Ja, hur ska jag nu lyckas sammanfatta detta på ett effektivt sätt? Det finns så mycket att berätta, jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Samtidigt är jag helt slut både i kropp och knopp så om det hade gått att säga allt i en mening hade det ju varit lite lätt fantastiskt haha! Kanske kommer erfarenheterna från de senaste 2 veckorna portioneras ut sporadiskt framöver, ibland vet jag ju inte riktigt vad jag lärt mig förens jag får användning av kunskapen igen.

Foto: Anton Vos

Förra måndagen samlades vi i mitt holländska lag, De Jonge Renner, för att köra ett 6-dagsars etapplopp (Boels Rental Ladies Tour). 5 linje-etapper och 1 tempo. Väderprognosen sade regn hela veckan, en del vind som vanligt, ganska svalt och varierad terräng. De flesta etapper rätt platta men den sista var mördande, delar av banan från Holland Hills Classic och de avslutande varven inkluderade bl.a. 5x Cauberg.

Foto: Martina Kroon

I början av veckan hade jag en rätt bra känsla i kroppen, lyckades vara med där det hände utan att slösa för mycket energi och inför tempot låg jag 22a i sammandraget som bästa icke-proffs totalt också! Tempo har jag ju inte hunnit köra så mycket så planen var att försöka att tappa så lite tid som möjligt. Om jag räknat rätt var detta min 5e start på tempocykel. Någonsin. Jag slutade någonstans i mitten av fältet (runt 100st totalt) och det var helt fruktansvärt jobbigt! Min lagkompis Minke blev bästa klubbcyklist och fick ikläda sig tröjan för dagens mest offensiva åkare. Dessutom på orten där hon bor. Behöver jag säga att det blev en festlig kväll? 🙂

På lördagen hade jag en del bekymmer med först punka och lite senare gjorde jag en närmare bekantskap med en trottoarkant och fick byta cykel. Kom in först i 2a-klungan 11sek efter tätgänget. Besviken och började känna mig sliten i kroppen.
Sista dagen var det lite mer spänt i startfållan då vi visste att det var den tuffaste etappen som väntade och allas ben började nog kännas lite. Masterbilen släppte iväg oss efter ca 2km i ingången till en backe och det blev åka av DIREKT! Jädrar vad det kördes alltså och jag tror att det kom iväg en grupp på 11st redan i andra klättringen. Jag hade nästan inte hunnit vaknat ju och fick bita i för att hålla hjul på den framför. Tänkte att det måste ju slå av någon gång. Men nej. Icke. Försökte avancera men fasen vad det stretade emot i benen och jag kunde inte komma förbi och fram. 2a gången uppför Cauberg såg jag att det sprack av framför och jag hade inte en chans att täppa till. Vi blev då en 3e-klunga som harvade på tillsammans. Några klev av varje målpassering men jag gnetade på och ville verkligen ta mig i mål! Vi samarbetade hyfsat och kom in drygt 10min efter täten. Inte något glamoröst resultat men en supertuff bana och bara 57 som kom i mål totalt. 114 startade första dagen.

Foto: Bert de Vries

Så, hem fort som attan efter söndagens etapp för att tvätta cykel, tvätta kläder och packa om. Måndag 9.30 satt jag i bilen tillsammans med Linnea och Alexandra för att köra till Zingem i Belgien. Lyckligtvis körde Alex så jag kunde ta en tupplur på vägen dit. Ut och rulla ur benen lite och möta de andra i landslaget lite senare på dagen. Fantastisk middag (som det visade sig att det skulle bli varje dag!) och lite genomgång för de kommande 4 dagarna av Lotto-Belgium Tour. Vi var på pappret ett av de starkaste lagen och ville gärna visa att teorin stämde överens med praktiken. 3 ganska platta inledande dagar följt av en inte alls platt sista dag med bl.a. 2 vändor uppför Eikenmolen och Kapelmuur samt 1x Bosberg och lite andra fina motlut.

Foto: Francis Mersy

Hela veckan har vi kört bra tillsammans, hjälpts åt, snackat med varandra, haft kul på och av banan och kunnat prestera tillsammans. Mina ben (och huvud) har dag för dag blivit tröttare och tröttare men jag har försökt att hålla ihop det så bra som möjligt och stöttat laget så långt in i tävlingarna som det gått. På 3e etappen kunde Emma ta över ledartröjan. Jag och Hanna hamnade tyvärr i backen några km från mål men tog oss in och kunde fortsätta till sista dagen. Den sista natten vart sömnen dock lidande för min del då skrapsåren över högersidan brände och sved som om jag lagt dem emot en varm spisplatta Fick inte ihop många stunder av blunder och missade därmed också en del viktig återhämtning. Nåja, sista dagen är ändå sista dagen och det fanns inget att spara på!
Första och största målet var att göra ett så bra jobb för laget som möjligt och försöka underlätta för de andra. Sekundärt var en egen målgång. Det blev jobb direkt från start och redan första gången uppför ”muren” insåg jag att jag med största sannolikhet inte skulle gå i mål själv. Tappade uppför där men kunde jaga ikapp gruppen framför och komma fram och börja jobba igen. Åkte av här och där, kom tillbaka in i matchen, åkte av, kom tillbaka, stötte till front, attackerade för att få fart på klungan, åkte av, kom tillbaka och åkte sedan av med dunder och brak. När det väl var tomt var det tvärtomt! Efter lite drygt 80km blev jag upplockad av kvastbilen och fick skjuts till målet och kunde sedan får se Emma komma in som 4a och sluta som totalsegrarinna! Inte fy skam med en DNF när man känner att det man gör ger resultat för någon annan. Jag gav det jag hade så länge det gick och kan glädjas med hela laget efter. De här 2 veckorna tillsammans har nog varit det tuffaste jag gjort i cykelväg på alla plan. Några enstaka till som körde båda etapploppen men också en del av dem som avstod en dag eller 2 på det första för att spara sig till andra. Jag är stolt över att jag krigade mig igenom de båda och att jag fick avsluta med en vinst till Sverige!

Teamwork!

Nu återstår bara lite tester i Belgien på måndag, packa ihop lägenheten här i Breda och sedan köra hem till Stockholm. Vi får väl se om jag har något kvar att mata ur kroppen innan det blir lite vila. En summering av säsongen kommer nog dyka upp förr eller senare när jag hunnit landa lite och hunnit ikapp med mig själv. Tack till ALLA ni som stöttar och hejar, det är ovärderligt! 🙂

En vecka sedan festligheterna i Vårgårda nu och i morgon börjar Holland Ladies Tour. 6 dagar, 6 etapper och vi är ett av bara 2 klubblag som får vara med och leka med proffsen! Peppad och lite spänd som vanligt. Jag älskar ju att tävla med och mot de bästa och ska verkligen försöka visa vad jag går för!

Vi kommer bo i självhushåll under veckan så det blir ju lite som ett träningsläger och ett fint sätt att avsluta säsongen med laget på. Oklart om det kommer finnas tillgång till internet så jag tänkte därför ge en liten heads up om vad jag kommer pyssla med om jag skulle försvinna lite från min sociala media-värld haha!

Kommer åter till Breda på söndag kväll alltså och redan på måndag morgon styr jag vidare mot Belgien för att köra Lotto-Belgium Tour med landslaget 8-11/9. Fullt ös med andra ord och det gäller att komma ihåg att äta och återhämta sig bra från dag 1! Jag ser verkligen fram emot dessa stundade etapplopp men är medveten om att det gäller att vara noga med detaljerna om jag ska hålla hela vägen. Håll gärna en tumme eller 2 och alla peppande tankar mottages tacksamt 🙂

Over and out!

Vanligtvis baserar jag mycket av min cykling på känsla. Det är såklart väldigt strukturerat och jag går sällan utanför ramarna men det handlar ändå mest om vad jag känner i kroppen. Undantagen handlar om när jag ska hålla viss puls under olika typer av tröskelintervaller.

Ni som känner mig vet att jag sällan ”nördar” ner mig i siffror, digram eller grafer. Från början handlade det om att jag inte ville stressa mig själv onödigt mycket över vilka nivåer man ”bör” komma upp i på olika pass enligt olika mätinstrument. Senare har jag kommit till sans med att alla är olika, tränar på olika sätt och mår bäst av att mäta eller inte mäta.

Under senare delen av sommaren har jag dock fått låna en Stages wattvev som jag trampat runt med och fått känna in lite. Även om jag fortfarande inte är någon siffernisse tycker jag att detta är rätt så intressant. Det kan verkligen ge ytterligare en dimension till träningen där den oftast stämmer mer överens med min känsla i kroppen. Det kanske inte går så fort i tex rak motvind men jag kan då ändå se att jag tar i satan och får ut bra träning. Jag har dessutom fått lyxen av att få mina siffror analyserade och kan dra nytta av det för fortsatt träning och upplägg.

Jag börjar mer och mer förstå mig på hur det hänger ihop och ju mer jag förstår själv desto lättare har jag att motivera mig. Pulsen är en del och ibland älskar jag när benen är starka och det är lätt att komma upp till nivån jag ska hålla. Ibland vill jag mörda pulsvisaren med blicken för att den inte vill röra sig hur mycket jag än tycker mig ta i. Därför känns det som att det här med watt är nästa steg i min teknikutveckling 😉

Jag började på noll för ett par år sedan, har sedan bytt upp mig materalmässigt steg för steg, var sugen på watt redan innan den här säsongen men fick prioritera annat. Till nästa år får jag se till att det händer. Jag tror det kan hjälpa mig ta ett litet steg till på min väg mot cykeltoppen i såväl min dagliga träning som på tävling.

Världscup på hemmaplan och svenska flaggan på kläderna är självklart speciellt och stort. Det var precis ett år sedan jag fick köra för Sverige för första gången. Då, 2014, gick det inte så bra då jag synade asfalten och fick köra själv största delen av tävlingen. I år var jag övertygad om att det skulle gå bättre. Jag har hunnit skaffa mig mer rutin, kört mot både detta motstånd flera gånger och dragit på mig den svenska dressen flera gånger. Ju mer rutin desto mer kan jag fokusera på själv loppet och vad jag ska göra på cykeln och lägga det som händer runt omkring mer åt sidan. Jag ska dock inte låstas som att jag inte var nervös innan, för det var jag. Det handlar om det största som händer på damsidan, de bästa lagen på plats, de tuffaste banorna, tv-sänt. Självklart vill man visa sig från sin absolut bästa sida!

Foto: Christer Hedberg

Vi samlades redan i fredags och hade lite lätt träning på banan, som hade ett nytt större varv före de ”vanliga” korta, i lördags och smidde planer för inför loppet igår. Jag kände mig verkligen taggad och benen kändes kanon på träningen i lördags!

Starten var redan klockan 9.15. Lite onödigt tidigt kan man tycka men för att SVT skulle kunna vara med och sända var det värt att ställa klockan. Det känns häftigt att få cykla ett flera timmar långt lopp som livesänds, heja damcyklingen! Jag hoppas att fler tar efter och ger oss den uppmärksamhet vi förtjänar. I steget längre lockar det större sponsorer till sporten och vi kan få bättre förutsättningar för cyklisterna!

Foto: Anton Vos

Så till själva loppet. Kom igen Sara, kom till saken!
Jag hade på förhand tänkt att det skulle bli attack-cykling ute på stora varvet med böljande landskap och väldigt kurvigt (lätt att försvinna iväg utom synhåll) men det var väldigt avvaktande. Visst gick det rätt fort men ingen som riktigt tog något initiativ. Detta gjorde att det blev rätt stökigt i klungan, tight och många på tårna OM något skulle hända, samt svårare att avancera (då vägen också var rätt smal). Inför grusvägen vart det bättre fart då alla ville ha en bra position. Jag placerade mig rätt bra, kunde sedan dessutom avancera rätt lätt på gruset och kom ut på andra sidan ganska precis där jag ville vara. Det fortsatte sedan att stöka lite, någon blev prejad ner i gräsdiket till höger om mig (ingen större fara) men jag klarade mig fint. Vi satt oftast bra tillsammans i laget och då är det lättare att få arbetsro i klungan.

Foto: Anton Vos

Inpå småvarven blev det lite bättre fart. Knixigt, inte så långt kvar och en bra backe att attackera i (alternativt bara göra sig av med folk i svansen). Jag och Hanna satt bra tillsammans och jag kunde gå med i de attacker som var. Det kändes fantastiskt med så mycket folk som var och hejade, gav extra energi och kul att kunna vara med och tävla i front! Ut på näst sista varvet hade dock min offensiv börjat ta ut sin rätt och jag orkade inte kriga mig upp i tillräckligt bra position för att komma med i första gruppen när det sprack av precis innan backen. Glad dock att se Hanna där framme!

När vi hade insett att vi inte skulle komma ikapp den undflyende gruppen framför (som var rätt stor) slogs farten av en smula. Lite småattacker men mest gick vi runt och ville bara ta oss i mål. Jag trodde vi bara var en 10-15st i vår grupp men det visade sig att vi var ett 30-tal. Såhär efter känns det ju bra, för det betyder att jag höll mig i front hela tiden 😉

Foto: Anton Vos

Summa kardemumma har det varit en rolig helg med ett skojigt race som grädde på moset och pricken över i. Även om loppet inte blev som jag tippat på förhand med mer avvaktade cykling så tycker jag vi lyckades hantera det bra och gjorde en bra laginsats. Det är ju svinkul att få cykla på den här nivån, mäta mig med de allra bästa som går att hitta och den här gången dessutom på hemmaplan!

Idag blir det simning, gym och en sväng till Access Rehab för att ge kroppen det den behöver för att orka hålla ihop. Nästa utmaning blir Holland Ladies Tour som börjar 1/9, vilket innebär att jag styr min kos tillbaka till Breda på onsdag. Nu ska jag njuta av den fina svenska sensommaren!

I helgen som var fick jag dra på mig landslagskläderna igen. Alltid en ära och väldigt roligt! Jag hade på förhand hört mycket bra om loppet, bra arrangemang, fina banor och starkt startfält.

I fredags skulle det köras ett kriterium i Halden där 4 av 6 cyklister fick starta. Vi ställde upp med mig, Hanna, Sara och Emilia. Eftersom jag inte hade tävlat på länge (2 hela vekor!) var jag lite nervös över hur benen skulle kännas. Kändes som att jag varit SÅ långt bort från tävlande även om det inte egentligen var så. Mer ur zonen i Holland.

Vi skulle köra 30min plus 5 varv och det gick precis så fort och hårt som jag på förhand hade kunnat gissa. Eller möjligen lite hårdare till och med. Mina ben pekade rakt ut efter bara några 100 meter och jag började fundera på hur jag öht skulle överleva! Fick gräva riktigt djupt för att bita mig fast och hade tyvärr inte så mycket att ge till laget. Försökte mig på en attack med det sista jag hade med 4 varv kvar för att om möjligt ge de andra lite arbetsro inför avslutningen men det var väl det enda vettiga jag kunde åstadkomma.

Skojskoj! 😀

Riktigt grym stämningen i Halden och kul att tävla igen även om benen inte kändes fantastiska. Dom hade inte vaknat från semstermode…

På lördagen var det sen start kl 14.00 i Strömstad och vi skulle passera gränsen några gånger, ta oss an några bergspriser och spurter på vägen in mot Halden där 4 avslutnignsvarv väntade. Solen sken, stämningen var god och jag var rätt nervös över om benen vaknat tillräckligt efter fredagen eller om de var i fortsatt chock. När mastern släppt kände jag ganska snart att det glädjande nog var helt andra ben än dagen innan! Vi jobbade bra tillsammans och var med på det som hände och hade nästan alltid med någon på de attacker som gick.
Precis där jag grämt mig för att jag borde gått med kommer Emilia upp och säger att vi måste vara mer på och jag känner mig träffad. I nästa sekund attackeras det igen och jag är på hugget och sliter mig med ca 6 andra som kör in en grupp på 3-4 där Sara redan är. Vi blir en liten grupp som tyvärr har lite svårt att hitta flyt. Det går i vågor, vi har som mest strax över minuten till klungan vill jag minnas. Sen krymper avståndet plötsligen drastiskt då Rabobank, som missat, driver på i klungan och vi blir uppätna mitt i en rätt bra uppförsbacke. Jag sjunker som en sten genom klungan och klarar med nöd och näppe att slita mig med i svansen.

Härefter får jag slita lite innan jag hämtat ny kraft och försöker fortsätta vara med på vägen in mot Halden. På de avslutande varven bildas en grupp på knappa 20 som jagar de 2 som ligger först. Emilia och Sara är med där, jag och Hanna ligger i gruppen bakom och Linnea och Ellinor strax bakom oss. Duon klarar sig precis, Emilia spurtar in till en snygg 5e-plats! Jag kommer in i första led i våran grupp i sista kurvan och tänker att jag tar spurten. Det dyker tyvärr upp en annan tjej i innerkurvan som inte kan hålla emot i svängen och sopar med sig hela förstaledet och vi får syna asfalten. Både jag och cykeln klarar oss ok men så jädra trist och onödigt.

I söndags var det tidig start kl. 10.00 på gamla Svinesundsbron. Blåsigare än dagen innan men inte lika backigt. Här gällde det att hjälpa Emilia och Sara så gott det gick. Jag kände av vänster ben och axel i mastern (när man har tid att känna efter) men sedan var det annat som tog över koncentrationen och jag tänkte inte alls på kraschen dagen innan. Boels kontrollerade fältet väl och det hände inte så mycket i början. Vi lyckades sitta rätt bra tillsammans och kunde snacka ihop oss och körde bra som lag. Var återigen med på det mesta som hände. Vid ett tillfälle hade det gått iväg en liten grupp där vi inte var med. Jag såg min chans att stöta ikapp utan att få med mig så många, eller någon alls, när det öppnade sig en smal passage ute i vägrenen på högersidan och jag spättade iväg. Kom loss själv, såg Vera Koedooder från Bigla strax framför och började fokusera på den tempostarka åkarens bakhjul. Hon kom ikapp gruppen snabbare än mig och när jag hade ca 50m kvar var jag helt dränerad på kraft men på något vänster kunde jag ändå ställa mig upp och trycka det där sista. Behövde en liten stund för att få ner puls och andhämtning. Var ingen riktig organisation i gruppen och snart nog kom klungan ikapp men då hade i alla fall mina lagkompisar inte behövt jobba något.

Härefter gjorde jag mitt bästa för att sätta de andra i vinskydd och dra fram dem till bättre positioner men kände hur krafterna började tryta. Med 2 varv (av 4) kvar inne i Halden fick jag se mig besegrad och släppa. Sara spurtade in på en 7e-plats!

Jag har verkligen haft en superhelg! Massor av skratt, trams och även djupare diskussioner. Sånt bra gäng och alla mina förhoppningar om banor och arrangemang infriades. Grym publik och jag har verkligen njutit av att tävla 🙂

Den här veckan laddar jag om, blir av med stelhet, köper ny hjälm (tack för lånet på söndagen Sara, hoppas vi kunde lura några med 2xMustonen!) och planerar för ytterligare en skojig helg i Vårgårda. SVT sänder världscuploppet på söndag så då vet ni vad ni har att göra. Ny bansträckning i år med lite grusväg, det kan bli hur spännande som helst!

Så har dom gift sig, Nisse och Johanna, och det var så fantastiskt vackert! Kanske bästa kvällen på hela sommaren i fredags? Det var varmt (av solen och kärleken såklart!) och skönt så vigseln kunde hållas utomhus som planerat.

Det fullkomligt strålade om brudparet och det går liksom inte att beskriva alla känslor som flödade. Jag är en sjukt stolt och lycklig syster, vän och svägerska 🙂 Jag tror att Nisse och Johanna också var de som dansade mest och höll igång tills dom stängde. Jag hoppas att dagen blev precis så fantastisk som dom hade täkt sig!

Foto: Catarina Axelsson (www.catarinaaxelsson.com)

Det passade väldigt bra att jag inte hade något tävling eller liknande planerad i helgen, har verkligen njutit av att ha ”semester”! Till helgen som kommer ska jag dock till Norge med landslaget så i söndags var det dags att kicka igång benen igen. Och vilken kick sedan!? 30-sekundare i söndags, 4:or igår och tömningsdistans idag. Hej hej benen liksom, nu är dom vakna igen!

I övrigt har det såklart blivit en hel del fika med både vänner och familj (välkommen till släkten Penton älskade Johanna). Fick undervisa mina föräldrar i hur man gör både pumpamos och hajkbanan i lördags, hur dom klarat sig så länge utan framför allt den senare kunskapen är för mig ett mysterium…

Känns nästan lite konstigt att tävla till helgen igen. Som om det var väldigt länge sedan även om det inte är det. Förmodligen har det varit perfekt att komma ifrån på riktigt och göra lite annat, träffa lite andra människor (som inte cyklar) och kunna ladda om ordentligt för sista delen av säsongen nu. Mycket roligt och stort på programmet kvar men det kommer gå i en rasande takt har jag på känn.

Hurra! Nu är den äntligen här, den efterlängtade viloveckan. Fast jag kan redan nu erkänna att jag kommer att fuska i morgon för att köra ”Le Peloton”, men har fått ok från coach Isak 😉 Annars är vilan helig för mig, det är benen i högläge, göra minsta möjliga och njuta av att inte behöva sätta rumpan på en sadel.

Innan jag hade ett träningsprogram att följa blev jag lätt stressad av att vila, kändes som att jag Borde gör något. Det här med att vara duktig och produktiv. Inte vara en latmask som ligger på soffan en hel dag. Det är sanslöst mycket lättare att slappna av och bara vara när det är någon annan som har bestämt det. På samma sätt är det lättare att motivera de tuffa passen i dåligt väder när det är någon annan som bestämt det. Vi har ju ändå lagt den långsiktiga planen tillsammans så då kan jag lita på att den träningen och den vilan jag gör kommer att leda mig till målet!

Jag kan fortfarande läsa om cykling när jag inte cyklar själv!

Så vad hittar jag då på när jag ska ägna mig åt ingenting? I Breda är det mest fika av olika slag. Fika på stan, fika i soffan med en bok, fika i soffan med serier på datorn, fika med fika… ja ni fattar, jag får tiden att gå. I Stockholm är det lite mer fläng och styra med saker, träffa vänner och familj men jag har lärt mig att känna efter om jag verkligen orkar eller inte. Prioritera. Just den här veckan handlar det mycket om att få ordning på kroppen igen. Riktigt sliten, trött från topp till tå så det blir en del besök hos Access Rehab. Bända, knäcka, massera… det tar också tid för kroppen att bearbeta så perfekt att ha det lugnare med träningen.

Jag hinner inte träffa alla jag skulle vilja men lyckligtvis har jag en omgivning som förstår mig och accepterar mina prioriteringar. Det går inte att göra flera saker 100%, jag får välja mina fajter och är glad att jag har sånt bra stöd runtomkring mig!

Igår hade jag syskondate med bästa Nisse, grillkväll, skitsnack och bra idéer om framtiden kläcktes! Idag jobbar jag på att gå in ett par skor jag ska ha på bröllopet på fredag, skickar lite mail, funderar på framtiden, fikar och ser fram emot att TITTA på cykeltävling ikväll. Låter inte så jobbigt? Nä, men det ska det inte heller vara! Jag vet att jag behöver det som uppladdning för Tour of Norway nästa helg. Kul fakta ang. det otalet med tävlingar jag kört i år är att nu i helgen blir det 2a helgen sedan 8e mars (när jag körde först racet) jag INTE kommer tävla. Nisse gjorde en snabb överslagsberäkning och landade någonstans på 50 starter…

Ser fram emot mer fika, mer sol, gladare kropp och ett hejdundrans bröllop innan jag trampar igång igen 😉

Sista rycket innan lite vila. Det kunde gått åt båda hållen. Antingen skulle jag lyckas kräma ur de sista lilla skälvande krafter som fanns kvar i kroppen eller så hade jag redan checkat ut och skulle inte vara med i matchen alls. På eller av.

Det blev det första och jag gjorde ett riktigt bra lopp! För det första vill jag bara säga att banan var helt GALEN. Vi skulle köra 120km, först en transportsträcka på 6km till ett stort varv följt av 8 små. 150 till start och sista racet i Lotto Cup så folk var taggade och hetsiga. Banan arrangören hade lagt liknade mer ett riktig knixigt GP än något linje. Var man inte med bland de 15 första var det en kamp på liv och död när det konstant svängde tvärt höger, vänster, smalnade av, hinder, dålig väg och den berömda ”vallgraven” i mitten på vägen som Belgien är känt för. Istället för att asfaltera har de lagt ut betongplattor av modellen större med skarpa skarvar horisontellt men även en redig glipa mellan väghalvorna som är perfekt storlek för att fastna med ett cykelhjul i. Jag trodde att det skulle vara över efter de inledande 6km men icke! Galet var ordet.

Hur som helst gällde det att hålla koll på Hollands landslag som hade en stark uppställning och jag fick kämpa med att hålla mig själv kall och bevaka. Vi var med bra när det attackerades och turades om att sticka. Framåt småvarven kom 4 loss och jag var snabb nog att stöta precis innan en skarp kurva så att jag kunde köra ikapp dem ensam. Vi 5 trummade sedan på med varierad styrka. En tjej lade sig mest på hjul, en annan verkade riktigt trött och gick med ibland medan vi andra 3 försökte hålla klungan på behörigt avstånd. Det höll rätt länge men tyvärr blev vi inkörda med dryga 20km kvar och nya attacker följde. Jag lyckades hålla mig kvar i fronten och kunde slita mig med när en större grupp om knappa 15 kom loss. Nu var det nära till mål och jag tänkte det må bära eller brista (helt) eftersom jag var rätt trött sedan att nyss blivit inhämtad från utbrytning…

En holländare attackerade och fick med sig en annan, jag hade inte mycket att komma med tyvärr och fann mig i den lilla gruppen bakom. Vi samarbetade hyfsat fram till mål och höll undan klungan. Fick inte till spurten riktigt trots att jag försökt tänka till innan. Får skylla på fysik och mental utmattning men kämpade mig in på en 9e-plats ändå! Såklart vill jag mer men är nöjd med att jag gjorde ett bra lopp. Bådar gott för framtiden!

Nu på förmiddagen har jag packat ihop mig för hemfärd ikväll. Ska bli gött att komma hem och få ordning på kroppen. Sliten både här och där och ser dessutom väldigt mycket fram emot att gå på bröllop på fredag! Jag tar med mig solen 😉

Jag har nu betat av 7 av 8 lopp sedan förra tisdagen och är fortfarande hyfsat hel och ren! Igår var det nästintill hemmaplan då jag tävlade på cykelavstånd från Breda (åkte dock bil, men behövde få med mig lite extra hjul och annat trams).

Efter oss var det uppvisningslopp för herrproffsen så det var mycket publik och fest runtom. Rolig miljö att tävla i! Varvet var kort, ett par km och har för mig att vi körde 14 varv. Efter så många lopp på kort tid har jag inte riktigt haft ork att engagera mig i alla detaljer kring de olika tävlingarna… Tanken var också att jag skulle ha hunnit snurra något varv på banan innan så jag visste hur den såg ut men folk började ställa upp tidigt och uppvärmningen uteblev. Kände mig ändå inte särskilt stressad av det utan tänkte att det ger sig säkert bara jag tar mig fram i tät fort.

Många bra namn på startlistan hade bestämt att göra loppet riktigt hårt från start och det satte iväg i en hejdlös fart! Lade en hel del energi på att ta mig fram fort då känslan var att det skulle spricka av både här och där ganska omgående. Det gjorde det och jag lyckades vara på rätt sida. Fick bita ihop ordentligt några gånger, men när jag var på banan var jag med i tävlingen. Ville ha kul och hellre göra lite för mycket än att bara åka med.
Det blev tillslut 5 som kom loss från klungan. Själv fick jag en ganska bra lucka med några varv kvar men blev uppäten ändå och det hela slutade i en klungspurt. Jag fick inte till det riktigt och rullade in på en 14e-plats. Ändå nöjd med ett roligt race och ganska pigga ben!

Jag ska ärligt säga att jag har pendlat lite mentalt med att ladda för så många lopp under så kort tid. Fick ny energi från 2a-platsen i lördags men engagemanget kanske inte har varit 100%… Som bekant är ju den mentala biten av stor vikt för prestationen så igår kändes det så bra att ha kul under hela tävlingen även om benen pekade rakt ut då och då. Det är ju därför jag gör detta, det är roligt! Roligt att testa sina egna gränser. Roligt att testa andras gränser. Roligt att komma i mål med ett leende på läpparna trots att man inte vinner!

Vi i laget stannade kvar efter och åt, kollade på herrarnas lopp och snackade skit tills folk började mumla något om ”jobba i morgon”… En bra dag med ett bra gäng helt enkelt!

Lite lugn fram till lördag nu då jag tävlar i Belgien. Nästa vecka är det hem till Sverige och ladda om både kropp och knopp för nästa utmaning som blir Tour of Norway med landslaget i mitten på augusti! 🙂

8 inplanerade race på 1,5 vecka och jag har kommit halvvägs med ett rätt bra facit! Jag har besök här i Breda av ytterligare några svenskar och vi kör kriterium/kermis i Belgien och Holland för att få fart på benen, mera tävlingsvana och såklart för att det är skoj! Konceptet är så rackarns enkelt; man kommer dit, skriver in sig och betalar 10€, kör, lämnar igen nummerlappen efter och får 5€ tillbaka (plus ev. spurtpriser som alltsom oftast är på varje eller vartannat varv). Varven brukar vara lite längre i Belgien, 5-7km oftast, och man kör runt 80-90km. I Holland är varven kortare och fler (och plattare!), i onsdags körde vi t.ex. 50 varv och fick ihop 65km! Galet.

Jag har haft lite problem med mina vänstersvängar efter kraschen på SM men det börjar reda ut sig och igår var väl första loppet där jag inte alls tänkte på det eller kände att jag fegade. Skönt! På dom här mindre lokala rejsen kan jag tillåta mig själv att testa och ta för mig lite mer då motståndet inte är lika mördande hårt som på UCI-loppen.

Igår var jag på god väg att få till något bra. Banan passade mig, jag hade pigga ben och huvudet var med. Jag attackerade otalet gånger på olika ställen men fick liksom inte till det där avgörande och kom inte loss. Tyvärr var det andra som fick till det och klungan jag satt i fick finna sig i att spurta om en 4e-plats där jag då blev 7a totalt. Inte fy skam, men hade velat få ut mer av slitet.

Ny chans kom redan igår. En av de stora fördelarna med den här sporten, man hinner aldrig gräva ner sig för något då det hela tiden kommer upp något nytt att fokusera på framåt! Lierde i Belgien var platsen för drabbningen och banan var både jädrigt blåsig och backig. Motvind där det var som mest uppför såklart, 9 varv skulle avverkas med spurt på varje varv. Första varvet gick i snigelfart (förmodligen för att många med mig inte hade kört varvet och ville få koll på hur det såg ut och hur vinden låg på), men redan på andra varvet var det 2 som kastade loss ganska tidigt och fick en hyfsad lucka.
Ut på en flackare utförslöpa tog jag min chans och drog på en attack för att köra ikapp de 2 utbrytarna. Jag fick ingen med mig men lyckades gneta ikapp de 2 själv och visade direkt att jag ville vara med och köra så vi fick bra snurr. Lite meningsskiljaktigheter efter första målpassering där en av de andra ställde sig upp för att spurta för premien, några väl valda ord efter det men tillslut kom vi överens om att det ändå var bäst att samarbeta för att hålla klungan på behörigt avstånd.

Motvindsbackigheten började ta ut sin rätt på riktigt redan näst sista varvet så när en av de andra gick loss där på sista varvet hade jag helt enkelt inget att att sätta emot och den 3e tjejen var ännu tröttare än mig. Jag försökte jaga på andra partier men kom aldrig ikapp och fick se mig rulla in på en 2a-plats. Jag hade släpat in den 3e tjejen på min rulle hela sista varvet så hon lade sig frivilligt för en 3e-plats, fair play. Gött att få till en pallplats efter 2 dagars bra och aggressivt tävlande av mig. Det ger den där lilla extra moroten till de race som är kvar innan lite vila och även ro i huvudet som börjar bli rätt tävlingstrött.

Jag började ju med att påstå att jag var halvvägs, så vad har jag då kvar? Idag åker vi tillbaka till Belgien för nytt lopp, i morgon och onsdag kör jag i Holland och på lördag är det UCI-lopp i Belgien igen. Hem till Sverige på söndag om en vecka, kan ni fixa sol och vackert väder tills dess? 🙂