Jag skriver INTE det här inlägget för att söka sympatier eller för att någon ska tycka synd om mig. Jag skriver för att det kanske finns någon annan som går igenom ungefär samma sak och det kan vara skönt att inte känna sig ensam. Jag skriver också för att ge en inblick till något som det sällan pratas särskilt öppet om.

Det här kommer att handla om min personliga syn på vikthets, hur det kan påverka på olika sätt och hur viktigt det är att hitta sin egen balans i det hela. Jag utgår från ett cykelperspektiv men jag är helt säker på att det ser liknande ut även i andra idrotter.

Jag har funderat länge på om jag ens vågar skriva ett inlägg om det här. Dels eftersom det är ett känsligt ämne generellt men också för att det gör mig personligt sårbar. Jag har tillslut ändå valt att försöka uttrycka det jag tänker på i ord och hoppas att alla som läser förstår att jag inte kommer med några pekpinnar, raka sanningar eller vill att ni ska tycka synd om mig. Alla är olika, det här är bara min syn. Tack på förhand.

Vi tar det från början. Jag har ganska länge tänkt att fram mot OS 2020 skulle jag vilja vara lite lättare i kroppen utan att tappa för mycket kraft för att ha chans att göra så bra ifrån mig som möjligt när det gäller som mest. En flerårsplan som ska hålla i det långa loppet och ta ett litet steg i taget. Hittills har det gått ungefär som jag tänkt mig och jag har kunnat jobba på det i lugn och ro, ett litet steg i taget för att samtidigt kunna prestera längs vägen. Det har funnits andra bitar i min utveckling som cyklist som har varit viktigare att ta tag i hittills och jag har själv känt att jag inte kan göra för många förändringar samtidigt. På senaste tiden har jag mer och mer närmat mig tanken på att nästa stora steg att ta tag i är min vikt, det klassiska tjatet i cykel om watt per kilo kroppsvikt. Det spelar en stor roll i min idrott men det är inte allt och inte förrän nu jag vågat närma mig ämnet mer. Det jag har varit rädd för är dock att göra det själv, det kan lätt slå slint när jag inte är en utbildad nutritionist och vet exakt vad jag gör. Jag är dessutom rätt dålig på att se mig själv objektivt.

I början av året, precis innan säsongen skulle dra igång, ställdes allt med vikt och watt per kilo på sin spets. Rakt i ansiktet fick jag höra att mitt nästa kliv i utvecklingen är att gå ner i vikt. Det var inte inlindat på något sätt, bara rakt upp och ner. Jag vägde för mycket.
Okej, det kom inte som någon överraskning men jag blev ändå lite ställd. Jag blev i nästa mening erbjuden att få hjälp av en dietist för att nå önskad vikt och det var inte riktigt läge att tacka nej. Det var ju ändå något jag hade funderat på rätt länge men inte vågat ta tag i själv, nu fanns det ju hjälp att få så jag hoppade på det tåget helt enkelt. Det kändes seriöst.

Härifrån gick det sedan väldigt fort. Alldeles för fort. Jag fick berätta vad jag hade för målvikt, det jag hade tänkt jag skulle väga framåt nästa OS alltså, och blev tilldelad lite tips på distans till att börja med. Några saker att tänka på och sträva efter när det kom till vad jag stoppade i mig. Det gick bra i ett par veckor och jag kände att det funkade för mig medan jag var ute på resande fot. När jag sedan kom hem några veckor mellan tävlingar tidigt i våras började det spåra ur. Jag blev satt på en strikt diet som jag skulle hålla hemma och sedan vidare förhållningsorder när jag var bortrest igen. Hetsen började krypa sig på i mitt huvud ju mer vikt jag tappade och som mest hade jag gått ner nästan 7kg. På ca 1,5 månad. Det är sjukt. Det är också sjukt hur nöjd jag var med det. Eller trodde att jag var. Jag mådde inte alls bra psykiskt men ville på något märkligt sätt ändå fortsätta. Hade jag gått upp 1hg sedan dagen innan mådde jag skit, även om vågen visade långt mycket mindre än när jag började tappa.

Jag hade en konstant kamp i huvudet med hur mycket eller lite jag behövde äta för att kunna prestera. Presterade jag inte blev jag osäker på om jag hade ätit för mycket och var tung eller för lite och helt enkelt inte hade energi nog i kroppen. Konstant hungrig, grinig, trött, sov dåligt men körde på ändå. Jag fick ju så mycket härlig feedback på hur smal och vältränad jag såg ut. Och prestera kunde jag ju fortfarande ändå även om jag hade bättre och sämre dagar såklart. De bästa dagarna var tävlingsdagar då jag kunde släppa på det och trycka i mig massa energi, det var som min frizon på något sätt. Jag var fortfarande noga med VAD jag åt men jag kunde i alla fall få bli mätt.

När jag hade gått ner mina knappa 7kg, mer än vad jag från början hade som mål, sa dietisten att jag nog skulle kunna tappa 3kg till. Då var det något i mig som sa STOPP. Det här är inte rimligt. Jag hade mått så dåligt och haft så mycket ångest kopplat till maten, prestationen och hela mina dagar att jag inte orkade längre. Alla mina tankar gick åt till vad som var rätt eller fel, hur länge sedan var det jag åt, hur mycket kolhydrater behöver jag idag, hur mycket socker och fett är det i den här produkten? Det kändes inte som att jag hade någon aning om någonting längre och kände bara att vad jag än gjorde så var det fel. Även mina närmsta runt mig fick lida av min ångest och förvirring. Men det är också dom som har räddat upp allt och sett till att jag inte har gått sönder. Vänner som hållit ett extra vakande öga och vågat säga till eller ställa frågor. Tryckt i mig en banan när jag varit hungrig men inte vågat äta eftersom jag blivit tillsagd att det är för mycket kalorier. Som har orkat lyssna och sätta sig emot, försökt få mig att tänka annorlunda och vara nöjd med mig själv istället för missnöjd. Peppat och stöttat där det har behövts och orkat diskutera med mig.

Det har varit en lång process att få någon slags balans i detta. Jag har ibland vänt helt över åt andra hållet och svullat eftersom kroppen fått nog och slagit bakut. Förmodligen legat för mycket back på flera plan. Såklart med ångest som följd. Nu tycker jag det känns som tillräckligt länge sedan det hände att jag skulle vilja påstå att det finns en liten balans i mig igen. Jag jobbar fortfarande på att hitta mitt eget koncept i det hela, det som funkar bäst för mig. Jag tar med mig de bitar jag lärt mig längs vägen men försöker göra min egen grej av det. Det är väldigt svårt att inte jämföra mig med vad alla andra gör och inte gör, framför allt när jag är iväg hemifrån men jag är bättre på att stå på mig och klappa mig på axeln när jag lyssnar på mig själv.

Jag har idag ingen aning om vad jag väger men jag vet att häromdagen köpte jag ett par jeans i två storlekar mindre än jag hade innan säsongen. Det känns både bra och dåligt. Som en belöning för att jag lyckats gå ner i vikt och samtidigt kunnat prestera men känns mindre bra över hur dåligt jag mått på vägen. Jag har fortsatta problem med att äta en banan bara sådär eftersom dietisten sagt att jag borde äta äpple då istället, det är ett ”smalare” alternativ… Jag gör det ändå ibland men det sitter långt mycket längre in att göra det nu än innan och varje gång väcks en tanke om att jag inte borde. Att laborera med kosten kan tyvärr sätta rätt djupa spår.

Längs vägen och fortfarande är det rätt kämpigt men jag ser det i alla fall som ett gott tecken att jag lyckats hålla mig både frisk och skadefri genom detta. Jag måste påminna mig om att det ändå betyder att mitt agerande och hur jag behandlar min kropp är hyfsat ”rätt”. Det som slår mig ibland är andra i min omgivning, som lever ett likande liv, som blir sjuka eller skadade ofta. Förkylningar som inte läker ut eller hela tiden återkommer, skador som inte läker helt eller bara leder till nya skador. Hos mig ringer det varningsklockor och jag hoppas att även dom, precis som jag, har modet att prata om hur de mår med sina närmsta (eller öppet för den delen). Det behöver inte nödvändigtvis handla om kosten och ibland är det bara otur men otur följer sällan ett långvarigt mönster… Om detta inlägg kan hjälpa någon att må lite bättre har jag lyckats, och är det någon som läser som bara vill ha någon att prata eller ventilera med så var inte rädd att ta kontakt med mig eller någon annan du har förtroende för. För mig är det läskigt att publicera detta men samtidigt väldigt skönt att lätta lite på trycket och sortera tankarna.

Jag är tacksam för att jag har så bra stöd omkring mig, min säsong hade aldrig kunnat bli så bra utan er vid min sida. Familj, vänner, tränare, idrottspsykolog har hjälpt mig att behålla kontrollen över mig själv och sett till att jag hållit mig frisk och kry hela året även när det mentala har vacklat mycket många gånger.

Jag fick verkligen en fin avslutning på säsongen på VM i Innsbruck med både mitt team och svenska landslaget. Vilken grym insats av alla oss, jag är så otroligt stolt och glad att få avsluta på topp efter det här året.

Tack för att ni lyssnat.

Tillbaka i Falun efter två ganska intensiva veckor. Först åkte jag till England för att köra Women’s Tour och sedan vidare direkt till Båstad för SM i tempo och linje. Jag tänkte att jag skulle försöka sammanfatta det hela lite.

Som bekant slog jag ut ett gäng tänder i slutet på maj vilket gjorde att jag missade det tänkta World Tour-loppet i Kina som stundade precis där. När jag nu missade det loppet tog jag alla chanser jag fick att tävla på hemmaplan istället för att bibehålla farten i benen. Kroppen tog tid på sig att läka men det fungerade att tävla även om jag inte kände mig helt hundra. Med det i åtanke kan man kanske förstå att jag var rätt nervös över min kapacitet inför etapploppet i England då senaste gången jag körde ett World Tour-lopp var Flandern Runt i början av april.

Jag visste också att om jag presterade bra i England fanns det chans att jag skulle få köra Giro Rosa, något som inte direkt funnits på kartan innan. Såklart jag vill köra det största, längsta, hårdaste etapploppet på kalendern men jag vet också vilken pärs det var att ta mig igenom förra året. Skräckblandad förtjusning med andra ord! Touren i England är som en liten försmak på Girot där man får fem dagar på sig att klämma och känna lite på både sin egen och de andras form under tuffa och långa dagar på den evigt kuperade Engelska landsbygden. Det är dessutom en bra tävling för att förbereda sig för de nationella mästerskapen som i stort sätt är synkade i hela Europa och även andra delar av världen.

Fem dagar verkar också ha varit precis vad jag behövde för att komma in i det igen. Det kändes bättre och bättre för varje dag även om jag såklart, precis som alla andra, blev mer och mer sliten också. Men som sagt, lika för alla och jag är glad att jag verkligen kunde pressa mig till max på sista etappen och vara med och spurta om det hela på slutet efter två riktigt tuffa kättingar längs vägen. Jag hann även under första etappen syna marken närmare i en liten krasch där cykeln som tur var gick mer sönder än mig och under andra dagen lyckades jag dessvärre bita av en lagning på tanden när jag skulle öppna en gel. Precis där och då tänkte jag ”vafan, kom igen kroppen det räcker med trassel nu”. Jag funderade ett tag på att jag skulle informera de andra på radion om att jag ser ut som en pirat i munnen igen och dessutom åter börjat läspa. Men vad skulle dom göra åt det? Bara att bita ihop, bokstavligen, och köra på. Kanske tog det udden av det lite, jag körde med inställningen att bara vara glad för allt som min lite lätt sargade kropp kunde prestera under kommande dagar. Jag lyckades köra så pass bra att jag fick veta på sista dagen att jag också var uttagen till Girot och kanske var det det som gjorde att jag kunde bita ihop det där lilla extra i klättringarna, då det kommer mycket mer av den varan snart.

Direkt från målgång till flyget hem, mellanlanda i Stockholm för att nästa morgon ta tåget till Örebro och blir upplockad av Oskar för vidare färd mot Båstad. Jag kände mig oerhört sliten måndagen och tisdagen jag hade på mig att förbereda mig inför SM-tempot. Jag joggade lite i snigelfart på måndagen, körde linjebanan i snigelfart ett varv på tisdagen och orkade inte ens cykla tempobanan efteråt utan åkte den i bil istället. På onsdagen var jag rätt nervös men tyckte ändå att det kändes okej på uppvärmningen och jag var peppad till att bara gå ut och köra järnet.

Starten gick och ingenting hände i benen. Ingenting hände i huvudet heller för den delen. Jag kunde inte förmå mig själv att ta i mer, jag var bara så himla himla trött. Trött i benen, trött i huvudet, ont i såret på armbågen, fel fokus och en kropp som inte vill ni vet? Kom i mål och hade väl ändå tagit i det jag kunde för dagen men inte alls så trött som jag borde vara efter ett 30km individuellt tempolopp. På schemat var planen att jag skulle länga mer för att tömma kroppen direkt efter. Det gick verkligen inte. Som tur var hade jag två danska lagkompisar som var på plats och kollade och en av dem tog med mig ut på en lugn tur som var så himla bra. Fasen vad värt det är med bra vänner som känner en väl och förstår vad man går igenom. Ibland är det bara skit och då får man ändra planen och försöka lyssna på vad som behövs istället. Vi rullade ut längs banan och jag fick istället chansen att heja på Oskar som gjorde ett fantastiskt lopp på en cykel i för stor storlek som han knappt cyklat på. Vilken hjälte!

Jag bröt ihop lite där i onsdags men har som tur var ett grymt stöd omkring mig som snabbt kan få mig på andra tankar och ge mig styrka att ladda om och se framåt. Det var ju ändå linjet som jag satsade på, försöka försvara tröjan även om jag visste att det skulle vara tufft.

Inför lördagens linje fick jag de extra dagar jag behövde för att komma ikapp mig själv. Jag fick fira midsommar med nära och kära och hinna slappna av. Att köra ett långt etapplopp som det i England tar inte bara på en fysiskt utan även mentalt, att vara med i matchen och koncentrera sig under många timmar i sadeln dag efter dag. Det är så lätt att glömma bort och tro att man ska vara någon superwoman som inte påverkas.

Jag hade på förhand snackat ner mig själv lite inför linjet, dels för att det inte riktigt är min typ av bana men också för att försöka dra ner pressen på mig själv. Sedan var jag ändå väldigt nervös inför och var redo att göra allt jag kunde för att lyckas vinna igen. Jag visste att jag förberett mig så väl jag kunde men sedan vet man ju aldrig hur det blir kört i en cykeltävling. När Emilia attackerade redan andra gången uppför backen orkade jag precis inte gå med men min lagkompis i Stockholm CK, Lisa, bet sig med och sedan blev det ganska ospännande för egen del. Jag var glad att jag kände mig stark uppför men vi bakom kom aldrig ikapp och jag hoppades att Lisa skulle köra snyggt där framme och lyckas lura bort Emilia någonstans längs vägen och ta hem segern medan jag siktade in mig på att gneta ned de andra konkurrenterna och ta hem bronspengen.

Även om jag grämer mig att jag inte orkade gå med när det sprack så tar jag med mig att det kändes så pass bra uppför. På förhand hade jag bara hoppats att jag skulle kunna orka med de andra starka och istället blev det tvärt om, en väldigt skön revansch efter onsdagens genomklappning. Också en skön känsla att ta med mig inför det stundande Girot, även om de backarna är mycket längre såklart. En bronspeng på ett SM är ju inte fy skam heller och andra året i rad på pallen, hoppas att sviten ska hålla i sig framöver.

Jag var en sväng i Danmark på lagtempoläger i förra veckan. Eftersom jag inte suttit på min tempocykel någonting alls i år så var jag lite lätt nojig över hur ont jag skulle få både här och där efter en proppad vecka på sagda cykel. Jag fick den inställd direkt när jag kom dit och kunde ta en kort tur samma kväll, det kändes förvånansvärt bra!

Jag blev också varse att vi skulle ställa upp med två lag i Danska mästerskapen i lagtempo som avslutning på lägret. Eftersom laget är danskregistrerat så kan man göra det även om inte alla cyklister är danska. Vi var åtta cyklister på lägret och kunde ställa upp med två lag eftersom det i damklassen får vara fyra i varje lag och tre måste i mål, eller rättare sagt det är de tre första tiderna som räknas. Vanligtvis är det sex cyklister varav fyra måste i mål men för att få fler lag att kunna ställa upp har man ändrat antalet. Rätt bra tycker jag även om det såklart blir ganska mycket jobbigare att gå runt på fyra istället för sex på de 47km som skulle avverkas.

Jag gick in med inställningen att jag var där för att se och lära och sedan bara göra mitt bästa. Jag har inte hunnit cykla så mycket tempo alls under de åren jag tävlat i cykel och i mitt team finns det gott om duktiga cyklister och ledare att lära av. Det kändes som att jag lärde mig någonting nytt varje dag och jag försökte bara applicera det på nästa pass och hela tiden bli lite lite bättre.

Man kan nog säga att pressen var rätt stor på oss eftersom vi var enda proffslag på plats men det fanns ändå några starka danska lag med duktiga tempoåkare. Det var skönt att ha fått en hel vecka på oss att köra ihop oss i de två lagen och på själva tävlingsdagen fungerade det riktigt bra och vi kunde ta plats ett och två på pallen!

Från att jag inte alls skulle ha varit med på detta läger och få hoppa in i sista stund till att stå på pallen med mina lagkompisar på ett Danskt mästerskap var en rätt härlig känsla. Det känns som jag kommit igång bra igen efter min krasch och ser fram emot nästa tävling som är i England i nästa vecka. Då är det fullt fokus igen och blir förhoppningsvis en bra uppladdning inför SM. Jag kommer njuta extra mycket i mina mästarkläder såhär sista veckorna innan någon annan får chansen att tävla om titeln igen. Det blir spännande att se vad mina ben kan göra i Båstad i år. Men som sagt, först fem dagars hårt tävlande i England.

Jag har även hunnit göra sista tentan på kursen i idrottspsykologi jag läst under våren och är väldigt stolt över att jag fick VG på både den och hela kursen. Förutom att det är en stor boost att jag grejade det så har det varit väldigt intressant och mycket jag kan relatera till och applicera på mig själv och min omgivning i idrotten.

Jag skrev ju bara häromdagen att det var skönt att få vara hemma och bara träna ett par veckor nu inför nästa tävling. Det var ingen lögn direkt men bara dagen därpå fick jag veta att jag ska åka till Danmark för att lagtempoläger redan nu på lördag. Även om det såklart är skönt att vara hemma, framför allt nu när det är så vackert och varmt, så ska det bli riktigt roligt att få vara lite med teamet igen och dessutom få köra på min nya tempocykel. Jag ser det som riktigt bra träning på någonting jag vill utveckla och bli bättre på som jag inte har så stor chans att öva på hemma annars.

Jag har hunnit få till ett riktigt bra distansblock och även om träningen kastas om lite nu närmaste veckorna tror jag det blir en bra uppladdning för kommande tävlingar och SM som också närmar sig med stormsteg.

Min runda runt Siljan blev för övrigt riktigt fin och jag hade mer krut kvar i kroppen än jag hade trott sådär sista dagen på blocket, särskilt eftersom benen hade känts rätt kassa och trötta dagen innan. Men det kanske var precis en sån mellandag med lugn tur och fint sällskap som behövdes för att kunna maxa ur det där sista innan jag fick ta en liten paus, min coach verkar veta vad han gör. Jag hade gärna velat cykla via Tällberg som är så fint men från Falun, runt Siljan och tillbaka hade det blivit lite väl mycket plustid om jag skulle hunnit med även Tällberg, så ca 190km och 6h fick räcka. Mycket nöjd och glad att jag fick bocka av den turen från listan.

Plugget går också framåt och jag passar på att hänga på biblioteket och läsa samt plita ner en del bokstäver på vilodagar som idag. Gäller att ligga i lite nu denna vecka eftersom jag helst inte vill släpa med all kurslitteratur till Danmark.

Nu var det länge sedan jag skrev här, det är mycket annat som har fått min uppmärksamhet på senaste tiden. Säsongen drog igång sista helgen i februari och sedan dess har det liksom bara rullat på. Jag har tävlat lite mer selektivt och fokuserat. Det är ett medvetet val från både mig och mitt team med tanke på att faktiskt hinna träna ordentligt emellanåt och dessutom komma mera taggad till de tävlingar jag får köra.

Jag har hunnit slänga in ett extra träningsläger på Mallorca när vintern bet sig kvar lite för länge i Sverige och jag skulle just nu ha varit i Sierra Nevada på mitt första höghöjdsläger. Mallorca blev riktigt bra med många timmar och hårda pass i gott sällskap. Kroppen svarade bra och jag kände mig mycket taggad att åka och tävla i Kina efter det. Både Kinatävlingen och höghöjdslägret i Sierra Nevada fick dock ställas in eftersom jag dagen innan jag skulle åkt till Kina körde i ett potthål på träning, landade på ansiktet och slog bland annat sönder ett par tänder. Som tur var bröt jag inga ben och kunde relativt snabbt sätta mig på cykeln igen men fick alltså ändra lite i min planering.

Istället blev det en tävlingshelg i Göteborg, ett landslagsuppdrag på Tour of Uppsala och träning på hemmaplan. Det gick förvånansvärt bra i Göteborg bara knappa två veckor efter kraschen och det var väldigt skönt att kroppen var med mentalt och fysiskt även om jag såklart inte var helt hundra. Vi vann dessutom totalen i Uppsala och körde riktigt bra som lag, det är alltid en ära att få dra på sig det svenska kitet, särskilt på hemmaplan.

Det kanske mest frustrerande under den här rehabperioden har varit att det egentligen ”bara” är tänderna som är trasiga och behöver repareras men resten av kroppen har också känts väldigt påverkad. Första perioden kände jag mig helt slaktad efter de lättaste ansträngningar men sakta men säkert har det gått åt rätt håll och från och med denna vecka är jag tillbaka i normal träning igen.

Det är fint att börja med ett distansblock när vädret visar sig från sin bästa sida och det finns gott om sällskap att cykla med här i Falun. Det är ett par veckor till nästa tävling och det är rätt skönt att bara kunna gå ut och göra mina pass utan att behöva tänka så mycket mer på det, resa långt eller ladda för tävling. Det har varit några riktigt fina turer i fantastiskt vackra dalarna och i morgon tänkte jag avsluta detta block med en tur runt Siljan. Hoppas att jag ska kunna få till det bra, det sägs vara en rätt fin runda och jag har ett gäng timmar att avverka. Sist jag hade planerat att cykla runt Siljan var 2012 men då bröt jag nyckelbenet någon vecka innan så det är hög tid för revansch på den turen.

Jag håller även på att avsluta vårens distansstudier i idrottspsykologi, så håll gärna en extra tumme för att jag får godkänt på sista tentan som ska in i början av juni.

Nu sitter jag redan på flygplatsen i Kapstaden igen. Jag har lämnat av Oskar vid Gate A3 för flyg hem till Sverige och själv sitter jag på A5 med en kaffe och väntar på att mitt flyg till Nice ska gå om två timmar. En månad har gått sedan jag var här sist och det känns faktiskt som väldigt länge sedan med tanke på allt jag hunnit med på den tiden. Det har inte varit som andra cykelläger jag har varit på direkt. Snarare har jag känt mig som en gästspelare i triathlongänget, med undantag för när Frida var här och kunde härja runt med mig på alla cykelpass. Tack för det!

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg har träningen förlagts lite annorlunda tidsmässigt på grund av värme, trafik och säkerhet och jag tror aldrig att jag gjort så många morgonpass på cykel nånsin under en månad som denna. Eller jag vet inte om jag kan kalla det för morgonpass egentligen, för mig är morgonpass när man börjar tidigt och är klar tidigt. Här har jag ofta börjat kl 06.00 eller 07.00 men också hållit på fram till lunch när det liksom inte är morgon längre. I och för sig har grabbarna haft vissa simpass som börjat kl 05.30 så jag har väl inget att säga till om egentligen men lite udda för en cyklist att ibland komma hem från ett 3h-pass innan jag normalt sätt ger mig ut öht. Fördelen är att man hinner med otroligt mycket mer på en dag, nackdelen är att man oftast däckar i soffan framåt 8-9 på kvällen.

Jag har också varit den lite udda fågeln i gänget som är klar efter ett pass medan de andra bara mellanlandar hemma för lite mat och sömn innan nästa aktivitet ska avverkas. Det är nästan så att jag har känt mig lat men då har jag bara fått påminna mig om mitt eget syfte med lägret och vad JAG tränar för. När väl vilodagarna har kommit har de varit ytterst välkomna så det känns som att jag fått ut det jag ville av träningspassen.

Förutom att träffa och träna med andra (tri)atleter så har vi också haft mycket skoj utan att svettas så mycket. Eller det är inte helt sant för jisses vad varmt det har varit! Men utan att det är meningen att svettas så mycket har vi t.ex. också varit och tittat på när det lokala rugbylaget har spelat, varit på vingård, gjort strandutflykt, varit på toppen av Taffelberget och fått avsluta med en världscup i (trumvirvel….!) triathlon här i Kapstaden. Ja det mesta har ju som ni förstår handlat om triathlon och kulminerade i att jag fick chans att supporta Oskar på hans första världscup.

Vi har bott i Stellenbosch ungefär en timme härifrån nästa hela tiden men flyttade hit till Kapstaden i fredags för tävlingens skull. Det är lite meckigare att vara triathlet med pre-racemöte, gå igenom banorna gemensamt osv så det krävs ett par dagar för att få till den där timmens tävling på bästa sätt. Ganska spännande men jag är glad att jag slipper hålla reda på så många olika tider och platser under flera dagar när jag själv ska tävla. Både i lördags och söndags gick jag upp 05.00 för att rulla ut kl 06.00 och avverka 5h cykel och samtidigt kunna synka bra med Ludwig och Oskar. Jag kan inte påstå att jag var jättepeppad när klockan ringde men det är också rätt fint att rulla iväg innan staden har vaknat. I söndags fick jag dessutom en extra fin tur då jag både hann se och försöka konversera med ett gäng pingviner och med timmen hem dessutom se en val. SOM jag har spanat efter valar varje gång jag cyklat längs kusten, så jag trodde nästan inte att det var sant när den dök upp på sista chansen. Jag kunde inte tänka mig en bättre sista tur på lägret och på min cykel som jag kommer att byta ut i Frankrike i morgon.

Tävlingen var för övrigt galet spännande och jag blev så sjukt nervös, peppad och inspirerad på samma gång. Det är nästan jobbigare att stå på sidan om än att tävla själv. En sprint på världs-toppnivå går oerhört fort och vi hann nästan inte med att ta oss runt banan innan de var i mål. Jag är så stolt över mitt hjärta som har varit både sjuk och skadad men ändå kan prestera när det gäller med de allra bästa. Jag tror stenhårt att vi blir starkare tillsammans!

Jag flyger nu alltså till Nice för att hoppa på nästa läger som kommer att vara lite mer som ett cykelläger brukar vara. Det ska bli riktigt kul att äntligen få träffa alla i laget, både nya och gamla, och jag ser verkligen fram emot att få köra ihop mig med laget och peppa inför de första tävlingarna tillsammans.

Det är lite drygt 10 år sedan jag var här sist. Då var det mer familje-safari-semester medan det nu mest handlar om träning och cykel. Jag åkte hit med Oskar och Ludwig för lite drygt två veckor sedan och i början av denna vecka anslöt även Frida till gänget. Kul med en till cyklist att väga upp de två triathleterna med.

I början var det outhärdligt varmt här. Jag vet inte om det berodde på att det var ungefär 45 graders skillnad från hemma eller om det var extra varmt men det gick knappt att vara ute mitt på dagarna. Försökte man röra det minsta på sig så fullkomligt rann svetten. Det råder tyvärr även stor torka här och vi måste vara väldigt varsamma med vattnet så ingen bra idé att ställa sig i en lång kall dusch, bara härda. Vilket jag också tror jag att jag gjort. Lite grann i alla fall. Den första veckan var i princip alla cykelpass avklarade redan innan jag normalt över huvud taget ger mig ut. Framför allt pga att det var så varmt på dagarna men också lite för att sällskapet bestod av triathleter som skulle hinna med en massa andra pass också. Mestadels låg jag sedan med en fläkt som bästa sällskap och sov bort förmiddagen efter att då ha gått upp nånstans mellan 5 och 6 på morgonen och cyklat ett par timmar.

Den senaste veckan har det varit lite mer humana temperaturer och därmed också lite senare uppstigning. Visst, det blir varmt på dagen men jag kan inte påstå att jag inte njuter av det heller. Så himla skönt att bara kunna ta på mig ett vanligt cykelkit och veta att det kommer att räcka. Inga extra lager eller funderingar på hur tjock jacka jag behöver för dagen. Det största bekymret är väl att smörja in mig med tillräckligt med solkräm, ett ganska angenämt problem.

Det är också skönt att cykla på min landsvägscykel igen. Det går så mycket lättare än en dubbad MTB på snötäckta grusvägar. Det känns helt rätt att ha hållit tillbaka lite på cyklingen hemma till förmån för annan träning under vintern. För nu när jag är här är jag riktigt taggad på att ge mig ut och cykla. Att köra t.ex. tröskelträning ute på en väg där man faktiskt kommer framåt är mycket mer motiverande än att göra samma träning på en trainer eller monark.

Det verkar också som att just Stellenbosch, som vi bor i, är ett mecka för all typ av idrott. En väldigt inspirerande miljö med atleter av alla dess slag och från alla håll i världen vart man än vänder blicken.

Även om det inte hänt något särskilt spektakulärt på sistone så är det just det som har varit skönt. Mycket tid med vänner och familj i någon slags förberedelse för att inte kunna träffa dem på väldigt länge. På onsdag åker jag till Sydafrika för ett långt läger som sedan kommer att följas av ytterligare ett läger och 3 tävlingar innan jag ser röken av Sverige igen. Det blir någon gång i början av mars skulle jag tro.

Snart slut på skidåkandet.