Nu har jag varit här i 1,5 vecka och cyklat alla dagar utom 1. Det börjar kännas ska jag vara ärlig med att säga. Mest i benen som tur är, jag är rätt nöjd med att jag tog med min egen sadel så jag slipper få ont på andra håll. Det är verkligen superfina vägar, lite trafik och alla cyklister hälsar på varandra. Det värsta vädermässigt är att jag idag fick sätta på mig armvärmare och väst tidigt och behålla dem på eftersom det blåste en del längs kusten och är ganska svalt i skuggan. Det är alltså fortsatt inte särskilt synd om mig 🙂

Cyklingen består mest av långt och lugnt och jag hinner njuta både uppför och utför. Igår skulle jag (som de flesta dagar) avverka 5h och insåg mot slutet att jag skulle få en del plustid. På vägen tillbaka från Soller tänkte jag ta raka spåret på en lite större väg eftersom jag behövde komma hem så snabbt som möjligt. Fick klättra upp lite från själva stan men möttes sedan av ett val på tunnel eller över berget. Tunnel tänkte jag såklart och försökte studera vad skyltarna betydde om jag fick köra där eller ej. Tyckte mig tyda en skylt som
att det kostade 2 pengar för en cykel att köra igenom och jag satte av. Blir tutad på och pratad med av en arg spanjack som inte alls tycker jag ska cykla där. Jag spelar oförstående (är väldigt sugen på att bara komma hem och rätt tom på energi) och cyklar vidare. En del andra bilar tycker väl också att jag är i vägen. I slutet av tunneln är en vägspärr där de som åker igenom ska betala. Längst ut till höger är avsett för 2-hjulingar (med motor vad det verkar) så jag rullar dit med mina benmotorer.
Det sitter ingen i kiosken så jag smyger förbi och ett larm går av. Rullar sakta vidare och ser om det kommer någon utspringande men inget händer så jag jag börjar ösa på hemåt. 40 min över utsatt tid och rätt paj, till råga på allt har min garmin raderat passet, men nöjd med ytterligare en fin dag i sadeln. Imorgon kör jag 5 nya friska timmar!

Nu har det gått en vecka sedan vi kom hit, jag och Victor. Det var den där andra historien om resan hit jag tänkte jag skulle berätta. Det började ju fantastiskt bra med lagom tidigt flyg från Arlanda, glada i hågen och inga förseningar. Jag somnade som en stock på planet till München där vi skulle vara i ca 1h innan planet mot Palma gick. Här började det barka åt skogen.

Vi satte oss för att äta en snabb lunch, jag misstog mig på biljetten och trodde planet skulle gå 15.00 men det var bordingen som öppnade då. Lugnade ner mig några hack och satte mig tillrätta igen. Vad som hände härefter är ännu högst oklart. Planet skulle lyfta 15.25 och min vana trogen är jag sällan först på planet eftersom man ändå får stå och köa i gången. Vi tog det piano och dök upp kvart över. Vid en alldeles tom gate. Eftersom de hade ändrat gate tidigare tänkte vi att ”mmhm, dom kanske ändrat tillbaka då” och började här bli något stressade eftersom det ändå var rätt tight med tid och inte en kotte fanns att fråga. Halvsprang tillbaka till ytterligare en tom gate. Letade upp första bästa människa att prata med och förklarade läget och undrade vart vi skulle. Det visade sig att vi hade varit rätt från början men att de redan stängt och bommat för läääänge sedan. Vi såg ändå planet stå där precis utanför och bad på bara knän (typ) att hon skulle, pretty pretty please, ringa upp någon där som kunde släppa ombord oss. ”Det går inte”. Det är ett av de värsta uttrycken jag vet. Vadå ”går inte”? Det är väl bara lyfta luren och kolla läget. Men näpp, no, nein. Tysk ordning.

Panik. Jaha. Vad gör vi nu då? Ja, vi fick gå till Lufthansas kö för misslyckande. Det tog tid och när vi väl kom fram kunde de ändå inte göra något. En tant påstod att de bara flög en gång i veckan till Palma. mmhm… Försökte få dom att kolla om man kunde flyga med någon annan men det kunde de inte hjälpa oss med. Finns det någon allmän infodisk här? Nä, bara Lufthansa på den här terminalen, men ni kan åka buss till en annan där de kanske kan hjälpa er. Vi hade givetvis precis missat bussen och vår chans att komma med ett 16.45-plan med ett annat flygbolag.

På en annan terminal (1 kanske, jag minns inte) fanns det i alla fall fler alternativ. Victor hade hunnit googla upp ett annat flyg som skulle gå på kvällen till Madrid och sedan vidare nästa morgon till Palma så vi letade upp det flygbolaget och frågade vad det skulle kosta oss och om det fanns platser kvar. Det fanns det, men han kunde även rekommendera ett direktflyg nästa morgon med Air Berlin. Då behövde vi dock ta oss till deras egen disk 15min promenad (språngmarsch) bort. Vi gjorde’t. Det var dyrare. Språngmarsch tillbaka och köpte biljetter. Madrid kan ju också vara spännande?

Jag minns inte riktigt vad som hände sedan men vi dök upp sent i Madrid och åt en torftig middag på det enda stället som var öppet och letade upp den bästa platsen att sova på. En såndär lekplats där mattan är lite mjukare än övriga golvet. Lite i alla fall. Kollade några serieavsnitt, sov en stund, började frysa av det kalla golvet, satte mig i leksaksbilen och kollade film, försökte sova en stund till, tog på mig mer kläder… Ja det var ingen fest direkt men tillslut blev i alla fall klockan frukost och vi åt en ungefär lika torftig måltid som kvällen innan på samma ocharmiga ställe. Jag däckade sedan redan innan vi hade lyft och vaknade i ett soligt Palma i alla fall!

I morse åkte Victor hem igen och jag håller mina tummar och tår för att den resan går smidigare! Första och förhoppningsvis sista gången jag missar ett flyg.

Det känns som att jag åkte bort i precis rätt läge! Hösten har ju varit pangfin som jag tidigare nämnt. Jag har verkligen njutit av att få köra CX ute i skogen i de vackra färgerna. Varje tur har jag dock tänkt att jag måste passa på att njuta extra eftersom det känns som att allt det blöta som brukar komma med hösten har stått och lurat runt knuten.

I lördags när jag vaknade och tittade ut genom fönstret och såg att det regnade åkte dock inte mungiporna ner utan upp istället då jag skulle bege mig mot Arlanda för att flyga till Mallorca! Helt perfekt. En extra kick av att åka iväg på precis rätt dag! Det är väl lite taskigt att vrida om kniven för er som är hemma och sliter och jag lider lite med er, men mest är jag nöjd med att jag är här istället 🙂

Efter en detour på vägen hit, som är en helt annan historia, så kom jag ändå ut och cyklade i kort-kort i söndags. Ganska trött och kanske lite låg på energi fick jag ändå uppleva ön som så många cyklister runt om mig har pratat om länge. En superfin tur upp i bergen och tillbaka längs kusten. Jag har även hunnit rycka i lite skivstänger på ortens gym, lurat upp Victor på sin första riktiga klättring, känt på vinden på platten och lunchat i Petra.

Vi bor i en superfin lägenhet som min vän Patrik har här i Cala Major och äter frukost i solen på balkongen. Det känns lite som att säsongen lider mot sitt slut här då det inte är så mycket cyklister på vägarna som jag hade föreställt mig innan. Det är väl på gränsen med vädret men just nu tycker jag det är perfekt att cykla i. Lagom varmt på dagarna men man behöver väst och armvärmare framåt kvällen eller utför i skuggan. Pja, som ni förstår så har vi det rätt bra och i morgon kommer även Mikaela och förgyller tillvaron!

Det är ett komplicerat och känsligt ämne. I idrotten är det kanske ännu svårare där man vill hålla vikten men också kunna prestera hårt på tävling. Det gäller att optimera. Jag vill inte påstå att jag är svinbra på det även om jag givetvis tänker mig för.

När det kommer till mitt idrottande finns det så många saker jag kan bli bättre på att jag inte kan jobba med alla detaljer samtidigt. Kosten kommer gradvis för mig och jag gör och har gjort små förändringar längs vägen och sakta lagt mig till med nya och bättre vanor.

För ungefär 4 år sedan slutade jag äta gluten efter massor av år med magproblem. Alltså hela livet till och från. Förändringen var som en känsla av att bli en ny människa. Från att konstant ha behöva ägna min mage uppmärksamhet till att inte ens tänka på den. På hela dagen. Och nästa dag! Låter kanske fånigt men jag kunde liksom inte fatta hur bra jag mådde i jämförelse med tidigare. Att jag inte kom på detta tidigare…
Givetvis tog det lite tid för både mig själv och de omkring mig att vänja sig men det är absolut inte svårt att välja bort gluten. Nu känns det som att de flesta har koll på vad det innebär.

En annan aspekt av kosten är hur jädra mycket jag äter! Jag är hungrig KONSTANT. Det är inte alltid lätt att hinna fylla på mellan varven av både träning och annat. Det krävs planering och en förståelse från de runtomkring mig. Det har också krävts att jag har slutat skämmas över att det ibland rinner över på tallriken, inte en helt lätt kamp med hjärnan som jag ändå har gått segrande ur 🙂

En tredje aspekt på det här med mat och att det går åt en hel del av den varan är att det kostar pengar. Framför allt när jag nu vill äta så bra som möjligt för att kroppen ska orka jobba på bra. Som bekant (kanske?) är det lite knapert att vara heltidscyklist så vad jag gjorde var att jag såg över mina utgifter och fick ett gyllene läge att samarbeta med Linas Matkasse. Numer har dom en glutenfri variant (jag har tittat förut men inte hittat något bra alternativ för mig) och dessutom bra variation och råvaror! Den här veckan har jag fått testa den kassen och fick hem allt igår. Som att få en present; överraskning på innehållet och lycka över att det kommer förgylla vardagen! Jag slipper knata iväg till affären, jag får en variation till mina annars ganska standardiserade rätter (går ju alltid i samma hyllor i affären) och får matlåda över som jag kan äta direkt när jag kommer hem från träningen.
Win-win!

MEN. Det är inte bara jag som får en ”win” på detta. Ni andra som också är hungriga får prova-på-pris PLUS en GRATIS fruktkasse om ni beställer på denna kod: https://www.linasmatkasse.se/?c=IGSARA  🙂

Kuriosa är att jag provade igår kväll. Jag kom hem rätt sent efter ett möte och bläddrade fram ett recept som det stod ”snabb” på och 20min senare hade jag mat på bordet. Alla ingredienser hemma (eftersom de kom med kassen ju!), snabbt och enkelt recept. MAT istället för någon slags ”brinner” (breakfast for dinner) med typ fil och macka eller liknande. Lite mer att stå mig på till dagens 5h och dessutom en portion kvar till när jag kom hem efter passet att bara värma på.

Nu är det officiellt att jag kommer att köra för DWT (Dames Wieler Team) nästa år!
Det har varit en slingrig väg hit och nu känns det väldigt skönt att äntligen ha landat i något så att jag vet vad jag ska fokusera på nästa år. Jag har en väldigt bra magkänsla om detta och hoppas att jag ska kunna utvecklas ännu mer och cykla ännu bättre tillsammans med ett bra lag och en bra organisation. Jag kommer även få med mig en lagkompis från i år så det blir skoj att få fortsätta köra ihop och det känns som en liten trygghet att jag känner någon från början också. I januari kommer jag få chans att lära känna resten på riktigt också då vi kommer ha ett uppstartsläger i Spanien.

Jag kommer även nästa år att vara baserad i Holland men i ett lite backigare område så det blir bra träningsmöjligheter. Säsongen kommer dra igång lite tidigare än vad den gjorde i år och jag kommer förmodligen att lämna Sverige redan i början av februari. Det känns inte riktigt som landsvägssäsong så tidigt men hoppas att vägarna kommer vara torra i alla fall!

Fortsatt under vintern kommer jag träna på här hemma för det mesta. Även om vädret inte är det bästa under Svensk vinter så är det skönt att ha min bas här ett tag. Träningskontoret utanför dörren och massor av vänner att både träna och umgås med emellan passen. Jag kan heller inte sluta förundras och vara lycklig över hur fin hösten är! SÅ fint i skogen med alla vackra färger ger många njutningsrundor. Jag passar verkligen på att insupa allt vackert och hoppas att ni också kollar upp från styrstammen ibland 🙂

Det rullar på i träningsverkstaden och vintern närmar sig. Hösten har ju varit lite lätt fantastisk men igår var det dags att plocka fram crossen. Tänkte att det var bra att testa lite hur den kändes inför dagens Le Peloton som skulle köras på cx-loopen. Var ute och snurrade 5h söder om stan på asfalt igår. Ganska tungt på cx men gjorde inte så mycket då passet skulle vara lugnt. Fick äran att testa mina nya vinterskor jag fick från Cykloteket i måndags också och fötterna ser faktiskt fram emot denna vintern!
Passet i morse gick för övrigt över förväntan med tanke på att jag inte varit i skogen sedan februari. Fantastiskt att få sladda runt i skogen med andra likasinnade innan stan har vaknat! Trots gott om mjölksyra i benen är det riktigt mysigt med det kompakta mörkret utanför cykellysenas räckvidd.

Kroppen, eller benen, börjar kännas lite tunga men det är så gött att bara kunna träna på! Jag har lagt på lite fler timmar än förra vintern när jag fortfarande jobbade deltid och det känns, men det känns bra. Jag bygger en ännu starkare kropp inför nästa år. Den här grunden i kombination med ytterligare ett års erfarenhet från tävlingsarenan kommer förhoppningsvis generera stordåd under 2016! Med den fortsatta tjänstledigheten kan jag ge mig själv de bästa förutsättningarna för att lyckas. Det ger mig frihet att kunna sätta träningen i första hand.

På lördag är det cx-sm på hemmaplan i Stockholm. Jag kommer att vara på plats och heja på alla grymma vänner i de olika klasserna men inte tävla själv. Ett beslut jag tagit för att spara på krutet till nästa år. Jag behöver ha en ordentlig paus i tävlandet och bara få träna. All in är mitt enda läge på tävling och jag får inte ihop det med den stora planeringen framåt. Jag hoppas att vi ses i publikhavet!

Från cx-sm förra året.

Hejhej! In i träningsdimman igen och jag har lyckats damma av första veckan. Känns som att jag gick från 0 till 100. Vilket jag i och för sig också gjorde. Började kännas segt framåt distanspasset igår men med gott sällskap gick det hur bra som helst!

Det har varit en salig blandning av löpning, simning, cykling och gym. Gymandet känns som den största chocken för kroppen och knoppen då jag är där nästan varannan dag. Även om jag spenderar fler timmar på cykeln så är jag ju mer van vid det än att vara instängd på ett gym. Nu är det inte så att jag klagar, tycker tvärtemot att det är rätt roligt att få grotta ner mig i träningsträsket. Inte behöva känna press på att jag måste vara toppad till tävling eller ladda mentalt för att nåla fast en nummerlapp på ryggen. Trots att jag är trött (somnade om i morse när klockan ringde och valde att simma senare istället) så är det en bra känsla. Det är skönt att vara träningstrött! Enda nackdelen är väl på matkontot då man måste stoppa i kroppen mer energi ju mer energi man gör av med…

Veckan har bjudit på fler höjdpunkter förutom endorfinerna av själva passen. Vårt egendesignade Penton-kit har anlänt och varit ute och testats. Fick äran att testa det tillsammans med pappa, Nisse och Johanna som var precis lika snygga i lördags! Vi körde en härlig tur till Årsta Havsbad och tillbaka med ett gött gäng från Le Mond. Satt som en smäck!
I söndags, när jag började känna mig lite tung i benen, fick jag supersällskap av ca 15 andra som gjorde att mina 4h kändes väldigt överkomliga. Långt och lugnt söder om stan och tillbaka i perfekt höstväder. Fick dessutom ett paket med vinterstrumpor från Per i veckan som jag testade under långpassen i helgen. Jag lider jämt av kalla fötter men vindstrumporna gjorde dem rätt mycket gosigare. Kommer nog behöva komplettera med ett par riktiga vinterskor om inte alltför länge dock för de riktigt kalla dagarna.

När jag inte pressat kroppen eller filat på idéer om föreläsningar, sponsring, event etc. har jag tagit mig tid att ha mysfrukost med vänner, firat födelsedagar och stannat upp och fotat de fina höstfärgerna ute. Det gäller att komma ihåg att njuta och leva här och nu också. Även om det man gör i nuet leder till saker som kommer hända sen. Lite luddigt kanske men ni hajar vad jag menar 🙂

Idag ska jag maxa ur det sista av vilan eftersom jag börjar nytt schema i morgon. I tre veckor har jag fått göra precis som jag vill och fokus har varit att lyssna på kroppen. Kanske något av det svåraste man kan göra? Vad känner jag för? Vad vill hjärnan och vad vill kroppen? Plocka bort alla ”måsten” och ”borde”, det är knepigt på riktigt! Så vad har jag pysslat med när min annars huvudsakliga syssla har dragits ner till minimum?

Jag motionerade inte ett smack på första halvan. Kroppen hämtade sig snabbast men huvudet… Lusten. Drivet. Det fanns liksom inte där. För att ta ett exempel så spillde jag en kopp kaffe efter någon vecka och höll på att bryta ihop. Så nära gränsen att minsta lilla sak som inte gick som det skulle var som ett berg att klättra över. Det här har givetvis många anledningar som jag inte tänkte gå in på nu men ni fattar utgångsläget. Mentalt utmattad.

Superbrunch med barndomsvänner!

Istället för att träna umgicks jag med vänner, fick behandlingar på Access Rehab, sov och åt precis vad jag kände för. Det är även någon slags baby-boom i min bekantskapskrets så jag har ägnat mycket tid åt att gosa med barn 🙂 I tisdags fick jag även flytta tillbaka hem till mig själv och det var grymt skönt att äntligen få packa upp alla väskor och ställa saker på platsen de hör hemma. Sova i min egen säng, sitta i fönstret och bara njuta av utsikten och av att vara HEMMA. Det gav mig massor av energi!

Utan att köra hårt har jag ändå kommit igång lite med kroppen och har på den andra halvan kört Peloton med grupp 3, joggat i det fina höstvädret och kört ett NMT-pass med insamling till Världens Barn. De senare två är ju saker jag inte sysslat med på läääänge så det var riktigt skoj! Träning som gett mycket mer energi än vad den tagit 🙂

Något jag även jobbar konstant med är ju att få ihop nästa års cykling. Det finns många planer men än så länge är det fortfarande lösa trådar. Jag hoppas kunna knyta ihop tåtarna inom de närmsta veckorna. Ytterligare en stressfaktor att inte riktigt veta men som med det mesta andra så brukar det ju lösa sig på ett eller annat sätt.

Så. I morgon börjar alltså vintersäsongen och jag känner mig peppad! Ska bli kul att komma igång igen, ta i och även köra lite andra saker som gym, löpning och simning. Det kommer garanterat generera en hel del träningsvärk i början då kroppen måste vänja sig. Det kommer även bli fler timmar jämfört med samma period förra året. Ett kliv framåt som är möjligt p.g.a. min tjänstledighet och jag hoppas det kommer att ge mig en ännu bättre grund för nästa år.

Jag har ju snackat om någon slags sammanfattning av säsongen i tidigare inlägg. Det är knepigt att sammanfatta allt som har hänt på olika plan så jag kommer ge er någon slags övergripande känsla över vad det här året har inneburit för mig. Jag ska passa på att njuta av vart jag kommit såhär långt innan jag blickar framåt och jobbar vidare mot större mål.

Den generella känslan jag har nu i slutet av september är kanske något självgod. Jag är glad, stolt och rätt imponerad av mig själv faktiskt. Jag har just avslutat min 3e säsong som tävlingscyklist, mitt första år på internationell nivå och jag sitter fortfarande ihop i en del och med en massa bra resultat och erfarenheter bakom mig.

Första tävlingen med laget.

För det första inser jag att jag haft lite tur. Jag har fått vara i ett lag där jag haft möjlighet att tävla allt som laget har ställt upp i, plus lite till. Laget har också blivit inbjudet till en hel drös hårda tävlingar där jag fått mäta mig med de allra bästa. Lagkamraterna har brytt sig om varandra och vi har haft kul tillsammans på och av banan. Allt detta hade jag ingen aning om innan jag åkte ner i slutet på februari, jag hade bara mailat med sportchefen… Skulle jag passa in i gänget? Var jag tillräckligt bra? Skulle det gå att köra allt på programmet? Ja. Ja. Ja. Jag har försökt att ge mist lika mycket som jag fått och det tror jag har varit en stor del till att jag trivts så bra.

Isak i en ständig chattbubbla på min mobil!

En extremt stor del i en lyckad säsong som denna är planeringen. Jag har en fantastisk tränare, Isak, som brukar tänka lite längre än vad min näsa räcker. Vi är självklart överens om vart vi vill komma och sätter planeringen därefter men oftast känns det som att han tänker, planlägger och berättar så är det bara för mig att hålla med. När jag frågar hur eller varför finns alltid ett rimligt svar tillhands. Det viktigaste för mig är att jag kan vara lugn i att jag är på rätt spår. Jag har varit med och bestämt grunderna och målen, sen har det varit lätt att bara följa planen som lagts upp utefter dessa. Jag är nästan fånigt noggrann när det kommer till träning och vila men om jag skulle börja sväva ut utan att konsultera honom skulle jag förlora min trygghet och lugn. Så funkar jag, kommunikation är viktigt. Någon annan fungerar bäst på något annat vis.

Om jag ska prata lite om målsättningar så har jag uppnått en del och haft stolpe ut på annat. För mig var det lite svårt att sätta mål när det kändes som att jag skulle kliva in i helt annan liga. Byta land, byta motstånd, byta banor. Jag fick skjuta lite från höften och lägga in en hel del ”om”. Att vara i toppform en hel säsong går inte så man får sätta mål på lite olika nivåer. Jag visste att det fanns en del UCI-lopp på kalendern men var ju inte säker på om jag var tillräckligt bra för att få köra dem även om mitt lag var där. Så det var ju ett mål, att få köra dem. OM jag nu skulle få det var nästa steg att ta mig in topp-20.
Det var rätt klart för mig att det skulle kunna bli en del kermis och kriterium och eftersom jag kom 4a på ett förra sommaren så var pallen ett mål på något av dessa.
Eftersom världscupen i Vårgårda var något av det sista jag gjorde förra året så blev ett annat mål att få fler landslagsuppdrag.
När jag blickade mot Sverige så visste jag att det inte skulle bli så många tävlingar men SM-pallen var väldigt lockande och inte omöjlig att ta sig in på. Ytterligare ett mål.
Säsongens största puck att sätta i krysset var VM. Långskott kanske några tänker med tanke på min ringa erfarenhet innan säsongen men för mig var det fullt möjligt. Kan någon annan så kan väl jag?

Ni som har haft koll under året kan snabbt notera att det blev några fullträffar och några straffmissar. Jag fick köra alla UCI-lopp laget var med på, jag tog mig in på både topp-20 och topp-10. Flera gånger dessutom! Jag fick kliva upp på pallen 3 gånger på nationella lopp men tyvärr ingen vinst. Jag har varit aktuell för alla årets landslagsuppdrag, på BeNe tour körde jag dock för mitt klubblag som också var på plats.
På SM hade jag benen för en pallplats men en olycklig krasch sabbade tyvärr de drömmarna. Som ni redan vet kom jag inte heller hela vägen till VM men kände att jag var snubblande nära och det får vara gott nog. Så länge 😉

När säsongen började närma sig sitt slut kände jag att jag ville ge mig själv chansen att fortsätta utvecklas. Mer tid till träning och återhämtning för att ta flera kliv framåt. Dessa tankar har lett fram till att jag kommer att vara tjänstledig ett år till. Jag är fortfarande ny i sporten, jag har massor av bitar att utveckla och många timmar i sadeln att ta ikapp på mina med/motcyklister. DET är motivation för mig. Att veta att jag ändå står mig rätt bra i cykelvärlden nu och har SÅ mycket jag kan bli bättre på! Jag har en hel del arbete kvar kring hur nästa säsong kommer att se ut och hur jag ska få det att gå runt men jag lever efter devisen att vill jag något tillräckligt mycket så hittar jag en väg. En annan klyscha är ju att man bara ångrar saker man INTE gör. Vad jag vill säga är egentligen full gas framåt och jag hoppas ni vill vara med på den fortsatta resan!

Här vill jag tacka alla som hjälpt mig fram hittills. Ni är så många att jag hoppas ni känner er träffade när jag säger ingen nämnd ingen glömd. Jag hoppas också att ni känner hur tacksam jag är för ert stöd och hur delaktiga ni är i mina framgångar!

Nu har jag varit i Sverige i en knapp vecka och det är ju hemma. Jag har dock min egen lägenhet uthyrd månaden ut så jag har mellanlandat hos mamma och pappa. Känns som hemma fast ändå inte och jag kan inte bärga mig tills jag får komma hem till mig och släppa livet i resväska för en lite längre period. Det mentala slitaget är nog större än det fysiska just nu. Jag vilar både kropp och knopp och det behövs!

Fick klättra upp i en fyr

I helgen fick jag chans att åka ut till Sandhamn och insupa det sista av sommaren. Så skönt att inte ha några tider att passa, inga träningspass att genomföra och inga måsten att göra. Bara umgås, njuta av solen och de vackra omgivningarna som Stockholms skärgård erbjuder. Energinivån höjdes ett par snäpp!

Idag har jag gett bilen en minst sagt välbehövlig tvätt både in och utvändigt. Efter en säsong med cyklar in och ut i alla väder och otalet mil kors och tvärs, hit och dit var det väl det minsta jag kunde göra för den. En ovärderlig kompis i mitt cykelliv och även om vindrutetorkarna gav upp i regnovädret på vägen hem som kom jag hela vägen hem med hela mitt pick och pack. Som ny kanske är att överdriva men för sina 30.000 mil så ser den ändå rätt ok ut nu igen…

Nu har ju även VM dragit igång i Richmond och jag hade självklart velat vara där. I år räckte jag inte riktigt till men jag siktar framåt och ser tillbaka på ett första internationellt år där många mål uppnåddes och där jag på det hela taget är nöjd med vad jag lyckades åstadkomma. Mitt tredje år som tävlingscyklist har utvecklat och gjort mig ännu starkare. Jag känner mig, som ni på ovan rader förstått, klar med den här säsongen nu och hejar med glädje från hela hjärtat på de som tampas i USA innan de också får säsongsvila 😉

Kroppen börjar känna sig redo för lite aktivitet efter en veckas vila men jag får avvakta vad huvudet säger. Jag vet att det kommer krävas mental styrka framöver så gäller att samla på mig reserver att ta av senare. Familj, vänner och aktiviteter jag annars har svårt att tacka jag till står överst på listan just nu.