Hejdå Sydafrika! Nästa, Frankrike.

Nu sitter jag redan på flygplatsen i Kapstaden igen. Jag har lämnat av Oskar vid Gate A3 för flyg hem till Sverige och själv sitter jag på A5 med en kaffe och väntar på att mitt flyg till Nice ska gå om två timmar. En månad har gått sedan jag var här sist och det känns faktiskt som väldigt länge sedan med tanke på allt jag hunnit med på den tiden. Det har inte varit som andra cykelläger jag har varit på direkt. Snarare har jag känt mig som en gästspelare i triathlongänget, med undantag för när Frida var här och kunde härja runt med mig på alla cykelpass. Tack för det!

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg har träningen förlagts lite annorlunda tidsmässigt på grund av värme, trafik och säkerhet och jag tror aldrig att jag gjort så många morgonpass på cykel nånsin under en månad som denna. Eller jag vet inte om jag kan kalla det för morgonpass egentligen, för mig är morgonpass när man börjar tidigt och är klar tidigt. Här har jag ofta börjat kl 06.00 eller 07.00 men också hållit på fram till lunch när det liksom inte är morgon längre. I och för sig har grabbarna haft vissa simpass som börjat kl 05.30 så jag har väl inget att säga till om egentligen men lite udda för en cyklist att ibland komma hem från ett 3h-pass innan jag normalt sätt ger mig ut öht. Fördelen är att man hinner med otroligt mycket mer på en dag, nackdelen är att man oftast däckar i soffan framåt 8-9 på kvällen.

Jag har också varit den lite udda fågeln i gänget som är klar efter ett pass medan de andra bara mellanlandar hemma för lite mat och sömn innan nästa aktivitet ska avverkas. Det är nästan så att jag har känt mig lat men då har jag bara fått påminna mig om mitt eget syfte med lägret och vad JAG tränar för. När väl vilodagarna har kommit har de varit ytterst välkomna så det känns som att jag fått ut det jag ville av träningspassen.

Förutom att träffa och träna med andra (tri)atleter så har vi också haft mycket skoj utan att svettas så mycket. Eller det är inte helt sant för jisses vad varmt det har varit! Men utan att det är meningen att svettas så mycket har vi t.ex. också varit och tittat på när det lokala rugbylaget har spelat, varit på vingård, gjort strandutflykt, varit på toppen av Taffelberget och fått avsluta med en världscup i (trumvirvel….!) triathlon här i Kapstaden. Ja det mesta har ju som ni förstår handlat om triathlon och kulminerade i att jag fick chans att supporta Oskar på hans första världscup.

Vi har bott i Stellenbosch ungefär en timme härifrån nästa hela tiden men flyttade hit till Kapstaden i fredags för tävlingens skull. Det är lite meckigare att vara triathlet med pre-racemöte, gå igenom banorna gemensamt osv så det krävs ett par dagar för att få till den där timmens tävling på bästa sätt. Ganska spännande men jag är glad att jag slipper hålla reda på så många olika tider och platser under flera dagar när jag själv ska tävla. Både i lördags och söndags gick jag upp 05.00 för att rulla ut kl 06.00 och avverka 5h cykel och samtidigt kunna synka bra med Ludwig och Oskar. Jag kan inte påstå att jag var jättepeppad när klockan ringde men det är också rätt fint att rulla iväg innan staden har vaknat. I söndags fick jag dessutom en extra fin tur då jag både hann se och försöka konversera med ett gäng pingviner och med timmen hem dessutom se en val. SOM jag har spanat efter valar varje gång jag cyklat längs kusten, så jag trodde nästan inte att det var sant när den dök upp på sista chansen. Jag kunde inte tänka mig en bättre sista tur på lägret och på min cykel som jag kommer att byta ut i Frankrike i morgon.

Tävlingen var för övrigt galet spännande och jag blev så sjukt nervös, peppad och inspirerad på samma gång. Det är nästan jobbigare att stå på sidan om än att tävla själv. En sprint på världs-toppnivå går oerhört fort och vi hann nästan inte med att ta oss runt banan innan de var i mål. Jag är så stolt över mitt hjärta som har varit både sjuk och skadad men ändå kan prestera när det gäller med de allra bästa. Jag tror stenhårt att vi blir starkare tillsammans!

Jag flyger nu alltså till Nice för att hoppa på nästa läger som kommer att vara lite mer som ett cykelläger brukar vara. Det ska bli riktigt kul att äntligen få träffa alla i laget, både nya och gamla, och jag ser verkligen fram emot att få köra ihop mig med laget och peppa inför de första tävlingarna tillsammans.

 

Annonser

Sydafrika!

Det är lite drygt 10 år sedan jag var här sist. Då var det mer familje-safari-semester medan det nu mest handlar om träning och cykel. Jag åkte hit med Oskar och Ludwig för lite drygt två veckor sedan och i början av denna vecka anslöt även Frida till gänget. Kul med en till cyklist att väga upp de två triathleterna med.

I början var det outhärdligt varmt här. Jag vet inte om det berodde på att det var ungefär 45 graders skillnad från hemma eller om det var extra varmt men det gick knappt att vara ute mitt på dagarna. Försökte man röra det minsta på sig så fullkomligt rann svetten. Det råder tyvärr även stor torka här och vi måste vara väldigt varsamma med vattnet så ingen bra idé att ställa sig i en lång kall dusch, bara härda. Vilket jag också tror jag att jag gjort. Lite grann i alla fall. Den första veckan var i princip alla cykelpass avklarade redan innan jag normalt över huvud taget ger mig ut. Framför allt pga att det var så varmt på dagarna men också lite för att sällskapet bestod av triathleter som skulle hinna med en massa andra pass också. Mestadels låg jag sedan med en fläkt som bästa sällskap och sov bort förmiddagen efter att då ha gått upp nånstans mellan 5 och 6 på morgonen och cyklat ett par timmar.

Den senaste veckan har det varit lite mer humana temperaturer och därmed också lite senare uppstigning. Visst, det blir varmt på dagen men jag kan inte påstå att jag inte njuter av det heller. Så himla skönt att bara kunna ta på mig ett vanligt cykelkit och veta att det kommer att räcka. Inga extra lager eller funderingar på hur tjock jacka jag behöver för dagen. Det största bekymret är väl att smörja in mig med tillräckligt med solkräm, ett ganska angenämt problem.

Det är också skönt att cykla på min landsvägscykel igen. Det går så mycket lättare än en dubbad MTB på snötäckta grusvägar. Det känns helt rätt att ha hållit tillbaka lite på cyklingen hemma till förmån för annan träning under vintern. För nu när jag är här är jag riktigt taggad på att ge mig ut och cykla. Att köra t.ex. tröskelträning ute på en väg där man faktiskt kommer framåt är mycket mer motiverande än att göra samma träning på en trainer eller monark.

Det verkar också som att just Stellenbosch, som vi bor i, är ett mecka för all typ av idrott. En väldigt inspirerande miljö med atleter av alla dess slag och från alla håll i världen vart man än vänder blicken.

 

Gott nytt år!

Även om det inte hänt något särskilt spektakulärt på sistone så är det just det som har varit skönt. Mycket tid med vänner och familj i någon slags förberedelse för att inte kunna träffa dem på väldigt länge. På onsdag åker jag till Sydafrika för ett långt läger som sedan kommer att följas av ytterligare ett läger och 3 tävlingar innan jag ser röken av Sverige igen. Det blir någon gång i början av mars skulle jag tro.

Snart slut på skidåkandet. 

Det känns spännande att få lämna vinterträningen bakom mig och plocka ut racercykeln igen. Jag får köra på förra säsongens variant av cykel tills jag träffar teamet i Nice i mitten på februari. Det känns som ett redigt ”hejdå” till min Cervélo med en månad i Sydafrika innan jag får gränsla min nya tävlingscykel av tyska märket Storck. Några i teamet åker redan nästa vecka till Australien för att börja säsongen där och när det nu börjar dyka upp bilder på kläder och material i mina sociala media känns säsongen som varit så långt bort plötsligen väldigt nära. Det ska bli riktigt kul att få träffa resten av gänget och komma igång på riktigt. Även om jag gärna hade åkt till Australien känns det samtidigt ganska skönt att inte göra det och istället hinna få en bra paus samt längre uppbyggnad till vårens klassiker som jag hoppas att jag ska vara i grymt slag till.

Snart slut på innecyklingen också.

Jag går runt med en liten känsla av att jag borde förbereda mig mer inför att vara borta så länge i olika länder med både träning och tävling men just nu kan jag inte komma på något annat än att jag måste packa ner cykeln och få med lite kläder. Som om jag bara skulle vara borta en vecka fast det egentligen är mycket längre än så. Jag kommer i och för sig att få en hel del material när jag träffar teamet i Nice så det kanske är bra att jag inte får med mig för mycket till Sydafrika nu.