Pallplatser i Belgien

I lördags mötte jag upp Alexandra på flygplatsen i Bryssel för att åka gemensamt ”hem” till mig i Lendelede. Vi har samma tävlingsprogram den här perioden så det är både smidigt och trevligt att bo ihop ett tag nu.

Redan i söndags stod vi båda på startlinjen tillsammans med en handfull andra från laget. Det var offensiv åkning från start och många olika attacker och utbrytningar från våran sida. Jag kom iväg två gånger med olika grupper, varav den senare skulle visa sig hålla hela vägen in i mål. Vi var 5 i gruppen som jobbade bra tillsammans fram till sista varvet. Eftersom det fanns två från samma lag började de göra livet surt för oss andra med kontra-attacker på varandra. Vi lyckades dock plocka ner deras försök att komma loss och kom samlade in för en spurt. Jag måste erkänna att jag inte vågade hålla mig tillräckligt kall och drog igång lite tidigt och slutade på en tredjeplats. Även om jag gick för vinst så är jag nöjd med dagen och det är alltid kul att få stå på pallen.

14192129_10208588594964565_5749481424547378034_n

Foto: Brian Petyt

Här i cyklingens förlovade land är det ett konstant flöde av lopp att ställa upp i så vi väntade inte särskilt länge med att nåla en ny nummerlapp på våra tröjor. I måndags var det således dags igen och vi tog bilen till Putte (OBS. Kul namn hehe) för att köra 27 varv på en pannkaksplatt bana. Jag gick loss ensam ute på femte varvet för att försöka ta det första spurtpriset men blev tyvärr upphunnen precis innan linjen av två jagade cyklister. Vid det laget var jag sanslöst stum och kunde inte komma in på hjul. Jagade dem ett tag men två mot en med parkerade ben gick bara inte. Frustrerad är bara förnamnet då jag kände att de där två kommer hålla med tanke på hur resten av fältet såg ut.

14212174_681335155349948_162978651780852668_n

Foto: kvkmedia.be

Jag blev inhämtad av den jagande klungan och hoppades att de skulle fortsätta jaga vidare mot de två i täten men mina farhågor besannades tyvärr och tempot slog av. Jag vet inte hur många gånger både jag själv och andra försökte attackera men allt plockades ner och det stannade av. I mitt stilla (och frustrerade) sinne tänkte jag att förr eller senare kommer de andra att titta en sekund för länge på att ”någon annan” ska följa min attack och då kan jag komma loss. Med lite drygt fyra varv kvar kom läget då Alexandra och min andra lagkompis Pia låg i tät på klungan inför en skarpare kurva och jag kunde attackera mig själv förbi precis innan svängen utan att någon annan skulle hinna få plats. Jag litade på att mina lagkompisar skulle ta kurvan lugnt och försiktigt när jag kom flygande för att ge mig en liten extra lucka och jag kom iväg. Nu hade jag min chans och bombade på samtidigt som jag hade koll bakåt och insåg att klungan lät mig gå, i alla fall initialt. Jag kollade mina watt efter något varv för att hålla koll på att jag låg på en hållbar nivå. Det gjorde jag inte och slutade således att titta på vad siffrorna sa.

I mitt huvud hann jag pyssla med allt möjligt under de där fyra varven. Det första varvet handlade mest om;
– Kööööör, kööööör, samt ”håll käften, benen”.
Kolla bakåt, inse att jag fortfarande hade stor lucka. Följande varv följdes av något i den här stilen;
– Hitta en rytm, det är platt, skit i att växla ner i motvinden…hmm, kanske borde kolla watten ändå?
– Fy fan, sluta titta efter och kötta på istället.
– Dela upp banan, snart är det medvindsraka och det är nästan som vila. Men du skulle bara våga slå av på farten…!
– Nu kommer motvinden, bara några 100 meter. Andas lugnt och räkna hur många andetag du har till 50-skylten. Efter den är du i princip i kurvan som leder till målrakan, så har du klarat ett varv till.
Kolla bakåt. Fortfarande ingen där.
– Om dom kommer ikapp har jag inget att sätta emot… Så fortsätt mata och se till att de inte kommer ikapp.
– Hur många andetag var det egentligen till 50-skylten?
– Sista varvet nu, jag är stark. Dom har inte en chans.

Jag klarade det och rullade in på bronsplats för andra dagen i rad. Efter den inledande missen, eller bristen på ork, att gå med är jag glad att jag lyckades få till en ny pallplats ändå. Hoppas kunna konservera den fina formen säsongen ut nu.

14183904_1052044544910835_6438881913816687665_n

Foto: kvkmedia.be

World Tour Vårgårda

Förkortningen till tävlingen, WWT, står egentligen för Women’s World Tour men jag kan tycka att då borde herrarnas dito föregås av ett ”M” så jag nöjer mig med World Tour kort och gott. Det har varit mycket debatt om dam/herr i cykel såväl som idrott i stort på sista tiden. Utan att ge mig in i diskussionen för mycket vill jag bara lägga in en notering om att det finns både stora och små skillnader i min idrott.

I söndags fick jag alltså återigen chansen att dra på mig de blå-gula cykelkläderna och representera Sverige i den högsta kategorin som finns i cykel. För mig var det tredje gången jag skulle starta i Vårgårda och jag hoppades kunna vässa prestationen lite till från gångerna innan. Formen har känts bra på sistone och det är alltid extra kul att köra för Sverige i Sverige. Jag åkte från Falun i fredags tillsammans med Frida Knutsson och fick chans att lära känna henne bättre på vår väg mot att träffa resten nere i Vårgårda framåt kvällen. Ett riktigt bra gäng som var peppade på att visa upp oss på hemmaplan.

IMG-20160820-WA0000

Organisationen hade återigen ändrat bansträckningen. Denna gång skulle först fyra av de korta ”klassiska” varven avverkas, följt av ett långt inklusive inte mindre än fyra grusvägssträckor, för att sedan avslutas med ytterligare fyra korta varv. Under lördagen gav vi oss ut på förmiddagen för att cykla igenom banan och framför allt få koll på de kritiska partierna på och kring grusvägarna. Jag minns det som ett roligt inslag från föregående år och de nya grusvägarna verkade fina och bra packade så jag såg verkligen fram emot att få ge mig ut och tävla på dem.

1471707502846

Simultankoll av triathlon och cykel.

Lördagskvällen ägnades åt att titta på både Lisa och Jenny i Rio, inspireras och ladda inför vårt eget lopp. Den goda stämningen i gruppen och ödmjukheten gentemot varandra spred någon form av lugn nervositet i mig. Lyckades sova bra och få ihop mina timmar trots den tidiga starten, 8.15. Det gäller ju att hinna få i sig en ordentlig frukost när man ska cykla 141km med lagom marginal innan start så att man slipper äta den igen första gången uppför Hägrungabacken.

Om jag ska försöka hålla mig till min egen del av racet så körde jag i princip helt som jag hade planerat. Det är inte det lättaste ska jag tillägga eftersom det är väldigt mycket som kan hända i ett cykellopp och många andra som kan få ens egna planer att ändras. Dels handlade det om att jag själv skulle hålla mig kall inledningsvis och sedan ödsla energi på att komma in högt på grusvägarna eftersom man sitter ganska fast i de två spåren som är där sen. Som lag ville vi vara representerade i det som gick och Malin fick tex till en mycket fin utbrytning tidigt i loppet, synd att hon inte fick sällskap av några fler. På andra halvan av loppet hade jag god koll på läget och satt hela tiden med högt upp. På den sista grusvägen som ledde tillbaka till de korta varven fick jag slita rejält för att hålla position och fick tyvärr se den avgörande gruppen gå precis i utgången av den sträckan.

Det blev sedan lite olika försök från klungan men inget som kom loss, mycket för att de stora lagen hade en cyklist i tätgruppen och kunde plocka ner det som hände. Ut på sista varvet fick jag försöka se till att ligga rätt när farten gick upp ännu mer och fokusera på att positionera mig bra inför de sista kurvorna till upploppet. Det var väldigt hektiskt, några svåra kurvor och refuger i vägen på slutet och jag lyckades inte komma riktigt så högt upp som jag ville. Många duktiga cyklister i klungan som såklart ville vara precis där jag också ville vara men lyckades ändå ta mig in på en fin 29-plats i det vassaste sällskap man kan hitta.

Placeringen kanske inte låter som så mycket att skryta med men jag är väldigt nöjd med hur både jag och laget gjorde vårt bästa av det vi hade. För knappt fyra år sedan startade jag mitt första cykellopp och i förrgår tog jag mig in på topp-30 bland världsmästare och nyblivna os-medaljörer. Det är många som hjälpt och fortsätter hjälpa mig längs vägen och ni ska alla känna er delaktiga hur långt jag kommit hittills. Än är säsongen inte heller över och det finns en del stora mål kvar som jag hoppas kunna nå.

IMG-20160820-WA0004

Lite obligatoriskt trams på bankollen🙂

Tour of Norway och snabba fötter

I helgen som gick var jag i Norge för att köra etapploppet Ladies Tour of Norway. Ett lopp jag sett mycket fram emot då jag minns det som väldigt kul och vackert från förra året. Det var lite ändringar till i år med tre linje-etapper istället för ett inledande GP och sedan två linjelopp som det var förra året.

13939351_1462245400467568_8598333171920411722_n

Foto: Eventfotografene

Vi startade i ösregnet i Halden i fredags och gick i mål i solskenet i samma stad i söndags. Däremellan hann jag med två rätt bra placeringar med en inledande 17e-plats och en avslutande 12e-plats. På lördagen fick jag kriga på ordentligt på de avslutande mindre varven och tog mig in i baken på förstaklungan. Jag gillar verkligen karaktärerna på etapperna som varit, lite kuperat hela tiden och en del längre klättringar. Fina långa slingriga utförslöpor, tekniska GP-varv innan målgång och vi fick även ett inslag av grusväg på etapp två. Det var väl rätt turligt att regnet inte hade börjat falla den dagen än när vi passerade där. Tyckte jag hade rätt pigga ben och var med bra alla dagarna, även i huvudet vilket är minst lika viktigt. Kul med så mycket och bra publik inne i de olika städerna där etapperna avslutades med några mindre varv. Bra boende och bra folk omkring oss i laget gör att jag/man bara kan fokusera på att prestera och ha roligt på tävling.

13880167_1463673133658128_7056911571221079508_n

Foto: Eventfotografene

IMAG0420En liten extra kick att mitt❤ kom och hejade lagom till målgång på lördagen och stannade resten av tävlingen. Vi fick även en fin roadtrip hem med lite badstopp på vägen. Verkligen skillnad på att resa långt med bil i Sverige kontra Belgien. Lite finare miljöer hemma om jag får vara partisk? Nu sitter jag i Falun och fick kasta om mina planer sent igår kväll. Istället för att flyga tillbaka till Belgien redan i morgon blir det några extra dagar hemma och ny spännande tävling till helgen.

Vad handlar de snabba fötterna om då? Jo, jag har fått testa ett par nya kolfibersulor från Solestar och vi vet ju sedan länge att allt i kolfiber är bättre, visst? Fick dom precis innan SM och körde med dem direkt på tempoloppet faktiskt. För er som följt med så var det ju mitt bästa tempolopp i karriären, från den mentala biten ner till den fysiska kontakten med cykeln. Det sägs att man behöver vänja sig med dem lite grann så jag vågade inte ha dem direkt på linjeloppet på SM också men har faktiskt kört med dem oavbrutet sedan dess. Fick höja sadeln lite grann bara eftersom sulorna bygger lite mer i skorna. Min initiala skepsis som jag oftast har om pryttlar som ska göra en snabbare och bättre har efter utvärdering fått stå åt sidan. Jag gillar dom. Jag har inte räknat på om det blir den wattskillnad det sägs att det ska bli men det känns som att jag får ett bra tryck över hela foten istället för bara där klossen sitter. Ganska viktigt för mig ändå som trampar som en ballerina med väldigt spetsiga tår. Sedan är vetskapen om att andra duktiga cyklister och lag kör med dem ett plus för känslan om att det är rätt och riktigt för mina fötter. Precis som att jag vill ha handskar som inte ger skavsår eller cykelbyxor med bra padding, vill jag även ha skor som ger mina ben rättvisa i kraftöverföringen.

14022168_1464555096903265_6050304688796506520_n

Foto: Eventfotografene

När jag började tävla för knappt 4 år sedan hade jag inte ens en tanke på detaljer som hur höga glas man vill ha i sin cykelglasögon, vilken tjocklek på styrlinda som är bäst för mig eller att man öht kan ha olika sulor i skorna. Det finns uppenbarligen många detaljer som gör mig till en bättre, gladare och bekvämare cyklist. Kanske skulle jag sätta mig ner en dag och göra en längre lista?

Kermis och kriterium

Tillbaka på tävlingsbanorna i Belgien och Holland efter en lite lugnare vecka post-Thüringen. I fredags vankades det kermis i Belgien. Ett race jag faktiskt körde förra året insåg när jag kom dit. Dock hade de ändrat banan helt så hade inte så stor glädje av rutinen där. Gick ganska lugnt till en början vilket var skönt då jag kunde lägga mig i front och se hur varvet såg ut, 11 varv á dryga 8km skulle avverkas. Undervägs var det lite olika attacker och utbrytningar som tog plats men tillslut blev vi ändå en samlad förstaklunga på ca 20 pers som gjorde upp om segern. Jag hade tyvärr kört lite väl slut på mig, då jag inte lärt mig när jag borde vara kall eller inte och därför gått på det mesta, och hade inte så mycket pulver i spurten kvar. Gled in som 7a, inte helt nöjd men ändå ett bra fartpass. Kom i alla fall hem med ett spurtpris efter att ha gått solo på varv 2.

13879451_10208344464781463_5492794088841873456_n

Foto: Brian Petyt

Lugnt och fint kanalrull på lördagen följdes upp av ett kriterium på söndagen i Ninove. Vi hade ett bra lag på pappret och kunde kontrollera racet ganska bekvämt faktiskt. Jobbade mycket bra ihop och kunde sätta upp Monique till en fin seger med Sarah som 2a och jag som 4a. Hade verkligen varit snyggt om jag kunnat knipa den där 3e-platsen för att fullända podiet också men var lite för trött där på slutet efter uppdraget.

13754542_10209066498973861_2158769252597979742_n

Foto: Hinninck Paul

Igår bytte jag land och åkte tillsammans med Emmy till Holland för att köra ett nytt kriterium. Vasst motstånd med en hel den proffs från de bästa lagen och en bana som redan på förhand gav en känsla av smärta i benen. Många tvära kurvor, en 180-gradagare och 30 varv som skulle avverkas under kvällens race. Jag hann knappt köra ett varv på banan som mätte 2km, kom förbi mål och folk hade redan börjar ställa sig med dryga 20min till start. Lika bra att stanna då det med säkerhet skulle gå ruskigt fort redan från start. Efter ett inte särkilt bekvämt neutralt varv blev det som jag anade. Syra, smärta och tankar på att behöva kliva av. Fasen vad ont det gjorde och vad jag inte kunde hålla

13902712_10206714477371000_7772919423078858108_n

Foto: Jeroen van den Buijs

hjulet framför.
Tog ca fem varv av total katastrof i benen innan jag äntligen kom in i det och kunde avancera. Det skedde väl ungefär samtidigt som en utbrytning på 4st gick loss så klungan måste slagit av en smula. Lyckades sedan ligga kring topp 10-15 i den gruppen och kunde vartefter både gå med och försöka attackera själv. Kändes bättre och bättre och det är ju faktiskt lättare att ligga däruppe och härja än att ligga i svansen och sladda, särskilt med tanke på alla kurvor med tillhörande max-igångdrag. Det smet tyvärr iväg ytterligare 3 cyklister på slutet och vår grupp spurtade om en 8e-plats där jag kom in som 8a och därmed slutade på 15e plats.

Idag har jag varit och testat på utomhuspoolen i simhallen jag går till. Perfekt dag för simning på schemat eftersom det regnat hela dagen. Poolen var dock rätt kall och jag kunde inte bli klok på hur lång den var egentligen. Kändes betydligt längre än 25m men inte riktigt lika lång som 50m, så 40m kanske? Hur som helst hade de inte en enda lina ute, men de få som var där hade disciplin och det gick att plöja på ganska obehindrat från krockar ändå. Nu laddar jag om för UCI-race här i Belgien på lördag, blir en hyfsat normal träningsvecka.

13900104_10209073809436618_3755349137236178699_n

Foto: Hinninck Paul

Thüringen Rundfahrt – en racerapport.

Vilken vecka! Så långt det kändes i början och så kort det kändes på slutet. Jag minns när vi satt i bilen på vägen tillbaka till hotellet efter andra dagen och Alexandra håller upp en öppen hand mot mig och säger: Fem. Det är fem dagar kvar. Båda brister ut i skratt och undrar hur våra ben ska ta oss igenom när vi är såhär färdiga redan nu? Men det gick. Och det gick bra. Men vi tar det från början och jag ska försöka hålla isär etapperna.

13606872_1056953987731097_2457899609629609075_n

Foto: Hubert Giddelo

Första start var ett kortare lopp på fredagkvällen. Jag hade pigga ben, testade att trycka på lite extra några gånger och var med bra genom hela loppet. Efter en brutalt snabb utförslöpa med knixig avslutning in till mål sladdade jag in tillsammans med Emilia kring topp-30. Sara Mustonen spurtade till sig en snygg 8e-plats och vi var rätt glada och nöjda med att vara igång på ett bra sätt.

13641108_1057627714330391_1336110728675480647_o

Foto: Hubert Giddelo

Andra dagen skulle bjuda på lite längre och mycket brantare backar. Här börjar det kännas att det är många OS-toppade cyklister i startfältet och det blev inte en lugn stund. Var inte så många rätt på km-anvisningar etc vilket gjorde det lite rörigt men vi lyckades i alla fall sätta upp Emilia på en bra position inför det sista kortare varvet så hon kunde komma med toppgruppen och spurta till sig en mycket snygg 3e-plats. Jag gled in i en klunga bakom efter att blivit helt parkerad i ”väggen” ut på sista varvet.

Etapp 3 körde vi riktigt bra som lag. Kunde täcka upp och jobba bra för Emilia som ju låg bäst till av oss. Tyvärr kraschade både de andra Sarorna ganska tidigt i loppet och vi andra fyra fick klara oss utan dem. Riktigt roligt att köra så bra som lag. Kommunikationen fungerade bra och det var kul att tokoffra mig tills benen pekade rakt ut. Med ca 16km kvar till mål fick jag släppa och gneta (läs krypa) ensam in till mål. Nåddes av nyheten att Emilia återigen tagit en topplacering iom. en 6e-plats. Alla nöjda och glada med gott samarbete.

13770269_1058355900924239_2758984722501081177_n

Foto: Hubert Giddelo

Tempolopp på dag 4 och jag tänkte att det bara var att ta mig igenom. Eftersom jag inte hade med totalen att göra och inte kunde hjälpa mina lagkompisar något på denna etapp gick jag in med inställningen att om möjligt spara lite krut till resterande dagar. Inte gå alltför mycket på rött men ändå hålla mig inom bekvämt avstånd från tidsgränsen. Med världens bästa tempocyklister på plats betydde det ändå att jag fick köra som ett svin men kanske valde en lättare växel vid några tillfällen.
Tyvärr kraschade Sara M så illa på 3e dagen att hon inte startade fler etapper.

Nu har vi passerat hälften och det är här det börjar gå undan. Dagarna blir kortare och jag vet inte alls vart all tid tar vägen. Det är inte bara benen som är trötta, även huvudet börjar sega ihop lite och jag kan inte längre hålla koll på vilken dag det är eller hålla för många bollar i luften. Än så länge vet jag att det är racedag varje dag ett par dagar till i alla fall.

13692570_1059747494118413_479512015061581270_n

Foto: Hubert Giddelo

Den femte etappen började med att jag satt och tryckte nästan 400w i mastern som gick uppför en bra brant jädra backe. Sen lugnade det sig lite för att folk hade åkt av och någon hade punkat. Inte helt otippat. Hur som helst blev det sedan en jojo-dag för mig. Kunde täcka någon tidig attack men i övrigt tog jag mig upp i fältet utför och sjönk som en sten uppför. Så höll det på så tills jag tillslut fick släppa med ca 20-talet andra och Emilia lämnades ensam i tät tyvärr. Ingen bra dag för varken ben eller huvud, hade verkligen hoppats på lite mer krut med min tidigare tanke kring tempot.

Sjätte etappen blev tyvärr mitt lågvattenmärke. 38 grader varmt i starten och inga ben. Jag åkte av redan upp till första bergspris på 16km. Alltså det var ingen måtta på fältet. Varje dag attacker från start och inte en lugn stund. Alla på hugget och stor klass visades från hela världseliten. Jag hade i alla fall sällskap med ca 30 andra i grupetton och fick försöka tänka på att förbereda mig så bra det gick till sista dagen istället. Ta alla flaskor jag kom åt i värmen och glutta lite extra på de väldigt vackra omgivningarna. Skicka stärkande tankar till mina lagkompisar och inte gräva ner mig. Fortsatt glad och stolt över vårt lag och hur vi kör ihop och har kul på och av banan.

13669728_1061438510615978_2294136071661168109_n

Foto: Hubert Giddelo. Alltid med ett leende.

Till den sista etappen var jag riktigt taggad. Förvånade nästan mig själv över hur peppad jag var på tävling igen. Ny dag, ny chans och det var bara att ge allt. Såg åter fram emot att få tävla med mina kompisar. Tyvärr hade Sara O fått kliva av dagen innan med andningsproblem efter hennes tidigare krasch och fick inte köra sista dagen. Fyra tappra kvar och vi var ett leende landslag som skulle ta oss an sista skälvande dagen av det tuffaste i alla fall jag gjort på cykel. Vilken dag det blev sen. Vi turades om att attackera från start och jag fick till ett par ganska vassa (genomtänkta etc som gav extra punsch liksom) men orkade dels inte hålla uppe trycket så länge själv samt att klungan inte släppte iväg någonting innan första bergspriset, så kom inte loss någon längre stund tyvärr. Jag var med bra kring topp 10-15 in på första spurtpriset där det sprack av lite, men återsamlades igen och jag gick på ny attack när det stannade av. Kom inte loss. Klungan spred ut sig i en lång snirklig utförslöpa men samlades upp av ett stopp vid tågövergång. Hann klämma en bar, och andas några sekunder.

Upp till första bergspriset fick jag sedan slita riktigt ont. Försökte hitta min egen takt men när Alex kom om ville jag följa och gick över min förmåga. Fick sällskap av en Norska som jag snackat med i grupetton dagen innan och vi kunde peppa varandra och började gneta ikapp på gruppen med Alex framför. Jag svor högt av smärtan i benen och när vi sedan kom runt en krök och det brantade på ännu mer gjorde det så ont att tårarna började spruta när jag ställde mig upp och både lungor och ben skrek av syra, smärta och vilja. Över krönet kom jag dock och kunde ta in gruppen framför i den smala och branta utförslöpan. Skönt att få andas några sekunder och hitta lugnet igen i något jag är bättre på.

13754443_1061439260615903_3391141738374772471_n

Foto: Hubert Giddelo

Sen snurrade vi på, gruppen var väl 25-30 pers kanske, men inte så många som ville hjälpa till tyvärr. I en skumpig nedförsbacke med dålig asfalt hoppade min kedja av och när jag försökte få på den i farten igen trasslade det bara till sig och jag fick tillslut stanna. Den hade snott in sig och gjort tre loopar på sig själv som jag fick hjälp av neutral service att trassla ut. Kom igång igen och fick då sällskap av två andra cyklister och en motorcykel som började pace:a oss tillbaka till gruppen. Jag märkte ganska omgående att jag inte kunde växla bak och att växlen den stannat på var den tyngsta. Hurra. När vi kämpat oss uppför första längre stigningen i min lilla trio stannade jag för att kolla alla kontakter men de satt i. På igen med en stark vilja om att få gå i mål idag med, fick hjälp av mc-polisen att komma tillbaka till gruppen. I två branta backar längs vägen fick jag till och med stanna och gå/springa uppför eftersom det inte öht gick att få runt pedalerna pga av den tunga utväxlingen. Snälla mc-poliser och hjälpsam hand från Alex i baken gjorde att jag ändå kunde hålla mig kvar sen och gå i mål med dem.

Emilia slutade på en total 12e-plats och det har varit riktigt kul att få vara del av ett så bra gäng med fina framgångar. En individuell lagsport och när cykel är som roligast. Mitt mål innan var att kunna hjälpa laget, vara med och skapa tävling samt ta mig igenom på ett vettigt sätt själv. Banprofilerna kanske inte passar mig som cyklist bäst men jag gav allt jag hade och tror jag kommit ut starkare på andra sidan. Nu ska jag ta det lite lugnare några dagar och sen jobba vidare mot att bli starkare och snabbare.

Senaste veckorna och dubbel-5a på SM

Det var ett tag sedan jag uppdaterade nu och en hel del har hänt. Kanske just därför som skrivandet inte har blivit av. Jag avslutade första halvan av utomlandssäsongen med en helg i Tyskland tillsammans med landslaget. Jag kan kort och gott summera det som en festlig benslakt från start till mål. Det var i princip samma varv, fast olika antal rundor, på de både linjeetapperna samt tempoetappen.

Från start var det fullt ställ upp, upp, upp för att sedan blåsa på ner till botten på backen och börja om igen. 11 varv första dagen, ett varv på tempot (men utan att klättra för mycket) och sedan 9 varv med några fler höjdmeter sista etappen. Jag fick kriga på ordentligt men lyckades ta mig igenom och få ett slutresultat i alla fall. Riktigt mosiga ben och skönt att få styra hemåt Stockholm efteråt.

Väl hemma laddade jag fullt mot SM i både tempo och linje veckan efter. Tempoloppet hade jag inte satt några förväntningar på. Jag ville öva in en rutin och upplägg kring att cykla just tempo. Eftersom det inte är så många tempolopp på en säsong var detta ett bra tillfälle, tempo fäller ju ganska många avgöranden på totaltider i etapplopp tex. Jag fick till en uppvärmning som jag tänkt och försökte köra väldigt medvetet och bara trycka på gott det gick sedan. Efter målgång kände jag mig nöjd men hade ingen aning om hur det gått och hade som sagt inte heller några förväntningar på stordåd. Döm av min förvåning när sedan resultaten kom och jag slagit mig in på en 5e-plats! Långt över vad jag trott och väldigt nöjd när jag sedan tog en titt på datafilerna från loppet också.

13442294_1396695837012260_6659429551904339174_n

Foto: Lindgrens Sportfoto

På linjet gick jag in med självförtroende och hade bra ben hela dagen. Väldigt nervös innan och ganska höga förväntningar på mig själv. Fick till det bra tycker jag, körde även här medvetet och försökte vara taktisk ända fram till slutet. Satte mig på Sara Mustonens hjul inför spurten och tänkte att det kunde ge mig en pallplats i slutänden. Fick dock inte till det och blev grymt besviken av att rulla över linjen som 5a (4a i den gruppen då Emma var en bit före). Efter att ha både gråtit och svurit har jag nu tagit mig samman och kan konstatera att jag lärt mig att i ett nytt sånt läge vara den som drar igång lite tidigare istället för att vänta. Framför allt när jag sitter med de benen och självförtroendet. Första gången jag satt i en sådan sits och tog tyvärr fel beslut att vänta.

13528926_1399633506718493_4581924940421206682_n

Foto: Lindgrens Sportfoto

Efter SM bar det av upp till Falun där jag är nu. Jag kan väl kalla det semester, från eget tävlande i alla fall. Mycket välbehövligt att vila huvudet och bara få fokusera på att genomföra mina pass och låta dagarna passera. Framåt mitten på juli blir det åka av igen men mer om det senare. Tills dess vässar jag formen i dalaluften.

På offensiven

Förutom lite extra tävlingar i förra veckan fick jag även i fredags veta att jag skulle tävla i onsdags, 1/6, i Holland då det var lite kort om cyklister. Jag styrde kosan mot Alexandra och Hanna, som bor närmare starten, i tisdags och har sovit ett par nätter där nu.

I onsdags morse blev jag hämtad av DS Bart kl. 06.15 och sov nästan hela vägen till tävlingen. Jag kände mig väldigt seg och trött både innan och i inledningen av loppet. Det kändes verkligen som att benen hade behövt ytterligare en lugn dag innan tävling igen efter den ganska tuffa helgen. I de inledande attackerna syrade det på bra när jag gick med och jag började tänka att det vore ju i alla fall bra om jag kunde utföra något vettigt längs vägen och helst komma i mål med klungan. Det blev inte riktigt så.

Cj20lW_UoAA0MjCNär vi kom ut på en större väg, efter att ha slingrat på småvägar, efter ca 30km var uppgiften för mig och mina lagkompisar att försöka skapa en utbrytning. Jag sätter mig i en bra position och går med när de andra lite större lagen kastar loss. Så stannar det av lite och ca 100m innan en vänstersväng uppenbarar sig läget och jag sticker, lyckas ta kurvan exemplariskt och får lucka direkt. Det dröjer inte länge förens en tjej till ansluter och vi kör partempo i 30-40km med ett avstånd på ca minuten till klungan. Att ha mellan 35sek och 1min till klungan (ibland så lite om 20sek) är tungt både i benen och huvudet. Det är för lite tid för att man ska kunna slappna av och för mycket tid för att man ska ge sig, låta klungan äta upp en och börja om. Bara köra vidare med ett förhoppningsvis bra tryck i pedalerna.

13321627_557238784480772_1455304391172711511_n

Vi fick sedan sällskap av två till efter kanske 60km varav en var en lagkompis till mitt första sällskap. Hon ville inte alls hjälpa till av någon märklig anledning. Vi ökade avståndet till 1.15 som bäst och trummade på bra. Jag började bli trött men fick pepp och energipåfyllning från teambilen. Efter ett längre parti med väldigt smal väl och tvära kurvor hade klungan kommit riktigt nära och de två tillskotten slutade köra och droppade ner till klungan. Originalduon gav sig dock inte, vi peppade på varandra och kunde öka avståndet till klungan igen. Strax därpå kommer två nya upp från klungan och vi är åter fyra. Satan vad trött jag är här då de nya kommer med mer fart och driver upp tempot ytterligare för att skapa tid. Jag tänker att jag måste offra lite extra i början och bör kunna ta det lugnare sen. Måste börja stå över någon förning här och där. Får höra att en till är på väg upp och hon tar med sig ytterligare en. Så fort dom är ikapp blir det rävspel och attacker. Jag klarar att täppa några av dem men vår 4-mannagrupp får se de senaste tillskotten komma loss (och senare bli 1a resp. 2a). Ytterligare attackförsök följer från vår grupp men allt stillas tillslut och vi kommer till en tyst överenskommelse att gå runt tillsammans in mot mål och spurta om det. Med vetskap om att det sitter 2 fräscha(re) spurtare med mig och den andra som var med från början har jag mina föraningar om hur det hela kommer sluta. Jag ger allt på slutet men får se mig besegrad och rullar över linjen som (en ändå ganska nöjd) 5a. Jag hade inte mer att ge där och då, både ben och huvud hade tömt depåerna.

 

Efter målgång blir jag dock varse om att jag vunnit pris för mest offensiva cyklist. Väldigt glad över att uppmärksammas för mina ansträngningar. Med så sega ben inledande lyckades jag verkligen göra något bra av dagen och komma därifrån med en bra känsla. Det är andra gången den här säsongen jag belönas med pris för min offensiva körning, något jag är väldigt stolt över.

13346788_640889772727820_1618760488428633991_n