Dubbelt upp i Danmark

Jag var en sväng i Danmark på lagtempoläger i förra veckan. Eftersom jag inte suttit på min tempocykel någonting alls i år så var jag lite lätt nojig över hur ont jag skulle få både här och där efter en proppad vecka på sagda cykel. Jag fick den inställd direkt när jag kom dit och kunde ta en kort tur samma kväll, det kändes förvånansvärt bra!

Jag blev också varse att vi skulle ställa upp med två lag i Danska mästerskapen i lagtempo som avslutning på lägret. Eftersom laget är danskregistrerat så kan man göra det även om inte alla cyklister är danska. Vi var åtta cyklister på lägret och kunde ställa upp med två lag eftersom det i damklassen får vara fyra i varje lag och tre måste i mål, eller rättare sagt det är de tre första tiderna som räknas. Vanligtvis är det sex cyklister varav fyra måste i mål men för att få fler lag att kunna ställa upp har man ändrat antalet. Rätt bra tycker jag även om det såklart blir ganska mycket jobbigare att gå runt på fyra istället för sex på de 47km som skulle avverkas.

Jag gick in med inställningen att jag var där för att se och lära och sedan bara göra mitt bästa. Jag har inte hunnit cykla så mycket tempo alls under de åren jag tävlat i cykel och i mitt team finns det gott om duktiga cyklister och ledare att lära av. Det kändes som att jag lärde mig någonting nytt varje dag och jag försökte bara applicera det på nästa pass och hela tiden bli lite lite bättre.

Man kan nog säga att pressen var rätt stor på oss eftersom vi var enda proffslag på plats men det fanns ändå några starka danska lag med duktiga tempoåkare. Det var skönt att ha fått en hel vecka på oss att köra ihop oss i de två lagen och på själva tävlingsdagen fungerade det riktigt bra och vi kunde ta plats ett och två på pallen!

Från att jag inte alls skulle ha varit med på detta läger och få hoppa in i sista stund till att stå på pallen med mina lagkompisar på ett Danskt mästerskap var en rätt härlig känsla. Det känns som jag kommit igång bra igen efter min krasch och ser fram emot nästa tävling som är i England i nästa vecka. Då är det fullt fokus igen och blir förhoppningsvis en bra uppladdning inför SM. Jag kommer njuta extra mycket i mina mästarkläder såhär sista veckorna innan någon annan får chansen att tävla om titeln igen. Det blir spännande att se vad mina ben kan göra i Båstad i år. Men som sagt, först fem dagars hårt tävlande i England.

Jag har även hunnit göra sista tentan på kursen i idrottspsykologi jag läst under våren och är väldigt stolt över att jag fick VG på både den och hela kursen. Förutom att det är en stor boost att jag grejade det så har det varit väldigt intressant och mycket jag kan relatera till och applicera på mig själv och min omgivning i idrotten.

Annonser

Snabba ryck.

Jag skrev ju bara häromdagen att det var skönt att få vara hemma och bara träna ett par veckor nu inför nästa tävling. Det var ingen lögn direkt men bara dagen därpå fick jag veta att jag ska åka till Danmark för att lagtempoläger redan nu på lördag. Även om det såklart är skönt att vara hemma, framför allt nu när det är så vackert och varmt, så ska det bli riktigt roligt att få vara lite med teamet igen och dessutom få köra på min nya tempocykel. Jag ser det som riktigt bra träning på någonting jag vill utveckla och bli bättre på som jag inte har så stor chans att öva på hemma annars.

Jag har hunnit få till ett riktigt bra distansblock och även om träningen kastas om lite nu närmaste veckorna tror jag det blir en bra uppladdning för kommande tävlingar och SM som också närmar sig med stormsteg.

Min runda runt Siljan blev för övrigt riktigt fin och jag hade mer krut kvar i kroppen än jag hade trott sådär sista dagen på blocket, särskilt eftersom benen hade känts rätt kassa och trötta dagen innan. Men det kanske var precis en sån mellandag med lugn tur och fint sällskap som behövdes för att kunna maxa ur det där sista innan jag fick ta en liten paus, min coach verkar veta vad han gör. Jag hade gärna velat cykla via Tällberg som är så fint men från Falun, runt Siljan och tillbaka hade det blivit lite väl mycket plustid om jag skulle hunnit med även Tällberg, så ca 190km och 6h fick räcka. Mycket nöjd och glad att jag fick bocka av den turen från listan.

Plugget går också framåt och jag passar på att hänga på biblioteket och läsa samt plita ner en del bokstäver på vilodagar som idag. Gäller att ligga i lite nu denna vecka eftersom jag helst inte vill släpa med all kurslitteratur till Danmark.

Hej igen bloggen!

Nu var det länge sedan jag skrev här, det är mycket annat som har fått min uppmärksamhet på senaste tiden. Säsongen drog igång sista helgen i februari och sedan dess har det liksom bara rullat på. Jag har tävlat lite mer selektivt och fokuserat. Det är ett medvetet val från både mig och mitt team med tanke på att faktiskt hinna träna ordentligt emellanåt och dessutom komma mera taggad till de tävlingar jag får köra.

Jag har hunnit slänga in ett extra träningsläger på Mallorca när vintern bet sig kvar lite för länge i Sverige och jag skulle just nu ha varit i Sierra Nevada på mitt första höghöjdsläger. Mallorca blev riktigt bra med många timmar och hårda pass i gott sällskap. Kroppen svarade bra och jag kände mig mycket taggad att åka och tävla i Kina efter det. Både Kinatävlingen och höghöjdslägret i Sierra Nevada fick dock ställas in eftersom jag dagen innan jag skulle åkt till Kina körde i ett potthål på träning, landade på ansiktet och slog bland annat sönder ett par tänder. Som tur var bröt jag inga ben och kunde relativt snabbt sätta mig på cykeln igen men fick alltså ändra lite i min planering.

Istället blev det en tävlingshelg i Göteborg, ett landslagsuppdrag på Tour of Uppsala och träning på hemmaplan. Det gick förvånansvärt bra i Göteborg bara knappa två veckor efter kraschen och det var väldigt skönt att kroppen var med mentalt och fysiskt även om jag såklart inte var helt hundra. Vi vann dessutom totalen i Uppsala och körde riktigt bra som lag, det är alltid en ära att få dra på sig det svenska kitet, särskilt på hemmaplan.

Det kanske mest frustrerande under den här rehabperioden har varit att det egentligen ”bara” är tänderna som är trasiga och behöver repareras men resten av kroppen har också känts väldigt påverkad. Första perioden kände jag mig helt slaktad efter de lättaste ansträngningar men sakta men säkert har det gått åt rätt håll och från och med denna vecka är jag tillbaka i normal träning igen.

Det är fint att börja med ett distansblock när vädret visar sig från sin bästa sida och det finns gott om sällskap att cykla med här i Falun. Det är ett par veckor till nästa tävling och det är rätt skönt att bara kunna gå ut och göra mina pass utan att behöva tänka så mycket mer på det, resa långt eller ladda för tävling. Det har varit några riktigt fina turer i fantastiskt vackra dalarna och i morgon tänkte jag avsluta detta block med en tur runt Siljan. Hoppas att jag ska kunna få till det bra, det sägs vara en rätt fin runda och jag har ett gäng timmar att avverka. Sist jag hade planerat att cykla runt Siljan var 2012 men då bröt jag nyckelbenet någon vecka innan så det är hög tid för revansch på den turen.

Jag håller även på att avsluta vårens distansstudier i idrottspsykologi, så håll gärna en extra tumme för att jag får godkänt på sista tentan som ska in i början av juni.

Hejdå Sydafrika! Nästa, Frankrike.

Nu sitter jag redan på flygplatsen i Kapstaden igen. Jag har lämnat av Oskar vid Gate A3 för flyg hem till Sverige och själv sitter jag på A5 med en kaffe och väntar på att mitt flyg till Nice ska gå om två timmar. En månad har gått sedan jag var här sist och det känns faktiskt som väldigt länge sedan med tanke på allt jag hunnit med på den tiden. Det har inte varit som andra cykelläger jag har varit på direkt. Snarare har jag känt mig som en gästspelare i triathlongänget, med undantag för när Frida var här och kunde härja runt med mig på alla cykelpass. Tack för det!

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg har träningen förlagts lite annorlunda tidsmässigt på grund av värme, trafik och säkerhet och jag tror aldrig att jag gjort så många morgonpass på cykel nånsin under en månad som denna. Eller jag vet inte om jag kan kalla det för morgonpass egentligen, för mig är morgonpass när man börjar tidigt och är klar tidigt. Här har jag ofta börjat kl 06.00 eller 07.00 men också hållit på fram till lunch när det liksom inte är morgon längre. I och för sig har grabbarna haft vissa simpass som börjat kl 05.30 så jag har väl inget att säga till om egentligen men lite udda för en cyklist att ibland komma hem från ett 3h-pass innan jag normalt sätt ger mig ut öht. Fördelen är att man hinner med otroligt mycket mer på en dag, nackdelen är att man oftast däckar i soffan framåt 8-9 på kvällen.

Jag har också varit den lite udda fågeln i gänget som är klar efter ett pass medan de andra bara mellanlandar hemma för lite mat och sömn innan nästa aktivitet ska avverkas. Det är nästan så att jag har känt mig lat men då har jag bara fått påminna mig om mitt eget syfte med lägret och vad JAG tränar för. När väl vilodagarna har kommit har de varit ytterst välkomna så det känns som att jag fått ut det jag ville av träningspassen.

Förutom att träffa och träna med andra (tri)atleter så har vi också haft mycket skoj utan att svettas så mycket. Eller det är inte helt sant för jisses vad varmt det har varit! Men utan att det är meningen att svettas så mycket har vi t.ex. också varit och tittat på när det lokala rugbylaget har spelat, varit på vingård, gjort strandutflykt, varit på toppen av Taffelberget och fått avsluta med en världscup i (trumvirvel….!) triathlon här i Kapstaden. Ja det mesta har ju som ni förstår handlat om triathlon och kulminerade i att jag fick chans att supporta Oskar på hans första världscup.

Vi har bott i Stellenbosch ungefär en timme härifrån nästa hela tiden men flyttade hit till Kapstaden i fredags för tävlingens skull. Det är lite meckigare att vara triathlet med pre-racemöte, gå igenom banorna gemensamt osv så det krävs ett par dagar för att få till den där timmens tävling på bästa sätt. Ganska spännande men jag är glad att jag slipper hålla reda på så många olika tider och platser under flera dagar när jag själv ska tävla. Både i lördags och söndags gick jag upp 05.00 för att rulla ut kl 06.00 och avverka 5h cykel och samtidigt kunna synka bra med Ludwig och Oskar. Jag kan inte påstå att jag var jättepeppad när klockan ringde men det är också rätt fint att rulla iväg innan staden har vaknat. I söndags fick jag dessutom en extra fin tur då jag både hann se och försöka konversera med ett gäng pingviner och med timmen hem dessutom se en val. SOM jag har spanat efter valar varje gång jag cyklat längs kusten, så jag trodde nästan inte att det var sant när den dök upp på sista chansen. Jag kunde inte tänka mig en bättre sista tur på lägret och på min cykel som jag kommer att byta ut i Frankrike i morgon.

Tävlingen var för övrigt galet spännande och jag blev så sjukt nervös, peppad och inspirerad på samma gång. Det är nästan jobbigare att stå på sidan om än att tävla själv. En sprint på världs-toppnivå går oerhört fort och vi hann nästan inte med att ta oss runt banan innan de var i mål. Jag är så stolt över mitt hjärta som har varit både sjuk och skadad men ändå kan prestera när det gäller med de allra bästa. Jag tror stenhårt att vi blir starkare tillsammans!

Jag flyger nu alltså till Nice för att hoppa på nästa läger som kommer att vara lite mer som ett cykelläger brukar vara. Det ska bli riktigt kul att äntligen få träffa alla i laget, både nya och gamla, och jag ser verkligen fram emot att få köra ihop mig med laget och peppa inför de första tävlingarna tillsammans.

 

Sydafrika!

Det är lite drygt 10 år sedan jag var här sist. Då var det mer familje-safari-semester medan det nu mest handlar om träning och cykel. Jag åkte hit med Oskar och Ludwig för lite drygt två veckor sedan och i början av denna vecka anslöt även Frida till gänget. Kul med en till cyklist att väga upp de två triathleterna med.

I början var det outhärdligt varmt här. Jag vet inte om det berodde på att det var ungefär 45 graders skillnad från hemma eller om det var extra varmt men det gick knappt att vara ute mitt på dagarna. Försökte man röra det minsta på sig så fullkomligt rann svetten. Det råder tyvärr även stor torka här och vi måste vara väldigt varsamma med vattnet så ingen bra idé att ställa sig i en lång kall dusch, bara härda. Vilket jag också tror jag att jag gjort. Lite grann i alla fall. Den första veckan var i princip alla cykelpass avklarade redan innan jag normalt över huvud taget ger mig ut. Framför allt pga att det var så varmt på dagarna men också lite för att sällskapet bestod av triathleter som skulle hinna med en massa andra pass också. Mestadels låg jag sedan med en fläkt som bästa sällskap och sov bort förmiddagen efter att då ha gått upp nånstans mellan 5 och 6 på morgonen och cyklat ett par timmar.

Den senaste veckan har det varit lite mer humana temperaturer och därmed också lite senare uppstigning. Visst, det blir varmt på dagen men jag kan inte påstå att jag inte njuter av det heller. Så himla skönt att bara kunna ta på mig ett vanligt cykelkit och veta att det kommer att räcka. Inga extra lager eller funderingar på hur tjock jacka jag behöver för dagen. Det största bekymret är väl att smörja in mig med tillräckligt med solkräm, ett ganska angenämt problem.

Det är också skönt att cykla på min landsvägscykel igen. Det går så mycket lättare än en dubbad MTB på snötäckta grusvägar. Det känns helt rätt att ha hållit tillbaka lite på cyklingen hemma till förmån för annan träning under vintern. För nu när jag är här är jag riktigt taggad på att ge mig ut och cykla. Att köra t.ex. tröskelträning ute på en väg där man faktiskt kommer framåt är mycket mer motiverande än att göra samma träning på en trainer eller monark.

Det verkar också som att just Stellenbosch, som vi bor i, är ett mecka för all typ av idrott. En väldigt inspirerande miljö med atleter av alla dess slag och från alla håll i världen vart man än vänder blicken.

 

Gott nytt år!

Även om det inte hänt något särskilt spektakulärt på sistone så är det just det som har varit skönt. Mycket tid med vänner och familj i någon slags förberedelse för att inte kunna träffa dem på väldigt länge. På onsdag åker jag till Sydafrika för ett långt läger som sedan kommer att följas av ytterligare ett läger och 3 tävlingar innan jag ser röken av Sverige igen. Det blir någon gång i början av mars skulle jag tro.

Snart slut på skidåkandet. 

Det känns spännande att få lämna vinterträningen bakom mig och plocka ut racercykeln igen. Jag får köra på förra säsongens variant av cykel tills jag träffar teamet i Nice i mitten på februari. Det känns som ett redigt ”hejdå” till min Cervélo med en månad i Sydafrika innan jag får gränsla min nya tävlingscykel av tyska märket Storck. Några i teamet åker redan nästa vecka till Australien för att börja säsongen där och när det nu börjar dyka upp bilder på kläder och material i mina sociala media känns säsongen som varit så långt bort plötsligen väldigt nära. Det ska bli riktigt kul att få träffa resten av gänget och komma igång på riktigt. Även om jag gärna hade åkt till Australien känns det samtidigt ganska skönt att inte göra det och istället hinna få en bra paus samt längre uppbyggnad till vårens klassiker som jag hoppas att jag ska vara i grymt slag till.

Snart slut på innecyklingen också.

Jag går runt med en liten känsla av att jag borde förbereda mig mer inför att vara borta så länge i olika länder med både träning och tävling men just nu kan jag inte komma på något annat än att jag måste packa ner cykeln och få med lite kläder. Som om jag bara skulle vara borta en vecka fast det egentligen är mycket längre än så. Jag kommer i och för sig att få en hel del material när jag träffar teamet i Nice så det kanske är bra att jag inte får med mig för mycket till Sydafrika nu.