desarmerades så småningom till 4. Eftersom Monique hade störst chans att vinna körde vi andra för henne och slet och slet och själv fick jag många lektioner i hur man ska hantera, eller hur man verkligen inte ska hantera, vinden här.
Väldigt bra att ha lagkamrater som styr och ställer lite med mig så att jag hamnar bättre och kan hjälpa dem bättre!

På sista varvet plockade jag in några utbrytningar/attacker för att hålla klungan samlad. Till spurten hade jag tyvärr inte så mycket att komma med kvar i benen, men Veerle drog upp Monique till en finfin 2a-plats, hon kom själv 4a och jag trillade in som 10a.
Bra dag och bra lagkörning!

Novilon Eurocup UCI 1.2

Efter tävlingen i lördags åkte jag hem till Ymke i laget och bodde där över natten eftersom det skulle vara ny tävling igår igen. Jag hade väl mina förhoppningar på att världseliten skulle vara lite småtrötta efter deras drabbning dagen innan men tji fick jag!

Det var för det första svinkallt och jag, med flera, stod verkligen och huttrade i starten trots dubbla underställ och benvärmare… Det tar ju lite tid för alla lag att bli presenterade så man hinner stelna till där i startfållan. För det andra var det verkligen inga trötta ben på de andra cyklisterna. Direkt när mastern släppte var det full gas! Vi skulle ta oss från söder till norr, från punkt A till punkt B och det blåste satan från öster. En full dag med kantvind med andra ord.

Man kan ju tänka att de bättre lagen utnyttjade läget för att göra sig av med så många som möjligt så fort som möjligt. Redan efter ett par km tyckte jag att jag hade slitit ont bara för att sitta kvar i klungan, det hade redan bildats en utbrytning på ca 15 pers. Jag tänkte för mig själv att det måste ju lugna ner sig snart. Men icke. Det bara fortsatte att köras på. Stenhårt. Jag var med riktigt bra över kullerstenen efter ca 14km och även upp över den enda, men tuffa, backen efter ca 28km. Nöjd med att ha bra driv och tryck när andra stod mer still!

Foto: Anton Vos

Kunde andas lite utför bara för att få börja kriga direkt igen för att inte åka av. Det höll inte så länge tyvärr. Jag fick ge mig efter ca timmen och hamnade i en grupp som körde bra tillsammans och plockade upp diverse cyklister som droppat av från gruppen framför. Efter ca 60km kom en bil förbi och sa att vi var för långt efter täten och blev avplockade. Eller avplockade är fel ord. Vi behövde fortfarande ta oss till målet. Riktigt glad att jag inte var själv och att det var några i gruppen som hade hyfsad koll på vartåt vi skulle. Tog en lite kortare väg och fick ihop runt 4mil nedrullning in till målet.

Jäkligt surt såklart.

Jag försöker ändå vända på det och tänka att av ca 200 till start var det 47 som gick i mål. Det var bara en enda klubbcyklist som gick i mål, resten var proffs. Den enda var min lagkompis Monique, som kom 11a, och jag är så grymt imponerad av henne och glad att vi är i samma lag. Vilken inspiration!
Många bra namn fick kliva av och många bra namn var även bakom mig och blev avplockade tidigare in i loppet. Jag tar med mig det jag gjorde bra, slickar såren och kommer igen till nästa tävling på söndag!

Tävling nummer 2 på årets raceprogram avverkades igår men resan började redan i onsdags.
Planen var att jag skulle lämna av Hanna på stationen i Eindhoven så att hon kunde ta ett snabbtåg till sina lagkompisar i norra Holland. Vi fastnade dock bakom en trafikolycka vilket i sin tur ledde till att vi fastnade i eftermiddagsköerna in mot Antwerpen. Efter en snabb koll på logistiken bestämde vi att lämna av henne i Antwerpen istället eftersom det gick ett hyfsat passande tåg därifrån med. Det blev tyvärr lite trassligt för henne ändå, men hon kom fram tillslut. Själv körde jag vidare till Bladel och hotellet där vi haft första träningshelgen för att stanna för natten.
Uppskattade den fina servicen och en stund för mig själv att ladda ordentligt.

Igår morse körde jag vidare för att plocka upp en lagkompis på vägen mot Drentse och tävlingen. På vägen dit kom hon på att vi hade tänkt fel på en timme så vi tog en liten titt på banan när vi kom dit också 😉

Nästan 200 till start igen och de bästa lagen på plats. Inte lika nervös som sist men ändå en anspänning såklart. Mastern var riktigt stökig eftersom banan var mer lik en riktigt knivig GP-bana och tvära inbromsningar och snabba accelerationer. I princip hela stora varvet som skulle avverkas 2 gånger kändes ungefär så och jag hade lite svårare än sist att avancera. Efter första varvet vart det dock rätt utdraget och en del hade fallit ifrån så lyckades hitta bättre position. Efter ca 90km körde tyvärr en annan cyklist in sitt bakhjul i mitt framhjul och jag hade av 3 ekrar och kunde inte rulla en meter till. Fick hyfsat snabb hjälp med nytt hjul och började slita mig tillbaka. Organisationen var stenhårda på att man inte fick någon pace så slet ont i vinden och hann tänka att det inte skulle gå. Gick verkligen på sparlåga när jag plötsligen såg klungan en bit fram och fick lite ny kraft och slet mig ikapp!

Hitta mig i klungan om ni kan! 😉

Väl framme visste jag att kullerstenssträckan skulle dyka upp inom kort så började desperat försöka avancera i klungan utan större lycka då vägen konstant knixade höger och vänster och ingen gav plats och jag var trött i både ben och huvud. Strax därpå dyker det upp ett hål i vägen i en kurva som jag inte kan undvika och punkterar framhjulet. Får hjälp igen, men kommer bara ca 500m över kullerstenen och har punkat bakhjulet. Gör såklart vad jag kan för att komma ikapp men tillslut går det inte längre och jag blir avplockad vid målet.

Sånt som händer men alltid tråkigt att inte kunna gå i mål när jag ändå kände att jag var med bra. 2 av mina lagkompisar var med till slutet och körde riktigt bra så glad för deras skull!
Jag har ju aldrig ens punkat på en tävling förr så nu fick jag verkligen träna på hjulbyten. Så att det räcker och blir över till hela säsongen tycker jag. Lika bra att ta allt på samma tävling.

Bor hos min lagkompis Anouk tills lördag och vi har vart ute och rullat lite lätt idag med ytterligare en från laget och taggar nu till för nytt race i morgon. Då är det nationell tävling och proffslagen är på världscup. Ny dag, nya chanser!

Premiären avklarad. Puh!
Jag kan såhär i efterhand berätta att jag haft lite strul med licensen och starten igår låg i farozonen. Strulet ledde till att jag egentligen var mer nervös över att inte få starta än vad jag var över själva tävlingen. Tills jag fick klartecken. Då började jag inse att jag nu hade ett tufft race framför mig. En klunga på knappa 200 pers varav de allra flesta jag inte hade någon som helst koll på. Vems hjul är bra att ta? Vem ska jag undvika att ligga nära? Vilka behöver jag ha extra koll på? Förutom mina lagkompisar då…

Jag hade inte direkt vilopuls i startfållan men kom iväg bra och när jag startat så släpper alltid nervositeten och fokuset tar över istället. Avancera. Avancera. Avancera. Det är en väldigt stor del. Eftersom alla vill ha en bra position långt fram avanceras det hela tiden och gör man inte det själv hittar man sig själv snabbt längst bak i klungan.

Jag lyckades hålla bra koll på mina lagkamrater och kunde hålla en bra position för det mesta. Fick munhuggas lite och närkontakt då och då men inget värre än så. Alla vill ju fram… Jag hade inte lagt alla detaljer om banan på minnet utan valde att fokusera på 2 saker. Efter ca 48km skulle det vara en jobbig och smal kullerstensbacke på 700m med ett bergspris på toppen. Efter ca 64km skulle det svängas in på en mycket smal väg. Den smala vägen skulle sedan återkomma på varje av de 5 korta varven men då jag hade cyklat första varvet hade jag bra koll på banan.
I övrigt fanns det lite sprinter här och var men lade inget fokus på dem. Dock lyckades jag med konststycket att ligga så bra till att jag knep en 3e-plats på en av målpasserings-sprinterna på korta varvet. Var osäker på om det var någon sprint på det varvet och låg i spets just då men eftersom ingen annan verkade spurta så gjorde inte jag det heller. Tills någon ställde sig upp till vänster. Då blev det fart på mina ben också 😉

På de korta varven fanns även en backe som efterhand verkligen tog ut sin rätt. Jag hade sällskap med 2 lagkamrater i det som var kvar av klungan fram till sista varvet då det bara var jag och Monique kvar där. Jag visste innan att hon är en bättre spurtade än mig så försökte hjälpa henne så mycket som möjligt. Vi fick väl inte riktigt till det i spurten men hon kom in på en 14e-plats (3a i klungspurten) och jag tog en finfin 21a-plats! Det var en grupp på 11 man som var loss dryga minuten före klungan. Sara Mustonen tog en snygg 3e-plats!

I stora drag är jag grymt nöjd med min premiär och ser fram emot att utvecklas mycket i år. Ju fler tävlingar på den här nivån jag kör desto skickligare kommer jag bli. Nytt race redan på torsdag så bara att ladda om.

På ämnet fånigheter under loppet. Min Garmin som jag fick för inte alls länge sedan har tydligen en pulsinställning. Upprepade gånger pep den argt 3 gånger i rad och varnade för ”för hög puls” eller ”pulszon har överskridits” eller nåt liknande. Jag läste inte så noga, hade fullt upp med annat. Innan jag insåg att det var min egen som pep hann jag bli störd över att någon annans klocka verkade upprörd över något. Återkommande. Och alltid precis bredvid mig. #Fail. Ja, det var rätt jobbigt. För det mesta. Men riktigt kul och väldigt skönt att ha kört första racet och vara igång nu.

Nu närmar det sig verkligen tävlingspremiär. På söndag smäller det och idag har sista hårda passet avverkats. 4h hård distans stod det på schemat och jag var minst lika orolig för att hitta runt själv (och komma tillbaka) på 4h som jag var orolig för hur benen skulle må. Ni som känner mig vet att jag har en rätt kass känsla för riktningar. För er andra kan jag berätta att jag inte över huvud taget har någon som helst koll på vilket håll som är hemåt eller bortåt… vilket då inte är särskilt fördelaktigt om man ska ge sig iväg ett gäng timmar på helt okänd mark själv.

MEN. Solen sken och det var sisådär drygt 10 grader så humöret var på topp! Jag började med att köra ca 1,5h på måfå och sedan plockade jag upp kartan vid lite större vägskäl med flera olika skyltar så jag visste varthän det borde barka. Lite lätt imponerad av mig själv (även om jag fuskade med karta) var jag tillbaka efter 3.45 och behövde bara skarva lite i närmaste omgivningarna 😉 Klapp på axeln till mig själv!

Nu är det lite lugnt och skönt fram till tävlingen som jag för övrigt inte än hunnit bli nervös över. Jag känner mig peppad men vet att det förmodligen kommer börja pirra lite lagom framåt lördag kväll. Det är ju inte bara tävlingspremiär. Det är ett helt nytt lag. Nya rutiner. Nya mot/medcyklister. Nya vägar. Större klunga.

Jag får ta en sak i taget och växa in i det.

Idag kom även mitt chip för tidtagning (som jag glömt i Sverige) så nu kan jag släppa den oron i alla fall. Tack mamma och pappa för hjälpen! Det är inte bara att sätta sig på sadeln och köra, en hel del annat fixande och rodnade runt omkring krävs för att få det att gå ihop. Ibland önskar jag att det fanns en manual till hur och vad man behöver tänka på och/eller fixa inför ett projekt som detta. Antar att det dock finns tusen olika sätt att göra det på. Kanske jag ska göra min egen lista som jag kan förmedla till intresserade tjejer framöver?

Efter gårdagens simpass i bassäng var det dags att simma på cykeln idag istället. Prognosen lovade regn hela dagen så Hanna och jag rullade iväg vid 9 när det verkade som att det skulle vara en lite mildare form av ovan nämnda väder. Bara att köpa läget.

Vi cyklade längs kanalen bort till Geraardsbergen där jag skulle riva av lite korta intervaller uppför ”muren”. En brant backe byggd av helt omaka kullersten. Hanna hade lite lugnare så vi skildes åt där och jag körde på själv. Inspirerande miljö minst sagt! Jädrigt bra träning att köra hårt uppför på blöt kullersten också. Inget kanongrepp direkt. Första intervallen stod jag upp. Fel. Gör om gör rätt. De följande tryckte jag igång stående men satte mig sedan och försökte ha tyngdpunkten långt bak. Det släppte ändå.

Det ÄR brantare än det ser ut!

Efter den sista var jag ju bara tvungen att cykla hela vägen upp för att se lite på utsikten. Växlade ner på lättaste och tramsade vidare. Hade inget flyt alls och blev stillastående ett tag och bara vevade på samma ställe innan jag fick byta disciplin, hoppa av och springa upp tills det började flacka ut igen. Helt omöjligt att komma igång i den backen igen om man väl har fått stopp…