Sitter som bäst här hemma i Falun och försöker smälta ner allt som har hänt de senaste sju, åtta månaderna. Ytterligare ett steg upp tycker jag. 2016 fick jag chans att köra några få WWT (Womens World Tour)- tävlingar men mestadels kategorierna under och ett gäng nationella tävlingar i Belgien och Holland. I år, 2017, har mitt tävlingsprogram mestadels bestått av WWT och endast en och annan tävling någon kategori ner. Jag har fått cykla på en ny kontinent och tävlat i flera nya länder.

Jag har cyklat i ett lag på en professionellare nivå, haft tillgång till dubbelt så många cyklar, blivit in- och utflugen till tävlingar, haft högre press, tävlat på längre distanser och i starkare motstånd. Fått mer, gett mer och utvecklats mer. Jag har bl.a. vunnit SM-guld, tagit mig igenom Giro Rosa och kört både EM och VM för Sverige. Men jag har också stundtals varit så fullkomligt slutkörd att jag inte kunnat träna alls. Det är en hårfin gräns och med nya omständigheter tar det ibland tid för alla kroppens delar att hinna med. Det som inte dödar härdar säger man ju och jag tror verkligen att det här tuffa men också väldigt roliga året har gett mig en mycket bra grund att stå på för nästa år och framöver.

Från första tävlingen i Belgien i slutet på februari till sista loppet i Norge i slutet av september har jag bara varit sjuk en gång. En lättare förkylning som förmodligen var resultatet av lite för många resor och lite för många race på kort tid. Några dagars vila så var den som bortblåst och jag missade endast en tävling. Jag har inte haft någon värre skadeproblematik än att jag kunnat hantera det med bästa hjälpen från Access Rehab, inte behövt lägga om någon träning pga skador på hela året.
Jag åkte förvisso på en matförgiftning en knapp vecka innan VM men på det hela taget har det varit ett grymt år. Heja kroppen!

Jag är glad för chansen jag fått att utvecklas på många plan i år. Det är många som hjälper mig bli en bättre cyklist, jag är tacksam för möjligheterna det ger mig att bli mitt bästa jag och jag är stolt över att kunna ge tillbaka ett SM-guld till alla som tror på och stöttar mig på olika sätt. Vilket cykelår vi haft tillsammans!

Nu njuter jag av lite säsongsvila ett tag, laddar batterierna och ser sedan fram emot ett ännu bättre 2018.

Ja, jag vet att det var ett tag sedan. Lite dåligt samvete för det för jag vill att ni ska vara med mig där jag härjar omkring på min cykel men jag hinner inte med allt. Jag har ju inte ett ”vanligt” jobb och även en massa ”dötid” som många skulle kalla det. Men den tiden är också till för att verkligen koppla av och låta kroppen återhämta sig ordentligt. Det blir mycket läsa, sova, rita och i bästa fall vara hemma och hinna umgås med Oskar. Det är min återhämtning. Jag tycker också om att skriva av mig lite på bloggen men jag tror inte jag har hunnit stanna upp och reflektera tillräckligt för att få ner några vettiga ord sedan sist.

Hemmaäventyr med Oskar, kolla in slukhål i Falu Gruva.

Nu sitter jag i alla fall i Danmark för att i morgon inleda den absolut sista perioden av denna säsong. Jag kommer vara här och förbereda mig tillsammans med det lag som ska köra lagtempo-VM den 17e september i Bergen, Norge. Därefter blir jag kvar till helgen efter då det är dags för årets sista race, linje-VM! Så det är inga små lopp kvar direkt och det gäller att komma så väl förberedd som möjligt både fysiskt och mentalt.

Paus i blåbärsplockningen.

Säsongen har varit väldigt lång med idel tävlingar sedan slutet på februari. Jag har aldrig tidigare haft ett så gediget program med tävlingar på den högsta nivån. De två tidigare säsonger jag gjort internationellt har inkluderat en hel del nationella lite mindre tävlingar i främst Holland och Belgien men i år har jag inte gjort ett enda sådant lopp. Jag har rest mer, tävlat på längre distanser och alltid i den absolut yttersta konkurrensen. Det är kul men det känns. Och det kräver framför allt mer av mig på alla plan. Har jag insett.

Jag älskar att skratta på scen med mina vänner!

Jag är väldigt taggad på att få köra lagtempo-VM för första gången och kunna komma in med en god förberedelse tillsammans med laget. Det ska bli väldigt spännande att se vad vi kan göra tillsammans och jag hoppas jag ska kunna bidra på ett bra sätt. Det finns så mycket kompetens inom tempoåkning i det här laget och jag lär mig någonting nytt varje pass med dem på tempocykeln känns det som. Senaste veckan i Holland fick jag chans att köra två individuella tempon i form av en prolog och ett lite längre tempolopp. Eftersom jag inte direkt har med tätstriden att göra på den disciplinen (än) så fokuserade jag på att få till bättre teknik och position. Det känns som att jag börjar bli mer kompis med min tempocykel nu, vi får se vad detta läger också kan ge.

Det blir bättre och bättre.

Inatt är jag solokvist i det stora fina hus vi bor i denna vecka innan de andra kommer i morgon. Jag njuter i fulla drag av all yta, sova i ett eget rum och ingen som ser, hör eller bryr sig om vad jag gör. Det är de små tingen man får njuta av. Lugnet före VM-stormen drar igång på riktigt.

Det har tagit tid att återhämta sig från Girot kan man säga. Därav har det heller inte blivit något bloggande. Jag har behövt tid för mig själv och min kropp att komma ikapp och samla ny kraft för den avslutande delen av säsongen. Även om jag förväntade mig att jag skulle vara trött och behöva ordentligt med återhämtning efter så tog det längre tid än beräknat.

Med hjälp av mycket bra folk omkring mig och några vettiga beslut som att åka till Gotland och klappa på gulliga djur en vecka har krafterna sakta men säkert återvänt och jag har lust att skriva av mig lite här igen.

Det känns redan som att det är evigheter sedan jag var i Italien trots att det bara är några veckor. Jag tänker mig att det är allt fläng som gör att det som var nyss ändå känns långt bort. Hur som helst vill jag säga att Girot hade det mesta. Som förväntat men ändå svårt att föreställa sig innan man upplever det. Jag har aldrig kört ett så långt etapplopp som 10 dagar på raken förut. Jag har dessutom inte kört i den extrema värme som var så många dagar på raken. Lägg därtill att byta hotell efter varje etapp förutom en samt att etapperna blev längre och bergigare ju längre tävlingen pågick.

Till en början kändes det ganska bra faktiskt. Jag både ville och kunde vara med och skapa tävling och vi jobbade bra ihop. Efter ett par dagar fick jag in någon slags rutin på all packning och vad som behövde vara vart etc. Det kändes som en vinst varje gång jag fick ha massage först så jag kunde ta det lugnt på rummet och fokusera på återhämtning resten av kvällen. Efter halva racet var det dags för individuellt tempo och alla som jobbar som hjälpryttare har oftast såna etapper som någon slags aktiv vila då vi inte har så mycket med totalen att göra. Även om 12km inte verkar så långt så gick inte direkt att vila sig igenom både 15% och 30% i långa uppförsbackar. Ytterligare en hård dag på jobbet alltså men alla tog sig helskinnade igenom.

Lagom till att vi kom till bergen på den andra halvan och de avslutande etapperna började man bli trött på det mesta. Trött på ris med tomatsås och någon mer eller mindre torr bit kyckling. Trött på gels och bars. Trött på att hinka i sig resorb. Såklart började jag bli trött i kroppen också men det är på något sätt lite lättare att hantera med att tänka att det är samma för alla. Alla måste ta sig igenom samma antal kilometer och höjdmeter på vägen mot målet i Napoli och vi hade ju alla fortfarande roligt på våra cyklar.

Dag nio var inte min dag. Jag kände tidigt att det skulle bli tufft och sprängde mig redan i den första klättringen som egentligen inte var så brant men lång samt att det gick onödigt fort tyckte jag. Bet mig kvar med tänderna men hade väl på känn att jag skulle få sota för det senare. Vilket jag fick. Var fortsatt med utför men vid nästa stigning som kom direkt på var det kört. Jag hade lämnat allt jag hade redan och det blev en lång, lång resa till mål. Lyckligtvis fick jag efter en stund sällskap av två lagkompisar och lite annat löst folk som bildade en gruppetto och kunde hjälpas åt till mål. Vanligtvis går man runt och hjälps åt i såna lägen eftersom ingen har något med totalen att göra och alla vill in innanför tidslimit, men jag hade noll och ingenting att komma med så antalet förningar blev också därefter. Fokus blev äta, dricka och ligga på någons rulle. Jag började även mot slutet frysa i den nästan 40-gradiga värmen och tänkte att det här kan inte vara bra alls. Claudia lotsade mig sista biten in i mål och sen blev det kaos. Frossa, tårar, massa folk omkring, isbitar på handlederna, av med skor och hjälm, läggas på marken med benen högt, försöka lugna andningen.

Även om jag kände mig bättre mot kvällen och orkade fylla på med massa energi så hade jag lagom stora förhoppningar på den sista etappen. Jag ville bara så gärna ta mig igenom tillsammans med de andra och försöka vrida ur om det fanns något lite uns kvar i cykelkroppen. Kände mig ovanligt stressad i början av sista etappen (förmodligen eftersom kroppen var så jädra trött) men kunde efter hand lugna ner mig och komma in i det lite mer. Med några olika utbrytningar längs vägen blev det ändå en ganska samlad klunga som gav sig upp mot Mt Vesuvio för att avgöra vem som var starkast för dagen. Jag var så glad och tacksam att jag och Camilla kunde kampera ihop i en grupp uppför eftersom paniken av en slutkörd kropp återigen kom över mig. Hon kunde erbjuda ett tryggt hjul att hålla och några både lugnande och peppande ord på vägen upp.

Att vi startade med sju och kom i mål med sju efter tio dagars hårt slit är en rätt grym känsla. Det känns så fantastiskt att göra en sån här grej i en tight grupp och man kommer verkligen varandra närmare då man slåss i med- och motgång tillsammans. Min egen lilla läxa är väl att kanske vara lite smartare med vart jag lägger krutet på ett sånt långt etapplopp. Jag ville väl vara med lite väl mycket överallt i början och det straffade sig på de avslutande riktigt hårda och långa etapperna. Men jag tog mig igenom och har lärt mig massor längs vägen för framtiden.

Det blev därefter en blixtvisit i Frankrike för La Course där jag i alla fall kunde uppbringa tillräckligt med krut för att vara på offensiven första 30km innan Col d’Izoard hade mig vid ”hej”. Linda körde grymt i en lång soloattack och jag gnetade mig upp en bra bit efter.

I skrivande stund sitter jag på tåget till Lund efter en härlig vecka med mental och fysisk omladdning på Gotland och en påföljande långhelg i London. Det kändes fantastiskt att ha Oskar med mig i England för att heja på när jag körde Prudential Ride och kunde känna att jag återfått både mental och fysisk styrka då jag kunde hålla mig långt fram på en hektisk och dyngsur bana mitt i centrum.

Ikväll får jag umgås med Mikaela som jag inte träffat på länge och i morgon möter jag upp landslaget i Malmö för att åka gemensamt mot EM som går i Danska Herning på lördag. Jag är även glad att Access Rehab har spritt sig lite så jag kan passa på att besöka kliniken i Malmö i morgon för att göra kroppen tipp-topp till mästerskapet.

Jag har fortfarande inte riktigt landat i det där guldet. Det känns en smula overkligt men samtidigt helt fantastiskt. Det betyder så mycket och det är så många känslor inblandade. Mitt humör har helt ärligt varit upp och ner sedan målgång i lördags. SM-veckan var en sån total mental urladdning att jag, trots all glädje, också känt mig lite tom efter om ni kan förstå vad jag menar?

När andra har frågat om mina mål kring SM har mitt svar varit att jag går för guld. Men att vinna ett cykellopp är inte enkelt, det är mycket som kan hända under vägen både med en själv, ens cykel och de andra man tävlar mot. Det är inte bara den som är stakrast på pappret som vinner. Det gör det ju både svårare men också mer intressant såklart.

Efter Women’s Tour i England kände jag att jag hade formen inne och hoppades kunna peaka lite ytterligare fram till linjeloppet. Visst skulle jag ge allt jag hade även på tempot men fokus och planeringen låg inför linjet. Jag hade kanske kunnat köra till mig en pallplats på tempot men med ett ordentligt tömningspass dagen innan var jag inte alls besviken på en femteplats. Jag gladdes även åt Lisas guld och vårt silver i lag.

I fredags kväll satt vi ner hela laget och jag fick berätta hur jag ville ha loppet och tillsammans kom vi överens om en plan för vilka uppgifter var och en skulle ha. Det var första tävlingen för i år jag körde med Stockholm CK och det kändes så grymt att alla inblandade var 100% inställda på att göra sitt bästa för att ge mig en så bra resa som möjligt. För mig var det en mix av känslor kring att det här kan ju faktiskt gå vägen och samtidigt oro över att inte lyckas. Lite spänd över hur vi skulle få ihop det just med tanke på att jag inte varit så närvarande med tjejerna.

Oerhört nervös innan start på lördagen och jag gissar att det var rätt uppenbart för de som var på plats. Jag var inne i min lilla bubbla och såg förmodligen rätt sammanbiten ut men försökte hålla fokus på bra saker. Direkt på första varvet visar mina lagkompisar att de är beredda att ge allt. Madde som kör sitt första race efter nyckelbensbrott tar första initiativet och ger allt så länge det håller. Det sätter tonen för hela laget känns det som. Därefter följer mina lagkompisar minsta direktiv och alla gör ett grymt jobb för att jag ska ha det så bra som möjligt. Jag är van att ta order istället för att ge och blir stolt över både mig själv och mina lagkompisar över hur bra vi jobbar ihop.

Jag minns inte vilket varv det är men Hanna, som suttit vid min sida hela tiden, säger ”det här är det sista jag gör” när jag ber henne ge gas in på gruset. Det sätter mig i en perfekt position för strax därefter attackeras det. Jag kan lätt gå med i den grupp om åtta som kommer loss och lämnar resten av klungan bakom sig. Gänget som kommer loss är ungefär de jag hade förväntat mig skulle vara med till slutet. Vi får igång ett bra samarbete och snurrar på fram till sista varvet. I en av de brantare backarna på gruset attackerar sedan Ida och får med sig Julia, mig och Hanna och vi kör rätt hårt för att komma ifrån de andra. Tydligen var de rätt nära att komma ikapp men ute på den stora vägen i motvinden tillbaka mot mål ökar avståndet igen och det känns ganska säkert att det blir vi fyra som kommer göra upp om det.

Inför loppet hade jag tänkt att min största chans att vinna är att komma solo eftersom det hela slutar med en uppförsspurt, men det var ingen som kulle släppa iväg någon så jag fick ställa om siktet på att försöka hålla mig lugn och lita på en bra spurt istället. Redan innan det börjar luta åt fel håll slutar jag gå runt, långt mycket tidigare än jag nånsin gjort. Julia drar med Ida, mig och sedan Hanna på rulle. Ingen går om och Julia fortsätter upp i backen. När hon börjar krokna tar Ida sin chans och drar igång sin spurt med mig direkt efter. Det är ändå en bra bit kvar. Jag hinner tänka 1; fan, jag kommer inte komma om, 2; jo det kanske går, hon tappar fart och lämnar innern öppen för mig, 3; Hanna kommer säkert gå om mig snart, 4; Jag kommer vinna!

Att sedan få fira detta med Oskar, hela min familj och ett gäng vänner gör det bara ännu bättre. Mamma och pappa hade smusslat med sig en flaska skumpa, just in case, dom rackarna. Kändes underbart att kunna skåla ihop med laget som slitit så hårt för mig.

En annan sak med hela upplevelsen som slagit mig i efterhand är som jag var inne på lite längre upp i texten, att jag är van att vara på andra sidan ordergivandet. Jag har aldrig varit i rollen som kapten, aldrig tidigare haft chansen att få berätta mitt drömscenario och sedan ha ett helt gäng hängivna lagkompisar att fördela uppgifter till. Till vardags är det jag som täcker vind, täpper en lucka eller drar upp i en spurt. Att få dela glädjen när man lyckats tillsammans har alltid känts stort även om jag rullat in sist i en klunga efter att ha gett allt för någon annan. Men inte förens nu förstår jag vad mitt jobb verkligen betyder för någon annan. Jag är så innerligt tacksam för allt ni gav i SCK, både cyklister och alla runtomkring. Jag ska bära tröjan med stolthet.

Någon annan jag älskar att dela fantastiska upplevelser med är Oskar. Trots att du också tävlat både tempo-SM och linje-SM så har jag fått känna mig som en prinsessa hela veckan. Cykelfix, följebil, mentalt stöd you name it. Tack hjärtat mitt.

Nu sitter jag i Italien och i morgon drar Girot igång. Det kommer bli grymt tufft, häftigt och roligt. Jag ser fram emot att få ställa mig på start i min nya fina tröja och hoppas att formen håller i sig.

Den tuffaste Women’s Tour hittills sägs det. Även om jag inte kört någon av de tidigare upplagorna så är jag beredd att hålla med. Så pass att organisationen var tvungna att korta ner den sista etappen lite eftersom snittet över alla dagar annars skulle bli över gränsen för vad som är tillåtet. Fyra långa linjeetapper och ett kortare kriterium summerar de fem dagarna kort. Den längre analysen lyder som följer.

Vi kom till England en cyklist kort pga av sjukdom och skador och redan efter första etappen försvann två till av samma anledningar vilket resulterade i att vi fick köra resterande dagar med endast tre. Eftersom cykel ju är en lagsport är ett halverat lag ganska sårbart, men vi försökte vända det till vår fördel och motiverade oss för de som fallit bort med att kunna ta i lite extra och rå om varandra ordentligt både på och av banan.

Eftersom konkurrensen var av yttersta klass och vi fortsatt har en en bit kvar till toppen fokuserade vi på att ta en etapp i taget och göra det bästa av den istället för att titta på totalen. Det gav utdelning redan första dagen, trots att Doris utgick pga av sjukdom och Camilla kraschade olyckligt och även hon fick kliva av. En cyklist fick lov att komma loss från klungan med ca 45km kvar till mål och kunde solosegra med en efterföljande klungspurt för resterande delar av gänget. Medvind, medlut och bred rak väg de sista kilometrarna mot mål bäddade för en riktig högfartsspurt. Sista 500m innan mål skulle en smal passage och två rondeller passeras, men jag med Christina på hjul lyckades trassla oss fram i allt detta mycket bra och jag kunde leverera henne i ett läge där hon kunde avsluta med en 6e-plats. En topp 10 i de här sammanhangen kunde vi inte annat än vara väldigt nöjda med.

Dag två blev lite av en mellandag. Terrängen var väldigt tuff alla dagar med kuperat hela tiden och framför allt väldigt branta backar. I den längsta klättringen på ca 4km kunde tyvärr ingen av oss komma med i förstagruppen. Resten av den klunga vi satt med sedan var inte supersugna på att köra järnet för att ta in så vi snurrade mest på och tog oss bara till mål och började fokusera på nästa dag istället.

Längsta etappen var dag tre med sina 151km, exklusive neutral start på knappa 8km. Alla började nog bli lite trötta både fysiskt och mentalt. Det gäller ju att hålla ihop huvudet under de långa dagarna också så att man hela tiden är med på vad som händer. Undvika krascher, hålla koll på vägen och vad som händer i klungan. Alltid avancera, vart ska jag ta mig härnäst och vart behöver jag vara om några kilometer, när kommer nästa kritiska läge eller vägavsnitt?

På en rätt stor och rak väg tappar plötsligen någon koncentrationen för en sekund och kraschar både sig själv och ett gäng till, mig inkluderat. Cykeln åt ena hållet och jag åt det andra. Det går förvånansvärt bra faktiskt då jag kommer undan med lite skrap men cykeln behöver bytas. Det tar en liten stund innan jag kan komma iväg men hinner då lugna ner mig lite och inse att det inte är någon större fara med mig och det går ganska bra att pace:a tillbaka till klungan då det för tillfället är rätt stora vägar vi kör på. Med tanke på etappens längd samt att de kritiska två QOM kommer under de sista 50km så är det gott om tid att komma in i tävlingen igen. Jag känner att jag har ganska bra ben och med hjälp av att placera mig väl i ingången till klättringarna kan jag överleva och komma med förstagruppen över de båda. Klungan jagar in en liten utbrytning med 5km kvar till mål och det går i en rasande fart på slutet. Ensam kvar från laget gömmer jag mig så gott jag kan och ligger på de hjul jag tycker verkar vettiga inför spurten. Jag lyckades undvika två krascher på slutet och kan spurta in som 8a, min första topp 10 på World Tour och det känns riktigt bra och roligt.

Taggade till tänderna för den kortaste linjeetappen (123km) ställde vi oss till start på lördagen. Nu skulle vi behöva ge allt och lite till eftersom det skulle avverkas en hel del höjdmeter och med en kort etapp kunde man gissa att det skulle bli race från start. Själv kände jag mig fylld av självförtroende och att jag kunde ha nåt med leken att göra även denna dag. Tyvärr fick jag en mycket olycklig punktering efter bara ca 10km och fick jaga hela långa, branta vägen upp till första QOM på ca 25km. Jag trodde ett tag inte att jag skulle komma ikapp men när jag just var på väg att ge upp helt och bryta ihop i tårar ser jag Christina i en liten grupp framför och får nytt hopp om livet. Precis på toppen kommer jag ikapp vad som redan är en gruppetto. Det har gått väldigt fort i tät hela vägen och många har hunnit droppa av. Jag känner att dagen i alla fall är räddad och att jag kommer få köra klart och starta i London dagen därpå. Riktigt enkelt blir det ändå aldrig med ytterligare en punktering och en väldigt kuperad bana. Det gäller att klara tidsgränsen men gruppen är så pass stor och det sitter flera av de bästa spurtarna med oss så vi kan ändå kämpa på med något slags lugn om fortsättningen.

Avslutande etappen blev det jobbigaste kriterium jag kört nånsin. 62km mitt i centrala London med en drös skarpa svängar och 180-gradare. Ingen neutral start och jag trasslade med att få i foten i pedalen. Det gick iväg en stark grupp direkt på 6-7st och klungan jagade som en furie de första 3-4 varven. Alla var på ett streck, ett streck jag trodde skulle spricka precis framför mig många gånger. Benen stod rakt ut direkt och det var bara tunnelseende och tugga styrlinda för hela slanten. På något vänster lyckas jag ändå bita mig kvar där och när vi väl är ikapp stannar det av en sekund eller två vilket gör att jag kan avancera och sätta mig själv i en lite bättre sits. Kan köra lite smartare med så jämn ansträngning som möjligt och åka lite som en jo-jo i klungan på ett kontrollerat sätt. Framåt spurten så sitter jag riktigt fint genom den sista 180-gradersurvan med ca 1km till mål. Jag får dock svårt att hålla den positionen genom resterande svängar och väg till mål bland de andra lagens starka spurttåg. Tyvärr utan hjälp att ta mig fram orkade jag inte riktigt på slutet och rullade in på en 28e plats.

Vi gav verkligen allt den gångna veckan och det har varit både riktigt hårt och riktigt roligt att få slakta benen varje dag tillsammans med mina lagkompisar. Jag känner själv att jag tagit ett litet kliv till och tror detta varit en bra formvässare till SM. Hoppas kunna uppdatera er med glada rapporter därifrån om ca 1,5 vecka!

Nu har etapploppen dragit igång med några kortare tredagars i ovan nämnda länder. Det är ganska roligt att man kan dela in säsongen i olika perioder där man klumpar ihop samma typ av lopp under en längre tid och sedan kommer något annat. Vårklassikerna till exempel, har sin speciella karaktär och håller sig på ett ganska litet geografiskt område kring Belgien och Holland. Nu är det dags för etapplopp, avstånden mellan loppen ökar och jag har även behövt byta världsdel en kortis.

Luxemburg besökte jag redan förra året och minns det som väldigt jobbigt och kuperat men också en rolig avslutande etapp där jag satt i en lång utbrytning och lyckades ta ett QOM innan vi blev inkörda. Jag var lite spänd innan på hur det skulle kännas i år även om det ger en liten extra trygghet att känna till banorna och området. Mental förberedelse. Efter en halvdan prolog på fredagskvällen lyckades vi inte något vidare på etapp ett där vi hamnade i den bakre gruppen efter att det sprack av i den längsta klättringen.
Ganska besvikna efter det men med en hunger för revansch ställde vi oss till start på söndagen med en tydlig plan för den sista etappen. Alla visste vad var och en skulle göra och jag kände själv att det här var en etapp jag kört bra på förut och ville ta chansen att förvalta dagen väl. Det blev ingen utbrytning denna gång men däremot gav ett bra och smart huvud i kombination med pigga ben tillslut en sjätteplats. En skön avslutning på helgen och en bra känsla inför kommande lopp.

Redan på tisdagen begav vi oss mot Kina och landade i Shanghai onsdag morgon efter lite tidsskillnad och en lång resa. Det första etapploppet var ett WWT (Womens World Tour) på Chongming Island. Varmt och skönt men också ganska fuktigt och tyvärr rätt dålig luft så nära Shanghai. Alla tre dagar skulle vara helt platta, sånär som på någon bro man skulle över. Med alldeles för lite vind blev det klungspurt varje dag. Inte jättespännande men vi drog nytta av chansen att öva oss på spurtuppdrag i riktigt stressade situationer. Både på slutspurten men även på de bonusspurter som kom längs vägen.

Jag ska väl nämna att vi inte hade turen med oss dag ett då det blev klungkrasch inpå första bonusspurten. Både Sara och Claudia kraschade och jag punkterade och fick tyvärr vänta väldigt länge på nytt hjul. Utgången blev att Sara behövde bryta med lite värre skador medan jag och Claudia fick finna oss i att trampa runt resterande varv i en liten gruppetto och ladda om inför nästa dag istället.

Efter den kassa starten var vi bara fyra kvar men vi lät oss inte påverkas av det numerära underläget utan vände det till våran fördel istället. Det kändes lite som det blir i tex fotboll ibland när det ena laget har en spelare utvisad men ändå lyckas spela bättre än motståndarna och vinna matchen. Vi gav oss fasen på att lyckas med det vi tog oss för och dag för dag blev det bara bättre och bättre. Det tar tid att köra ihop ett lag med cyklister som inte trampat ihop förut och det har ibland inledningsvis hämmat oss. Nu fick vi en rejäl chans på de platta etapperna i en stark och snabb klunga att verkligen jobba på samarbetet. I Chongming gav det tyvärr ingen pallplats men väl en femteplats i GC.

Det andra etapploppet var en 2.2:a på Zhoushan Island, en ganska liten men väldigt kuperad ö. Stärkta av mer självförtroende satte vi bland annat upp målet att ta med oss QOM-tröjan hem även om vi hade ett mer platt än klättrigt lag på plats om ni förstår vad jag menar? Vi kände oss starka och lagjobbet har tagit ytterligare ett kliv upp de senaste veckorna. Dag ett lyckades vi ta just nämnda tröja och trots några missar på slutspurten var vi nöjda med dagen. På dag två skulle det bli väldigt brant och längre klättringar men målet var tydligt att inte låta tröjan hamna på någon annan vid etappens slut. Jag blev lite överraskad över mina egna ben när jag kunde följa i bergen och försvara Camilla (med tröjan) hela vägen. Tyvärr gick en liten grupp loss när vi båda låg på rött och vi kunde inte följa. Jag fick hjälp av några andra lag, som också missat, att köra in större delen av utbrytningen men kunde dessvärre inte rå på de två som gått loss från den gruppen. Inpå slutet körde vi för den pallplats som var kvar men på två pers blev det oss övermäktigt. Dessvärre satt närmsta konkurrent till QOM-tröjan i utbrytningen och vi blev av med den. En stark känsla av att vi gav allt under dagen men ändå frustrerade och besvikna att inte riktigt räcka till.

Dag tre skulle ge lite färre höjdmeter igen även om det var fortsatt konstant kupering. Vi visste vad vi behövde göra för att ta tillbaka tröjan och gå segrande ur den striden och jädrar vilken känsla det var i laget under dagen. Vi gjorde allt rätt och enligt plan och efter andra och sista bergspriset visste vi att vi hade säkrat tröjan i totalen. Vilken känsla och vilken kraft det gav till att ge precis allt till att även få till det där tåget till slutspurten. Tyvärr tappade vi Claudia under vägen och ett uppdrag på två är tufft men inte omöjligt. Jag tror inte jag gjort ett längre uppdrag tidigare men med Christinas gormande precis bakom om att ta mig i spets till och genom sista kurvan vågade jag inte annat än att göra precis som hon sa. När jag väl klev åt sidan med ca 350m kvar till mål lämnade jag över Chris och Camilla i spets. Med ben som knappt gick runt längre rullade jag över mållinjen och fick reda på att vi lyckats klämma till med en tredjeplats. Tanken var ju att vi körde för Camilla men den starka körnignen i bergen för tröjan hade tagit ut sin rätt och hon hade inte orkat gå om Chris som alltså ändå körde så pass fort att hon höll för en tredjeplats. Så kan det gå och vi kan bara lära oss mer och ändå var nöjda med oss själva för vad vi kan ge varandra.

Jag är verkligen glad för hur vi kört och vart vi kommit under de första månaderna av säsongen. Det är liiiiite frustrerande att den där segern väntar på sig men jag är övertygad om att den kommer när vi tuffar på på det här sättet. En skön känsla jag tog med mig hem till Falun där jag nu är och laddar om inför nästa block. Vila och återhämtning är, om än svårt ibland, en minst lika viktig del som träningspassen. Kom ihåg det och kom ihåg att fira de små segrarna och njuta längs vägen. Jag skriver det lika mycket till er som läser som till mig själv.

För övrigt dröjer det nog ett litet tag tills det blir ris med grönsaker på menyn. På de få dagar jag vart hemma har mat varit ett stort fokus med godsaker som pizza, leverpastej, paj, lasagne och kött. Jag uppskattar att få bestämma menyn själv och laga mat i mitt eget kök. En sån enkel men viktig sak i vardagen.
I helgen ser jag fram emot att träffa nära, kära och några jag inte sett på väldigt länge som inte har det minsta med cykling att göra. En bra vilovecka och uppladdning inför det som komma skall.

Snart är tiden med vårklassiker förbi. Faktum är att jag enligt plan fortfarande skulle varit i kvar i ”cykelland” för att riva av Liege-Bastogne-Liege i morgon men sitter istället hemma av lite olika skäl som jag kommer till. I morgon är sista tävlingen under klassikersäsongen och det har varit en lång vår känns det som. Jag vet inte om den egentligen var längre än förra året men på nåt sätt känns det så. Kanske är det för att det har tillkommit några tävlingar på programmet, kanske är det för att jag mestadels har kört WWT som är högsta kategorin. Det kan också vara för att jag hittills bara missat, eller snarare avstått, en tävling av alla som laget kört. I morgon blir den andra som jag inte är med på.

Skälen till att jag inte är där är flera. För det första vaknade jag upp med en massa snor i min näsa och en ganska dålig känsla i kroppen i söndags för snart en vecka sedan. Samma dag som Amstel Gold Race alltså och det kändes riktigt tråkigt. Jag hade inte ont i halsen och tänkte att jag startar och ser hur kroppen känns, alltid svårt att fatta såna beslut och veta vad som är smart eller inte för fortsättningen. Hur som helst gick det bra och jag slutade 25a, mitt bästa resultat på ett WWT race och då inkluderade inte ursprungsplanen att det var jag som skulle sparas till slutet. Alla som kört cykellopp vet dock att det sällan blir exakt som man tänkt sig så vi fick stuva om lite och jag fick chans att försöka göra nåt bra själv mot slutet av dagen.

I måndags var jag inte pigg men gjorde vad jag kunde för att kunna stå på start med så bra kropp som möjligt till onsdagens Fleche Wallone (också WWT). Hur klokt det var att faktiskt starta är svårt att säga men jag ville försöka göra vad jag kunde för laget ändå. Jag gick in med noll föreställningar eller förväntningar om en pangdag men hoppades att jag skulle kunna få något vettigt uträttat ändå. Redan efter första lilla backen hade jag problem och Sara frågade hur det kändes. ”Inte särskilt bra men jag tänker att jag ger det en timme så får vi se, jag kanske kan komma igång”, svarade jag ganska tveksamt. Jag har sen lite tur på vägen och försöker slösa så lite energi som möjligt. Lyckligtvis lyckas jag på något vänster bita mig fast i 80-90km innan jag hamnar i gruppetton och är ändå rätt nöjd med att myscykla lite där sista varvet till mål med tanke på omständigheterna. Jag trodde inte ens jag skulle ta mig runt, så skönt att slippa en DNF även om jag inte alls hade kroppen för loppet.

Ovanstående leder mig till den andra anledningen att jag sitter i Falun istället för att vara i huset i Holland och förbereda mig för nästa tävling. Med 3 etapplopp, ett i Luxemburg och två i Kina, inom de närmsta veckorna och en kropp som inte känts helt 100 senaste veckan (även om det är bättre nu) så kändes det som att bästa beslutet var att åka hem en sväng. Jag kommer med all säkerhet sitta och önska att jag var på plats när jag följer loppet från sidan i morgon men jag hoppas att jag kommer tacka mig själv senare när jag fått lite perspektiv. Jag inbillar mig att det ger mig mer att pausa en vecka hemma, låta kroppen vila, låta huvudet vila och sedan komma tillbaka med massa ny energi till nästa race istället. Det har som sagt varit en lång vår och mest tid har spenderats både hemifrån och i avsaknad av mina nära och kära, så nu tankar jag kroppen full med ovan nämnda varor.

En dryg månad sedan jag lämnade Sverige och även om mycket har hänt så har tiden gått fort. Jag har tävlat i Belgien, Holland och Italien och även hunnit med en ”semestervecka” på Fuerteventura. Däremellan har jag haft mitt tillhåll i ett hus teamet hyr i Belgien, mellan Oudenaarde och Brakel för er som känner till området.

Eftersom tävlingarna duggar väldigt tätt så är det mest fokus på äta, sova och återhämta sig däremellan. Det tycks dock alltid dyka upp en del administration av olika slag längs vägen men jag tror det är bra att sprida ut fokuset lite grann också så det inte bara blir cykling 24/7.

Eftersom det var ett bra tag sedan jag bloggade så tänkte jag att ett gäng bilder får beskriva årets första tävlingsmånad istället för en sanslöst lång text.

Kullersten och åter kullersten…

Tävlat uppför ett gäng klassiska backar ett antal gånger och fler väntar!

På rekning av Strade Bianche i trevligt sällskap.

Sara har tydligen inte alltid samma humor som jag…

Cykla och fika är lika helt enkelt.

Lite nödvändigheter samt goda presenter. 😉
 

Nyfångad fisk och mitt hjärtat till sällskap vid havet. 

Fick hänga en vecka med det här lattjo gänget på Fuerteventura. 

Alltid kul att vara på offensiven.

TT-testning.

Ta er gärna in till valfri Cykloteket också och läs ett par rader som jag knåpat ihop.

Jag har ju egentligen bara varit borta på ett långläger men man skulle kunna säga att det var två inbakade i samma resa. Eller kanske till och med tre.

Det hela började med att jag åkte till Mallorca för en dryg vecka med mitt team VeloConcept Women. Som del två stannade jag sedan kvar några extra dagar med Sara och fick tillslut några soliga turer i bergen. När vi skildes åt åkte jag inte hem utan vidare för runda tre på Furteventura tillsammans med ett gäng triathleter. Så det kan man väl kalla för tre etapper i ett lägerlopp?

Mallorca var inte direkt inbjudande i mitten av januari. Dagarna innan jag skulle åka dit var det snökaos och när vi väl kom dit hade snön ändrats mot hällregn och lite mysigt hagel. Som tur är när man är iväg med teamet finns det personal som tvättar ens cykel och kläder så att man kan starta ren och fräsch till varje pass och bara har sin egen kropp att tänka på och ta hand om på bästa sätt. Lyx. Det var första gången som alla i laget var på plats och det blev ett väldigt lyckat läger. En bra blandning av personer som alla var duktiga på att ge och ta från och till varandra. Vi hade även gott om möten och information från sponsorer som även var med på cykelpassen, föreläsningar om nutrition samt fick en stor inblick i allt arbete som görs och vilka planer som finns i hela konceptet Riis-Seier Project. Det kommer definitivt bli en spännande framtid.

Själva träningen då? Jo det rullade på kan man säga (hehe). Vi bakade in allt från lagtempo, spurter och backintervaller till cykelteknik och racesimulation. Efter en lite trevande start där man givetvis känner och klämmer på varandra så blev kommunikationen bättre mellan både cyklister och ledare, känslan för varandra blev säkrare och lagets utveckling påtaglig på bara dessa få dagar. Vi hann givetvis med en del kaffedrickande också och var glada att vädret skärpte till sig så vi kunde plocka av arm- och benvärmare och njuta av solen.

När så nästan alla åkte hem så fick jag några fina soloturer i bergen. Det var skönt att låta lägret, all info och alla intryck sjunka in innan jag jag skulle härja vidare till nästa spanska ö lite längre söderöver.

Del tre var alltså Fuerteventura och en infiltration i elitlägret för svensk triathlon på deras sista dagar där. Jag fick hänga med vänner jag inte sett på länge och framför allt kramas med mitt hjärta igen. Bra cykling även här och ett gäng grader varmare. Även om jag fick mest tid i sadeln så blev jag inspirerad att simma några längder i poolen också. Kände mig som en blåval i jämförelse med de snabba triathleterna men kunde förhoppningsvis väga upp det på två hjul istället. Sista dagen när svenskgänget inte skulle cykla passade jag på att se hur det funkade med Norges bästa triathleter. Det började som det var sagt i ett bekvämt ”roligt” tempo fram tills en snabbfika halvvägs. Där delade vi upp oss eftersom alla inte skulle cykla lika länge och jag gav mig iväg med cykla-långt-gruppen över ytterligare några berg. Jag vet inte riktigt vad som hände där de sista timmarna men man kan säga att det spårade ur och slutade med ett snabbt ökande lagtempo i kraftig kantvind tills det inte var så många kvar. Riktigt roligt att få leka av sig lite tills benen pekade rakt ut och det kändes bra att jag ändå kände mig rätt stark på slutet.

Allt som allt några riktigt bra träningsveckor. Nu gäller det bara att vässa upp det där sista klippet i benen för tävlingspremiären närmar sig med stormsteg.

Nu har jag bott här i Falun sedan slutet av oktober men inte förrän nu börjar jag känna mig som hemma på riktigt. Det kan ha att göra med allt fläng som varit till Stockholm, Danmark och Gran Canaria sedan flytten, men det känns ändå som jag bott här tillräckligt länge för att kalla det hemma. Det är dock en sak att veta att det är här jag bor och en sak känna att det verkligen är hemma. Efter nyår kom även sista delen av kollektivet hit på riktigt, Lovisa flyttade in och fullbordade kvartetten. Det känns som att vi kommit fram dit vi länge varit på väg i hushållet liksom.

Att vara frisk och äntligen känna att det det rullar på som det ska, rutinerna börjar sätta sig och jag känner ett annat lugn över hela tillvaron. Mycket av den här processen har ju handlat om mig själv men även de som finns här runtomkring och det är en härlig del av vardagen att ha så många bra människor omkring mig som jag sakta men säkert lär känna bättre och bättre.

En annan fin del med Falun är alla möjligheter till varierad träning och aktivitet. Allting är nära och inget verkar vara ett problem att få till. Jag ställde mig på längdskidorna igen för första gången på ett par år häromveckan. Väldigt ovant i början men gick bättre med några tips från vänner som kan det där med längdåkning. En härlig eftermiddagstur bara ett stenkast hemifrån. Igår ställde jag mig för absolut första gången på ett par långfärdsskridskor ett stenkast åt ett annat håll hemifrån. Fick fin introduktion och tips från Oskars pappa och kunde gå från Bambi till hyfsat flyt på bara 1h. Efter en väldigt nervös process i hjärnan innan så blev det en mycket mysig tur. Kan verkligen se mig själv göra om det flera gånger.

Hur går det då med cyklingen kan man undra. Vi kom hem från Gran Canaria till -25 grader men riktigt så illa har det inte varit sedan dess. Förra helgen blev det ett par timmar i -10, lite på gränsen men väldigt vackert. Det blir en del pass på monarken, främst tröskelintervaller men även lite distans som idag när termometern visade -15 och det vankades 4h cykel. Jessica och jag tog ett snabbt beslut i morse att dela upp det och börja med 1,5h längdåkning för att sedan göra en snabb växling till monarken. Inte så kul med långpass inne men med sällskap går det bättre. Och som sagt, gott träningssällskap finns det massvis av i den här staden. Alltid någon som är pigg på att träna vad det än är när det än är.

Så. Även om jag har Stockholm i mitt hjärta med ett helt liv i den stan med många nära och kära så känns det skönt att även Falun börjar växa till sig i hjärtat på mig. En bra grund att stå på för att redan på torsdag dra iväg ett par veckor igen. Ska bli spännande och roligt att träffa hela Team VéloConcept och köra ihop oss lite inför säsongen på ett förhoppningsvis soligt Mallorca.