Offseason activities

Detta blir en kort resumé av vad som hänt sedan sist. En jädra massa är det men med huvudet på många olika ställen just nu får jag avvakta med en längre utveckling.

Det har bara gått tre veckor sedan VM och det känns som en halv evighet med allt som har hänt men samtidigt som ingen tid alls ur andra aspekter. Det började med att jag första veckan packade ihop min lägenhet i Sickla och flyttade upp till Falun tillsammans med Oskar. Det gick sanslöst fort och jag hann inte riktigt reflektera.

20161027_204334

Myshörnan invigd.

Andra veckan ägnades åt att fynda möbler, flytta om i lägenheten och rensa ut en del. Skapa plats, fräscha upp garderober som vi fått gratis och fixa en egen myshörna tex. Vi har rensat i köket och tänkt om tillsammans, skänkt bort och lagt till nytt. I lördags hann vi även ha en väldigt rolig inflyttnings/fira-säsongen-fest och jag bara njöt av att umgås med alla härliga människor som ville fira med oss.

Senaste veckan har jag hunnit andas lite grann även om det jobbats på, på lite olika fronter. Mest pappersarbete såhär års och en massa planering. Veckans bomb var i torsdags när jag var i Köpenhamn över dagen för att vara med på en pressrelease om mitt nya lag för 2017. Kändes rätt häftigt att bli influgen bara för en sån grej. Kändes också viktigt att få vara med från början och jag åkte hem med ett stort leende på läpparna. Ganska trött i huvudet efter all info och av att försöka förstå danska en hel dag, men också väldigt peppad på vad som komma skall. Känns som ett riktigt bra gäng. Se en kort presentation här.

skarmavbild-2016-11-04-kl-22-28-41

Igår hade jag ett väldigt givande möte med David i Stockholm CK och jag ser fram emot att få träffa alla andra i klubben på säsongsavslutningen nästa vecka.
Idag är det dags att agera cyklist igen. Vinterträningen börjar med tester på Aktivitus med Isak. Jag kommer inte vara i form efter 3 veckors vila men jag ska komma ihåg att det inte heller är meningen. Jag har inte suttit på cykeln sedan VM och det har varit välbehövligt. Jag är faktiskt rätt spänd på hur det kommer kännas, att vispa runt de där benen igen.

imag7446

Lycklig över att få bo ihop i Falun och fortsätta hitta på nya äventyr med den här killen världen över.

VM

Det finns så mycket med detta VM som bara är rena känslor och svårt att beskriva. Nu är det snart en vecka sedan jag kom hem men jag har fortfarande lite svårt att få grepp om orden. VM blev som pricken över ”i” på denna säsong. En säsong som på det hela taget har varit mer än vad jag förväntat mig. Såhär efter känner jag mig lite tom men också glad och kanske lite lättad. Det blev som jag tänkt mig. Eller bättre egentligen. Sedan förra året när jag inte blev uttagen till VM i USA har jag varit fast besluten om att köra VM i år och inte bara vara där och fylla ut en plats, utan även göra en bra tävling för Sverige.

14671252_1421208927920061_3645169848226636949_n

Om vi ska ta det från början så fick vi i truppen en vecka på oss att acklimatisera oss till det varma klimatet i Qatar. Man kan lugnt säga att det behövdes. För egen del tyckte jag att den kvava torra luften var det jobbigaste och inte själva värmen kanske, om ni förstår skillnaden? Efter varje pass var det så torrt i halsen att det lät som att jag ägnat hela kvällen innan till att titta djupt i whiskey-flaskan. Vi fick prova att köra med isfyllda nylonstrumpor innanför tröjorna, jag hann prova ut hur mycket hål och hur tjocka sulor jag kunde ha i skorna och vi hann testa kroppen hårt under dessa varma förhållanden. Även banan snurrades ett antal varv under veckan och jag hann få en bra känsla för vad som komma skulle.

14611058_1417105668330387_7904823926430986138_n

Det var en lugn målmedveten känsla i kroppen. Full tillit till att jag kunnat följa planen och var så förberedd jag kunde vara. På fredagen fick jag en rejäl släng av nervositet över mig och det var många tankar på natten mot lördagen. Väl på tävlingsdagen hade jag återfått kontrollen och kunde vara trygg i mina rutiner som jag har till alla andra tävlingar. Påminde mig själv om att det inte är så annorlunda egentligen. Det är samma cyklister jag mött många gånger tidigare och jag hade uppgiften klar för mig. Givetvis lite spänd på om jag skulle kunna lösa mina uppgifter och hur de andra lagen skulle agera, samt värmen då. Vi hade diskuterat olika scenarion i oändlighet under veckan utan att komma fram till något egentligen så det skulle bli skönt att äntligen få veta hur tävlingen skulle arta sig.

Efter en lång neutralisering på ca 10km släpptes vi äntligen iväg och det var full gas från start in mot de knappa åtta varven tävlingen skulle avgöras på. Jag kände direkt att jag hade det där sköna lugnet över mig. Jag kunde koncentrera mig på vad min uppgift i laget var och kände mig inte stressad i klungan av vad andra gjorde eller inte gjorde. Hade god koll på banan och visste när jag behövde avancera och kunde lugnt ta mig till position när det var läge. Att det var ett VM det handlade om tänkte jag faktiskt inte så mycket på under själva tävlingen. Jag kunde ta lagning varje gång tillfälle gavs, ibland fick jag till och med fatt i 2 flaskor i samma zon, som jag kunde fördela ut till mina lagkamrater. Krafterna var synkade med min mentala styrka och jag kunde ta mig upp till fronten för att göra mitt bästa i att försvara de svenska färgerna när det attackerades. Varken jag eller någon annan hade nog trott att det skulle hålla så länge som det gjorde. Ut på sista varvet försökte jag gå med när det attackerades. Jag kom inte riktigt in på hjul men kunde i alla fall hjälpa till så att de framför inte kom loss och klungan blev samlad igen. Efter denna sista urladdning i ben och lungor var det rätt färdigt för min del. Jag försökte avancera upp återigen men orkade inte riktigt med det och sladdade in i slutet på klungan. Vi fick inte riktig till det som vi ville i spurten sen men Sara tog ändå en mycket snygg 17e-plats.

fb_img_1476773110177

Jag kan inte annat än var nöjd med mitt första VM och mitt första år som proffs. Med det sagt är jag både motiverad och inspirerad till att fortsätta utvecklas och göra saker ännu bättre framöver.

Som summering finns det några mycket viktiga anledningar till att min säsongen blivit så bra som den blivit. Frisk och skadefri är A och O, läs nedan.
Jag har bara haft en (1!) sjukdag sedan året började. Jag fick känning i halsen under ett läger i januari och tog en extra vilodag.
Jag fick modifiera några pass i början av säsongen efter en krasch på svanskotan.
Jag kan räkna antalet pass jag behövt byta plats på eller ändra lite på en hands fingrar.
Antalet punkteringar under tävling är som kuriosa noll.
Kontinuiteten i träningen och den tighta kontakten med coach Isak har gjort, och gör, mig trygg i att jag är på rätt spår. Jag har minimerat stressmoment och försöker vara lyhörd på vad kroppen säger. Målen är tydliga och jag har väldigt många bra personer i min närhet.

Tack alla som har stöttat och fortsätter att stötta mig längs vägen. Familj, vänner, sponsorer, lag och team. Ingen nämnd ingen glömd.

Nu tar jag lite off-season och har en del andra projekt att ta tag i innan vinterträningen drar igång.

14690960_1422271727813781_5424609640229183943_n

 

Inför VM vill jag tacka Stockholm CK.

För ungefär ett år sedan tog jag en frukost tillsammans med David Schwieler. Jag kom dit med en öppen förhoppning om att Stockholm CK skulle kunna hjälpa mig på traven i min cykelsatsning. Hur det skulle se ut var jag inte klar över eftersom jag inte hade gjort något liknande förut och inte jobbat med några större sponsorer tidigare. Jag hade dock en ganska tydlig bild om hur jag ville att mitt kommande år skulle se ut och hade framför allt förhoppning om en ekonomisk stöttning, vilket kanske är den svåraste biten att få till. Jag berättade om mina drömmar och mål och, som jag tror alla som träffat David vet, bara sprutade det idéer från hans sida.

Vi, eller framför allt David och co., arbetade fram ett förslag på hur de skulle kunna hjälpa mig och jag behövde inte fundera många sekunder på att skriva under. Det låg långt över mina förväntningar och jag tror fortfarande inte att de förstår att jag bokstavligen inte hade klarat mig utan den hjälpen, främst ekonomiskt.

14463088_10154591528887082_8629828357688397170_n

David och Andrew en solig dag i Belgien.

Jag hade under hösten gjort klart med ett lag i Holland och allt såg bra ut. I januari hör de dock av sig och säger att laget upphört och vi cyklister måste hitta något annat om vi vill tävla internationellt 2016. Mina planer vänds helt upp- ochner, laget skulle även stå för mitt boende så jag var verkligen tillbaka på ruta ett, med bara en månad kvar till säsongsstart. Jag hör av mig till David och berättar om krisen och det tar inte många sekunder innan han även lyckats lösa det problemet. Det finns en kontakt i Belgien som jag skulle kunna hyra in mig hos, en gammal proffscyklist som heter Andrew. Jag lyckas lösa lagbiten själv och kommer in i ett Belgiskt nystartat proffslag och kan andas igen.

Det har i perioder varit en ganska påfrestande tillvaro, både fysiskt och mentalt. I sådana lägen är det en enorm trygghet att ha det stora stöd som SCK har gett mig. Pengarna har främst gått till min hyra i Belgien och alla resor kors och tvärs i Europa i samband med tävling. Jag har gjort ca 60 starter i år. Det har även räckt till förberedande läger som gjort att jag kunnat komma in i säsongen på bästa tänkbara sätt. I förlängningen innebär det för mig att jag kan lägga mer fokus på att bara äta, träna och sova rätt för att komma närmare mina mål. Slippa en överhängande oro över hur och om jag har råd att bli bäst i världen. Nu kan jag fokusera på att i lugn och ro jobba mot det målet och skapa mig de förutsättningar som krävs.

14264215_10208725942878177_8911608958956832855_n

Foto: Brian Petyt

Jag var snubblande nära att få köra VM förra året men fick snällt sitta hemma. Målet för i år var således solklart, jag skulle till VM. Det är i år även om bana som passar mig bättre och nu står jag här, knappt 4 år efter min första tävling någonsin, med ett bokat flyg till Qatar på lördag. Det är en helt fantastisk känsla att ha ett stort mål och lyckas ta sig hela vägen dit. Ska bli riktigt kul att få bidra till Svensk framgång nästa helg.

Jag körde min första tävling för i år den 27/2 och jag har hunnit uppleva mycket under säsongen. Några av de absoluta höjdpunkterna är när jag fått chans att åka på tävling under SCK:s ledning. Det finns en sådan energi, passion och engagemang så att man som cyklist blir alldeles upprymd av positiva känslor. Trots att det inte har funnits så mycket erfarenhet har lyhördheten för vad jag som cyklsit önskat gjort att det överträffat alla förväntningar. Såväl på SM, som etapploppet Tour of Norway och WWT Vårgårda. Jag får faktiskt rysningar när jag sitter och skriver detta. Det är sådan kärlek. Till varandra och för varandra. Thomas hade tex med sin fru i Norge som åkte till någon närliggande marina mitt i natten för att få våra kläder tvättade till nästa etapp. Det kallar jag engagemang.

Jag har fått så mycket av den här klubben under året och jag grämer mig för att jag inte kunnat vara med er mer på massa olika roliga aktiviteter. Det ni har gett mig i positiv pepp och ekonomisk hjälp har gjort att jag kunnat tacka ja till alla möjligheter jag fått till min egen utveckling. Jag har bl.a. kört tre WWT-race, 5 etapplopp i diverse länder, stått på pallen både nationellt och internationellt samt att jag får avsluta denna säsong med både ett EM och ett VM. Jag är oerhört stolt över att vara med i Stockholm CK och ser verkligen fram emot att få kröna detta år med ett fantastiskt VM. Nu kör vi!

13537662_10154327352687082_7517202652242559527_n

All i sin egen lilla värld inför SM-linjet.

Touchdown Stockholm och VM-uppladdning.

Hemma igen. Det är oerhört skönt. Mycket har hänt på sistone och jag har inte ens hunnit berätta hur det var på EM, mitt första internationella mästerskap. Jag hade ett gäng jättebra dagar med hela truppen. Det var också kul att det just var en trupp, inte bara damlandslaget som jag varit iväg med tidigare. Nu var även junior, U23, herr såväl som dam på plats med en massa grym personal som tog hand om oss.

14317541_1379424578765163_7870095942239411275_n

Foto: Isabelle Söderberg

Vi hann vara på plats några dagar innan och tränade på banan och kunde ladda ordentligt. På själva tävlingsdagen var stämningen god och jag hade blivit 10 år yngre då jag var registrerad som född 98 istället för 88 och således även fått fel färg på nummerlappen. Martin och Frank fick måla om innan start så att resten av klungan inte skulle bli lurade att tro att jag tävlade i U23-klass.

Det var en ganska nervös klunga och några krascher ganska tidigt men alla i laget klarade sig och kunde jobba bra ihop. Det gick ganska lugnt till uppför den långa målbacken de första två varven men på det tredje attackerades det och jag var på hugget och gick med. En stund. Satan vad de körde, jag fick vinka om Emma när mina ben hade parkerat och sakta men säkert sjunka genom fältet hela vägen upp till varvning. Det blev lite jojo för mig efter det men gjorde det jag kunde för att sätta laget för jaget tills jag tillslut åkte av ordentligt näst sista gången upp och gick i mål med en liten grupp ett par minuter bakom huvudklungan. Jag gav det jag hade och kom ifrån mästerskapet med en bra känsla av vad som hade varit. Det gav helt klart mersmak och vi hade en mycket bra stämning tillsammans.

csjbkgww8aakck8-jpg-large

Efter EM kom jag tillbaka till Lendelede för att avsluta säsongen i Belgien. Det blev mycket distans, jag hann med ett test på Bakala Academy och mitt hjärta kom ner några dagar innan hemfärd. Vi hann cykla till och ett par varv på velodromen i Roubaix, jag fick chans att visa några klassiska kullerstensbackar och vi fick se delar av den avslutande etappen på Eneco Tour. Några mycket bra dagar helt klart. I måndags, sista dagen, körde jag kermesse i Berlare och vred ur det sista. 11 varv skulle avverkas och jag kom loss i utbrytning redan på det tredje. Det höll faktiskt  hela vägen och jag slutade 5a med rätt trötta ben. Även om pallplats hade varit roligare känns det bra att avsluta på topp.

14441065_10209559584340687_6625582719147577024_n

Foto: Hinninck Paul

Oskar och jag satte oss i bilen tidigt i torsdags morse och körde de 12h till Lund där vi passade på att övernatta hos Mikaela och Tobias och spana in deras nya lägenhet. Hann med ett blåsigt pass på de skånska slätterna innan vi brände av den sista biten hem till Stockholm och landade alltså här igår kväll. Ibland kan det kännas lite vemodigt att packa ihop sitt liv och lämna något man haft som en trygg bas länge. Nu är känslan något annorlunda då säsongen inte är över och det väntar ett VM om bara några veckor. Jag har haft en bra säsong men kan inte riktigt sätta mig och summera den än. Jag kommer säkert kunna landa framåt slutet på oktober men än är det lite rörigt i huvudet. Jag är i alla fall glad att vara hemma och få ladda inför säsongsfinalen med nära och kära.

Jag har redan inlett med en blöt hösttur på kända vägar och ett besök hos Access Rehab. I morgon får jag först morgonmysa med intervaller med brorsan följt av frukost med vänner på Le Mond. Motivationen är på topp och det ska bli riktigt spännande och kul att få ladda och bygga upp inför ett VM.

Lotto-Belgium Tour och EM nästa.

14207813_1775179019360444_1605645665342252174_o

Foto: Roger Vandenbosch

Under veckan som gick har jag kört tävlingen Lotto-Belgium Tour. Jag hade bra minnen med mig från förra året då vi vann med Svenska landslaget genom Emma Johansson och jag kände mig taggad inför etapploppet. Denna gång skulle jag köra för mitt Belgiska team och det kändes nästan som en hemmatävling då jag tränat mycket på etappernas bansträckning.

På tisdagen drog allt igång med en kort prolog och jag placerade mig i mitten på fältet, det är ungefär där jag brukar hamna när det kommer till tempolopp internationellt så ingen större förvåning även om jag alltid vill göra bättre såklart. Jag visste att linjeloppen som skulle följa var lite mer min grej och laddade om för dem.

Onsdagens etapp bestod av knappa 130km med ett stort och ett gäng (6 kanske? jag minns inte riktigt) korta varv. En tjej från ett av de bättre lagen låg redan solo när vi kom in på småvarven och jag attackerade på det första och kom loss. Jag fick ingen med mig men märkte att jag knappade in på henne och kunde gå ikapp efter dryga milen. Vi samarbetade bra tills det var typ två varv kvar då den jagande klungan körde in oss och allt slutade i en klungspurt där jag i alla fall lyckades ta en topp 20-placering med att komma in som 18e på rätt trötta ben.

14224801_10208678054601000_3314069586807985967_n

Foto: Brian Petyt

I och med min soloattack samlade jag på mig värdefulla poäng på spurttröjan och låg 2a efter hon som kom loss innan mig på onsdagen. Uppgiften blev då för dagen att gå på spurtpriserna och försöka ta över tröjan. Efter bara några mil blev dock tävlingen neutraliserad och både en spurt och ett bergspris fick ställas in. Den sista spurten blev avgörande och vi gav det ett väldigt bra försök att sätta upp mig men jag orkade inte riktigt hela vägen fram mot de andra mer meriterade storspurtarna.
Inför mål jobbade jag stenhårt som uppdragare själv och kom således in i baken på klungan men belönades ändå efteråt med pris för mest offensiva cyklist.

14256353_10210683691907921_288687446_n

Foto: Krist Vanmelle

Sista etappen bjöd bl.a. på den beryktade ”Muur van Geraardsbergen” och ”Bosberg” som avslutning. Två gånger vardera. Med målgång uppför till torget i Geraardsbergen. Det väntades hårdkörning helt klart. Jag hade ju ändå känt mig stark under veckan och såg på etappen med någon slags skräckblandad förtjusning, det är ju kul att köra hårt också.
Redan innan första spurtpriset kastade min lagkompis Alexandra loss. Hon fick tyvärr inte sällskap av någon men vi andra i laget kunde hyfsat enkelt bevaka klungan och vara med på det som hände. Upp till första bergspriset kunde jag gå med täten och se till att inget kom loss utan oss representerade. Fick en bra känsla inför de avslutande tuffa varven runt Geraardsbergen och tänkte att det här kan bli en bra dag, bara hålla huvudet kallt. Alexandra fortfarande solo i tät.

14292439_1101700309923131_741213338015227847_n

Foto: Hubert Giddelo

När man kommer in mot ”muren” första gången är det alltid hektiskt och tekniskt för att få en bra position inför den trixiga och branta klättringen. Jag satsade allt och kom in topp-10. Bara ta backen i min egen takt så hårt jag kunde och kom upp på toppen med en andragrupp som körde in dom första. Andra gången in mot ”muren” hade vi även kört in Alexandra som tyvärr fick släppa uppför men skickade iväg mig med en drös positiv pepp. Jag kom återigen upp med en andragrupp som kunde jaga ikapp den första. Måste erkänna att det kändes rätt häftigt att hålla taktpinnen uppför ”bosberg” med Marianne Vos på hjul, för er som vart och kört i området.

14322308_10154580038044885_7784478090631696883_n

Helt död efter målgång… Foto: Alain Sennesael

Tredje gången in mot Geraardsbergen och mot målgången hade jag inte så många krafter kvar att ta position och dra på någon dunderspurt uppför. Fick se mig besegrad av de andra starkingarna i klungan och kom över mållinjen som 24, vilket gav mig plats 22 i totalen över hela veckan. Alexandra tog hem bergspriströjan och ”mest offensiva cyklist” för dagen så man får nog påstå att vi haft en bra vecka på de belgiska vägarna.

Efter loppet åkte vi till ett gemensamt boende i Oudenaarde. Vi kommer vara här fram till onsdag då det bär av mot Frankrike och EM. Det blir mitt första internationella mästerskap och jag känner mig riktigt peppad inför helgen. Bara fortsätta hålla huvud och ben kalla, fokusera på äta, träna, sova så hoppas vi på pang-pang på lördag.

14291832_10154574403579885_6344914590060955829_n

Foto: Alain Sennesael

Pallplatser i Belgien

I lördags mötte jag upp Alexandra på flygplatsen i Bryssel för att åka gemensamt ”hem” till mig i Lendelede. Vi har samma tävlingsprogram den här perioden så det är både smidigt och trevligt att bo ihop ett tag nu.

Redan i söndags stod vi båda på startlinjen tillsammans med en handfull andra från laget. Det var offensiv åkning från start och många olika attacker och utbrytningar från våran sida. Jag kom iväg två gånger med olika grupper, varav den senare skulle visa sig hålla hela vägen in i mål. Vi var 5 i gruppen som jobbade bra tillsammans fram till sista varvet. Eftersom det fanns två från samma lag började de göra livet surt för oss andra med kontra-attacker på varandra. Vi lyckades dock plocka ner deras försök att komma loss och kom samlade in för en spurt. Jag måste erkänna att jag inte vågade hålla mig tillräckligt kall och drog igång lite tidigt och slutade på en tredjeplats. Även om jag gick för vinst så är jag nöjd med dagen och det är alltid kul att få stå på pallen.

14192129_10208588594964565_5749481424547378034_n

Foto: Brian Petyt

Här i cyklingens förlovade land är det ett konstant flöde av lopp att ställa upp i så vi väntade inte särskilt länge med att nåla en ny nummerlapp på våra tröjor. I måndags var det således dags igen och vi tog bilen till Putte (OBS. Kul namn hehe) för att köra 27 varv på en pannkaksplatt bana. Jag gick loss ensam ute på femte varvet för att försöka ta det första spurtpriset men blev tyvärr upphunnen precis innan linjen av två jagade cyklister. Vid det laget var jag sanslöst stum och kunde inte komma in på hjul. Jagade dem ett tag men två mot en med parkerade ben gick bara inte. Frustrerad är bara förnamnet då jag kände att de där två kommer hålla med tanke på hur resten av fältet såg ut.

14212174_681335155349948_162978651780852668_n

Foto: kvkmedia.be

Jag blev inhämtad av den jagande klungan och hoppades att de skulle fortsätta jaga vidare mot de två i täten men mina farhågor besannades tyvärr och tempot slog av. Jag vet inte hur många gånger både jag själv och andra försökte attackera men allt plockades ner och det stannade av. I mitt stilla (och frustrerade) sinne tänkte jag att förr eller senare kommer de andra att titta en sekund för länge på att ”någon annan” ska följa min attack och då kan jag komma loss. Med lite drygt fyra varv kvar kom läget då Alexandra och min andra lagkompis Pia låg i tät på klungan inför en skarpare kurva och jag kunde attackera mig själv förbi precis innan svängen utan att någon annan skulle hinna få plats. Jag litade på att mina lagkompisar skulle ta kurvan lugnt och försiktigt när jag kom flygande för att ge mig en liten extra lucka och jag kom iväg. Nu hade jag min chans och bombade på samtidigt som jag hade koll bakåt och insåg att klungan lät mig gå, i alla fall initialt. Jag kollade mina watt efter något varv för att hålla koll på att jag låg på en hållbar nivå. Det gjorde jag inte och slutade således att titta på vad siffrorna sa.

I mitt huvud hann jag pyssla med allt möjligt under de där fyra varven. Det första varvet handlade mest om;
– Kööööör, kööööör, samt ”håll käften, benen”.
Kolla bakåt, inse att jag fortfarande hade stor lucka. Följande varv följdes av något i den här stilen;
– Hitta en rytm, det är platt, skit i att växla ner i motvinden…hmm, kanske borde kolla watten ändå?
– Fy fan, sluta titta efter och kötta på istället.
– Dela upp banan, snart är det medvindsraka och det är nästan som vila. Men du skulle bara våga slå av på farten…!
– Nu kommer motvinden, bara några 100 meter. Andas lugnt och räkna hur många andetag du har till 50-skylten. Efter den är du i princip i kurvan som leder till målrakan, så har du klarat ett varv till.
Kolla bakåt. Fortfarande ingen där.
– Om dom kommer ikapp har jag inget att sätta emot… Så fortsätt mata och se till att de inte kommer ikapp.
– Hur många andetag var det egentligen till 50-skylten?
– Sista varvet nu, jag är stark. Dom har inte en chans.

Jag klarade det och rullade in på bronsplats för andra dagen i rad. Efter den inledande missen, eller bristen på ork, att gå med är jag glad att jag lyckades få till en ny pallplats ändå. Hoppas kunna konservera den fina formen säsongen ut nu.

14183904_1052044544910835_6438881913816687665_n

Foto: kvkmedia.be

World Tour Vårgårda

Förkortningen till tävlingen, WWT, står egentligen för Women’s World Tour men jag kan tycka att då borde herrarnas dito föregås av ett ”M” så jag nöjer mig med World Tour kort och gott. Det har varit mycket debatt om dam/herr i cykel såväl som idrott i stort på sista tiden. Utan att ge mig in i diskussionen för mycket vill jag bara lägga in en notering om att det finns både stora och små skillnader i min idrott.

I söndags fick jag alltså återigen chansen att dra på mig de blå-gula cykelkläderna och representera Sverige i den högsta kategorin som finns i cykel. För mig var det tredje gången jag skulle starta i Vårgårda och jag hoppades kunna vässa prestationen lite till från gångerna innan. Formen har känts bra på sistone och det är alltid extra kul att köra för Sverige i Sverige. Jag åkte från Falun i fredags tillsammans med Frida Knutsson och fick chans att lära känna henne bättre på vår väg mot att träffa resten nere i Vårgårda framåt kvällen. Ett riktigt bra gäng som var peppade på att visa upp oss på hemmaplan.

IMG-20160820-WA0000

Organisationen hade återigen ändrat bansträckningen. Denna gång skulle först fyra av de korta ”klassiska” varven avverkas, följt av ett långt inklusive inte mindre än fyra grusvägssträckor, för att sedan avslutas med ytterligare fyra korta varv. Under lördagen gav vi oss ut på förmiddagen för att cykla igenom banan och framför allt få koll på de kritiska partierna på och kring grusvägarna. Jag minns det som ett roligt inslag från föregående år och de nya grusvägarna verkade fina och bra packade så jag såg verkligen fram emot att få ge mig ut och tävla på dem.

1471707502846

Simultankoll av triathlon och cykel.

Lördagskvällen ägnades åt att titta på både Lisa och Jenny i Rio, inspireras och ladda inför vårt eget lopp. Den goda stämningen i gruppen och ödmjukheten gentemot varandra spred någon form av lugn nervositet i mig. Lyckades sova bra och få ihop mina timmar trots den tidiga starten, 8.15. Det gäller ju att hinna få i sig en ordentlig frukost när man ska cykla 141km med lagom marginal innan start så att man slipper äta den igen första gången uppför Hägrungabacken.

Om jag ska försöka hålla mig till min egen del av racet så körde jag i princip helt som jag hade planerat. Det är inte det lättaste ska jag tillägga eftersom det är väldigt mycket som kan hända i ett cykellopp och många andra som kan få ens egna planer att ändras. Dels handlade det om att jag själv skulle hålla mig kall inledningsvis och sedan ödsla energi på att komma in högt på grusvägarna eftersom man sitter ganska fast i de två spåren som är där sen. Som lag ville vi vara representerade i det som gick och Malin fick tex till en mycket fin utbrytning tidigt i loppet, synd att hon inte fick sällskap av några fler. På andra halvan av loppet hade jag god koll på läget och satt hela tiden med högt upp. På den sista grusvägen som ledde tillbaka till de korta varven fick jag slita rejält för att hålla position och fick tyvärr se den avgörande gruppen gå precis i utgången av den sträckan.

Det blev sedan lite olika försök från klungan men inget som kom loss, mycket för att de stora lagen hade en cyklist i tätgruppen och kunde plocka ner det som hände. Ut på sista varvet fick jag försöka se till att ligga rätt när farten gick upp ännu mer och fokusera på att positionera mig bra inför de sista kurvorna till upploppet. Det var väldigt hektiskt, några svåra kurvor och refuger i vägen på slutet och jag lyckades inte komma riktigt så högt upp som jag ville. Många duktiga cyklister i klungan som såklart ville vara precis där jag också ville vara men lyckades ändå ta mig in på en fin 29-plats i det vassaste sällskap man kan hitta.

Placeringen kanske inte låter som så mycket att skryta med men jag är väldigt nöjd med hur både jag och laget gjorde vårt bästa av det vi hade. För knappt fyra år sedan startade jag mitt första cykellopp och i förrgår tog jag mig in på topp-30 bland världsmästare och nyblivna os-medaljörer. Det är många som hjälpt och fortsätter hjälpa mig längs vägen och ni ska alla känna er delaktiga hur långt jag kommit hittills. Än är säsongen inte heller över och det finns en del stora mål kvar som jag hoppas kunna nå.

IMG-20160820-WA0004

Lite obligatoriskt trams på bankollen🙂