Till det här etapploppet var vi 4 från De Jonge Renner och 2 inlånade från Liv Plantur (Floortje Mackaij och Lucy Garner). Allting började väl och vi kunde hitta varandra bra och högt upp i klungan. Jag kom iväg i en tidig utbrytning på första etappen som tyvärr inte fungerade så bra och blev inhämtad efter en liten stund. Jag hade dock inte slösat så mycket energi att jag inte kunde gå tillbaka till business as usual efter. Mot slutet kom Floortje iväg med 3 andra och vi andra kunde ligga och bevaka på ett bra sätt i klungan. F spurtade in som 2a i utbrytargruppen, Lucy tog klungspurten och jag kunde klämma till med en 8e-plats! Allt väl så långt och F fick ikläda sig den vita tröjan för bästa U23.

Etapp 2A var ett kort tempo på dryga 6km. Platt bana med en sväng/km ungefär. Knepigt när det är så kort. Eller tempo är ju alltid knepigt att få till men jag tycker jag fick ur det mesta jag hade i mig då benen höll på att explodera på upploppet. Placerade mig någonstans i mitten av fältet men vi fick in 2 på topp 10 igen!

Så till eftermiddagens etapp 2B som slutade i katastrof. 4 varv skulle avverkas på en ca 25km lång bana med 3 kullerstenssträckor. 2 korta och en på dryga kilometern. Det kändes redan tidigt att klungan var nervös. Kanske trött från tempot och lite spänd på kullerstenen. Rätt bråkigt om positionerna men jag lyckades hålla mig där jag ville. In på den långa kullerstenen satt jag högt och fint nånstans kring 3-4 hjul (fick plats typ 3 i bredd) och kände att jag hade bra koll på läget. Efter dryga 100m börjar det stöka framför och cyklisten snett till höger framför mig kommer plötsligen farandes ut mot mig och kraschen är oundviklig. Det blir en rätt stor krasch då det är så trångt och cyklister får snirkla sig förbi. Jag kommer på fötter, trasslar ut cykeln och kollar så att hjulen snurrar och allt ser ok ut (plus jag själv då) och börjar trampa vidare. Inser dock ganska snart att något med bakhjulet/bakväxeln inte är som det ska och kastar upp handen i luften för att signalera hjälp. Det tar tid. Bilarna har såklart också fastnat bakom högen av cyklister.

Får i alla fall tillslut en ny cykel men sadeln är för hög så jag trampar på ståendes ett tag tills bilen kör ikapp igen och jag får hänga i den medan Wil sänken sadeln. Det går hutlöst fort men adrenalinet pumpar och jag klamrar mig kvar. Försöker sedan pace:a men kommissarierna är stenhårda och skickar iväg min bil med en ”final warning”. Jag ser ingen framför eller bakom men försöker desperat kriga på själv. Tyvärr finns det inte heller någon karavan att tala om då bilarna kom loss lite en och en från kraschen och eftersom det nu var sånt avstånd fram till huvudfältet brände de om mig för fort för att jag skulle ha en chans att få någon hjälp… Jag måste surt kliva av efter 2 varv då jag är för långt efter och får således inte starta på sista etappen idag. Besviken, ledsen, arg och förbannad är bara förnamnen.

Bra positioner i mastern. Floortje längst fram i vitt och jag strax bakom.

Positivt är att teamet i övrigt körde riktigt bra och behåller sina positioner!
Jag åkte ”hem” till Breda sent igår och hejar på avstånd idag istället. Kändes inte som att det fanns så mycket poäng med att vara kvar och känna mig deppig, bättre att få en lugn dag här och göra upp nya mästerplaner framåt.

Nu har det varit full rulle ett tag igen! Efter den olyckliga kraschen på SM var jag hemma i Stockholm och kurerade mig och betade av på att-göra-listan som alltid finns när jag är på hemmaplan. Mycket trevligheter med både vänner och familj klämdes in och läkningen av ansiktet gick riktigt bra!

Det gick så bra med kroppen att jag stod på startlinjen redan på söndagen igen på Västboloppet i Burseryd. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta men ville hoppa upp på kolfiberhästen så fort som möjligt igen för att känna att jag fortfarande var trygg etc i tävlingssituation. Två grusvägspartier väntade längs banan varav den första var rätt ”nygrusad” och således rätt slirig… Jag fick punka där redan på andra varvet. Tog lite onödigt lång tid att få ett nytt hjul från neutral service som dessutom var 10-delat istället för 11 som jag borde haft, men det är en annan historia. Tappade ytterligare tid på det sliriga gruset (better safe then sorry tänkte jag i mitt stilla sinne). Var först nära att bryta vid varvning då det inte kändes så skoj längre men kom på andra tankar och satsade på att få till ett bra träningspass istället. Så jag köttade på i min ensamhet, kom ikapp lite tjejer som jag faktiskt körde ifrån, allihop, och det gav ju lite extra energi. Kom till sist i mål som 9a. Trist med punkan men nöjd över att kroppen ändå kändes bra och att jag fick med mig ett bra pass!

Från Småland brummade jag vidare till Skåne och bodde över hos Alexandra. Vi badade i havet och åt och drack gott innan jag på måndagen körde vidare till Breda. Det gick förvånansvärt bra! Jag kunde sova lite på båten mellan Danmark och Tyskland och hade sedan ork att bränna hela vägen fram med bara ett tank/kaffestopp. En dag i Breda för att fixa nytt däck (efter punkan på söndagen), tvätta, handla mat till Tjeckien (måste ju gardera sig), träna och packa om. 07.15 på onsdagen mötte jag upp mina lagkompisar för att åka vidare till Krasna Lipa i Tjeckien för att köra Tour de Feminin. Jag sov hela vägen…

För att försöka komprimera historien lite så gick det väl både bra och dåligt för egen del men generellt sätt bra för laget! Jag fick med mig en 8e-plats på 2a etappen. Ett lopp jag är väldigt nöjd med eftersom jag både kunde göra ett bra jobb som hjälpryttare och även få chansen att spurta till mig en egen placering på slutet. Jag tappade sedan olyckligt kedjan på tempot dagen efter och fick stanna och pyssla, sjukt besviken efter det. Körde hyfsat på etapp 1 och 4 och var rätt paj i benen på etapp 5 och fick finna mig i en gruppetto sista 50km. Bäst var att Hanna fick med sig en 3e-plats på sista etappen och blev 11 i sammandraget! Vi har haft skoj, vädret har varit med oss och jag har väl som vanligt lärt mig en hel del nya saker 😉

Efter en (för) snabb tripp hem hann jag komma ikapp lite i måndags. Tvätta, packa upp, handla, träna… på kvällen mötte jag upp Isak på stationen som kommer vara här till torsdag och hålla sällskap. Jag bjöd på en fin runda med massa regn, platta vägar och rätt grå utsikt igår. Vi hann dock med att besöka Belgien inte mindre än 2 gånger!

På fredag drar BeNe Ladies Tour igång, 4 etapper på 3 dagar och det är bara att ladda om.

Jag hade siktet inställt på pallen på linje-SM i lördags men det hela slutade tyvärr med en krasch. Vad jag är mest bitter över är att jag hade bra läge att nå mitt mål. Benen kändes kanon och mentalt var jag på helt rätt plats! Får ta med mig det helt enkelt.

Vi var knappa 40 tjejer till start efter ett par tråkiga avhopp som annars hade petat klungan över 40-sträcket. Redan första vändan av 3 uppför Gesundabacken satte Emma fart. Sara, Hanna och jag på tight rulle. Jag och en knapp handfull till precis bakom mig fick släppa i sista branten (20%) upp men jagade ikapp ute på de mer flacka delarna av varvet. Lite samma visa nästa varv där det gick ihop på de plattare delarna. Sista gången upp i backen kände jag mig fortsatt stark. Emma hade gått tidigare och tyvärr kunde inte en kotte följa. Sara skapade sig en liten lucka i backen men bakom var vi typ 4-5 som höll bra fart och hade kanske 100 meter upp till Sara över krönet.

Eftersom jag är bra utför spättade jag på och låg först nere vid botten på backen. Jag kom in först i kurvan och såg Sara strax framför. Jag tänkte ta kurvan precis som varven innan och få med mig farten ur och då i princip vara ikapp. MEN. När jag lägger ner cykeln får jag släpp på båda hjulen (förmodligen lite rullgrus i kurvan som någon bil kört upp på varven innan…) och glider ganska handlöst över asfalten till andra sidan vägen. För känsliga läsare kan ni hoppa över nästa stycke.

Foto: Edvard Wendelin

Jag tappar nog aldrig medvetandet men jag har inte någon kontroll över kraschen. När jag kommer till sans är jag på marken, med handflatorna i och huvudet över asfalten. Blodet forsar rätt friskt och jag vrålar av smärta på varje utandning. Det känns som att hela ansiktet har blivit mosat och jag vågar inte känna efter någonstans av rädsla för vad som kan ha hänt. Någon rusar fram och säger förmodligen några lugnande ord och kollar hur det är. En sjukvårdare är snabbt på plats och ställer antagligen lite fler kontrollfrågor. Minns inte så mycket av just det. Hon vill helst lägga mig på rygg för att få kontroll på nacken men det är så mycket blod och slem i näsan som rinner ner i svalget om jag lägger huvudet bakåt så det får bli framstupa sidoläge istället tills ambulansen kommer.
Mamma och pappa som har stått i backen är på väg till målområdet och upptäcker vad som hänt och kommer och håller sällskap och säger lugnande saker fast de förmodligen tycker det ser rätt läskigt ut. Ambulansen dröjer. Tävlingsorganisatören har tydligen inte bokat upp någon för dagens SM-lopp. Jag vill inte gnälla men tycker ändå att det borde vara någon slags regel på mästerskap att ha en ambulans till förfogande ändå… Ca 30 minuter senare kommer den och de kan ge mig smärtlindrande morfin och surra fast mig på en bräda med nackkrage och skjutsa bort mig till lasarettet i Mora.

Morgonen efter…

Väl på sjukan klipps kläder upp, sår skrubbas, kropp röntgas och det kan konstateras att jag mirakulöst nog inte har brutit ett smack! Alla ben är hela. Alla tänder sitter där de ska. Vänster öga är igenmurat men okbenet är helt, näsan är rak. Jag har ett jack i pannan som måste sys med 5 stygn och vänster ögonbryn tejpas. Underläppen är spräckt på insidan och överläppen är spräckt både in- och utvändigt men det självläker. Ingen hjärnskakning.

Jag får besök av lite familj och vänner och får 2 glas nyponsoppa och smärtlindring till middag. Jag är inte så kaxig och somnar tillslut till snarkningar från de andra 2 tanterna i samma rum. Igår morse fick jag åka till Falun för att få ögat kollat. Jag kunde inte öppna det när jag vaknade men träffade en ruskigt bra läkare där som löste både det ena och det andra.

Först fick jag göra som en vanlig synundersökning. Han täckte över vänster öga och bad mig läsa så långt ner på ”bokstavstavlan” jag kunde. Sedan täckte han för höger öga och frågade vad jag kunde läsa. Inte ett smack…jag såg lite ljus bara. ”mmhm…” Lite pill med vatten och tops och försiktigt dra upp ögonlocket så kunde jag faktiskt få till de där bokstäverna på tavlan även med det ögat! Jag hade kontaktlinser i när jag kraschade så de var rätt angelägna om att få ur den ur det kvaddade ögat. Läkaren droppade i lite bedövning och började sedan försiktigt plocka ur delarna av linsen (som givetvis gått sönder) med en pincett. Sjukt obehagligt men också sjukt imponerande arbete av honom! Efter lite mer kontroll kunde han konstatera att det såg helt ut, bara en liten blödning på vänster sida som skulle självläka, och skickade hem mig!

Jag åkte sedan upp till Gesundaberget och såg killarna plågas uppför backen ett par gånger och imponerades sedan tillsammans med de flesta andra över Alexander Gingsjös fantastiska solovinst!

Tillbaka i Stockholm nu i veckan och repar mig innan det bär söderut mot Holland igen. Hoppas kunna tävla i Burseryd på söndag med min grymma lagkompis Ida som knep 4e-platsen i lördags! Taggad till tänderna på att komma tillbaka på cykeln och låta benen visa vad de kan! Over and out.

Hej hej! Det har hänt en del sedan sist men jag har inte haft någon vettig åtkomst till internet så det har varit svårt att uppdatera. Ni som följer mig på Instagram har nog förstått att jag hänger i Dalarna i alla fall och har det rätt gött! Jag ber i förväg om ursäkt för att jag inte lyckats hitta några vettiga cykelbilder…

För en vecka sedan fick jag äran att köra Le Peloton igen. Hade lite glömt bort hur satans fort de kör! Höll på att åka av flera gånger men lyckades bita mig kvar och tog förningar där jag orkade, fick lite gliringar när jag inte orkade också. Allt helt i sin ordning med andra ord och riktigt roligt!

I torsdags var det dags att packa bilen full med cyklar och pryttlar igen och bege mig upp mot dalarna. Ett snabbstopp hos Per i Gyttorp på vägen för att plocka med lite snajsiga prylar och kläder, för att efter lunch landa uppe i Gesunda.

Första loppet på hemmaplan för i år var klassiska Solleröloppet i fredags tätt följt av GP-loppet Soldvarvi i lördags. Man skulle väl kunna säga att mina ben fortfarande satt kvar i en bil på loppet i fredags men hade hunnit vakna bättre till lördagen. Lagkompis Ida Erngren kom iväg med superstarka Ida Jansson och jag kunde parkera på 2a rulle i klungan som var kvar och bara bevaka. Tog glädjande nog hem klungspurten på rätt fräscha ben, skönt för huvudet inte minst!

Sedan dess har det handlat om ett par skapligt nervösa dagar inför tempo-SM som gick av stapeln igår. Mitt livs 2a tempolopp och jag hade aldrig kört så långt tidigare, 30km. Jag har känt mig starkare och bättre i benen i början på veckan nu men tempo är svårt alltså. Det gäller att inte gå ut för hårt och disponera krafterna optimalt. Krävs en del träning för att hitta sitt bästa sätt och ”rätt känsla”.
Jag startade 18.18 igår kväll och hela dagen var bara en jobbig väntan på att få starta. Magen kajakade ur och jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv…

Nåväl. Starten gick och jag gick självklart ut för hårt. Satan vad jobbigt det var ut till vändpunkten. Hann köra ikapp och förbi tjejen som startat 1 minut innan mig innan vi vände i alla fall, men drog inte ifrån så mycket märkte jag när vi hade rundat konan. På vägen tillbaka gick det bättre men det var ändå inte förens sista kilometrarna när jag kom tillbaka över broarna till Sollerön som jag började hitta rytmen. Så dags då liksom… Körde in ytterligare 1 och hade kanske 30-40 meter upp till nästa när jag gick i mål. Här önskade jag att loppet varit minst 5-6km till så jag kunde utnyttja min nyvunna rytm men jaja. Antar att övning ger färdighet, även när det gäller tempolopp 😉

Kan inte klaga på materialet i alla fall. Tack Cykloteket och Emmy för lån av framhjul!

I mål kom jag i alla fall och en 10e-plats före en nybörjare får väl vara godkänt. Hela resultatlistan hittar ni här! Stort grattis till Emma Johansson som vann övertygande och även Sara Mustonen och Hanna Nilsson som knep 2a- resp. 3e-platsen! Dit har jag en bit kvar.

Idag sitter jag och internetar mig i Mora och börjar tagga inför SM-linjet som går på lördag. En skön dag som ska avslutas med att kolla på när killarna plågar sig igenom 50km tempo på samma banan som igår plus lite till då 😉 Ganska skönt att ha sitt eget överstökat måste jag säga.

Rev av ett uttömmande distanspass efter loppet igår också i idel fantastiska omgivningar. Dalarna har verkligen visat sig från sin bästa sida den senaste veckan!

I onsdags kväll kom min räddare i nöden, Victor, ner för att hälsa på och hjälpa mig att köra hem sen på söndagen! Jag kunde ju inte vara sämre än att servera honom bra väder, cykling och en pallplats 😉

Sista tävlingshelgen i Holland/Belgien innan en liten Sverigeturné är nu alltså avklarad. I lördags var det ny deltävling i ”klubbligan” och jag lyckades komma loss med några andra med knappt 4 mil kvar. Vi samarbetade bra och drog hela tiden ifrån lite. Tyvärr missade jag lite när en av tjejerna attackerade med några km kvar till mål. Jag försökte få de andra att jobba men det ville sig inte så vi fick spurta om 2a-platsen istället… Jag lyckades inte fullt ut men knep 3e-platsen i alla fall!

På vägen tillbaka från racet fick jag problem med bilen då den läckte kylarvätska som ett såll. Paniken började sprida sig eftersom vi hade en lång körning hem till Sverige planerad dagen efter… Som tur var hittade vi en verkstad som hade öppet sent på en lördag och faktiskt kunde fixa problemet samma kväll! Jag var lite stissig där med bilen, all packning och dessutom fokusera på ett lopp dagen efter som skulle avklaras innan hemfärd. Fick i alla fall ihop bitarna skapligt så vi kunde gå ut och ta en sen glass på stan och pusta ut lite (mest jag kanske?).

Söndagen handlade alltså om att packa bilen full med allt bråte jag skulle ha till dels dagens lopp samt allt som skulle hem till Sverige. Var väl lite kluven i huvudet och hade svårt att fokusera på loppet innan start. Mastern skulle vara 7km och inkludera både kullersten och tågräls, inte superpepp på den öppningen men det löste sig bra och jag kunde snabbt avancera upp till 2/3 led och ha bra koll på vägen framför.

Loppet blev väldigt hektiskt med många attacker och tyvärr även en hel del krascher. Jag hade riktigt bra ben igen och kunde både gå med och attackera själv, allt blev dock inhämtat och det hela slutade i en klungspurt. Här drog jag upp Monique i Liv Planturs spurttåg som såg ut att gå riktigt bra! Tyvärr kom ett ännu bättre på andra kanten och vi fick se oss smått besegrade. Veerle hade dock valt rätt och kunde spurta in som 8a, Monique 10 och jag kämpade mig till en 23e-plats med det som fanns kvar i benen. Totalt gav det oss en 2a-plats i lagsammanställnigen för dagen. Sjukt bra med alla andra proffslag på plats!

Efter snabb dusch började sedan den låååånga körningen hem. Värst hade jag det mellan ca midnatt och 3-snåret fram till färjan i Puttgarden. Långa tyska, raka, mörka motorvägar med en snarkande Victor bredvid. Jag kan inte nog säga hur tacksam jag är för hjälpen, det hade tagit mig sanslöst mycket längre tid att köra själv då jag behövt stanna oftare för att sova och äta etc… Väl i rätt land lämnade vi av ett par hjul hos Alexandra i skåne och tog en fika och klappade hästar hos Victors kompis i Jönköping.

Nu är det SM-förberedelse för hela slanten, på torsdag åker jag vidare till dalarna och hänger där en dryg vecka innan jag åter landar i storstan. Ser bl.a. fram emot att få leka med cykelkompisar jag inte sett på länge på Le Peloton i morgon!

I helgen fortsatte klubbmästerskapen med ett par nya tävlingar. På lördagen hade vi 6 tjejer som körde ett GP på 50km och efter det skulle jag och en annan lagkompis köra ett poänglopp på 10×1,3km. Svinkort och jättesvårt. Det var spurt på varje varv och poäng till första 5. På 5e och sista varvet var det extra många poäng. Den som samlat flest poäng under loppet vann.

Hela tillställningen började med att Minke kom 2a på GP:t! Jag och Veerle kom överens om att hon skulle hjälpa mig komma loss efter 3e spurten, förhoppningsvis med några få till. Jag kom loss med 2 till men det höll bara i ett varv innan vi blev inplockade igen. Hela loppet var sjukt hetsigt eftersom det var så kort och många poäng fanns att hämta varje varv. Som en ca 20 minuter lång maxspurt. Kom loss själv något varv men blev uppäten på målrakan tyvärr. I slutspurten trodde jag att jag skulle kunna kräma ur mer men benen var helt färdiga vid det laget. Tror jag slutade 14e och Veerle 12a.

På söndagen skulle vi beta av ett drygt 10 mil (kort? perspektiven har förändrats något) linje och vi var nu alla 8 till start och visste att vi hade bra slagläge. 2 stora och 3 små varv i nästan ingen vind gjorde att klungan förblev rätt intakt och inte mycket hände på de 2 första varven förutom att jag bröt av en eker ganska tidigt. Helt plötsligt och utan kontakt med någon annan… Fick ett nytt hjul men jakten tillbaka blev ganska jobbig med lite knixiga vägar. Var nästan ikapp när det hade skett en krasch och cyklister blockerade hela vägbanan så jag fick börja om lite. Tog mig i alla fall tillbaka så småningom och kunde andas ut.

På de kortare varven var det fler attacker och folk försökte komma iväg men utan större framgång tills det var ca 1,5 varv kvar och Minke gick loss själv. Klungan var som apatisk och det hände ingenting! Jag blev helt paff då jag visste att det fanns fler lag som kunde och borde försöka jaga in det där. Vi satt och bevakade men det var som att ingen ens ville försöka. Bra för oss iofs men mycket märkligt. På sista varvet attackerades det friskt men luckan till Minke var för stor för att hämta in. Ingen kom loss och det blev klungspurt som Monique vann och vi tog därmed både plats 1 och 2! 😀 Jag låg bra inpå spurten men hade inte klippet eller orken och slutade som 13e. Kanske inte helt 100 efter att ha varit lite sjuk förra veckan…

Vi har haft grymt kul tillsammans i helgen och kört riktigt bra som lag. Det känns riktgt bra att vara med i ett så grymt lag som kan höja varandra och jobba tillsammans. Några race till med det här gänget i veckan innan hemfärd och svenska vägar i några veckor!

Den här veckan har jag tvingats till lite ofrivillig vila pga av en hals som varit lite grinig. Möjligt att den tuffa helgen med en avslutning i riktigt dåligt väder gjorde sitt för mitt allmänna hälsotillstånd. Oavsett har jag hållit mig lugn och fin och lyssnat på kroppen. Jag missade tyvärr en tävling igår men mitt lag gjorde ett riktigt bra jobb och vann, så jag behövde inte deppa ihop helt 😉

Eftersom Hanna åker hem i morgon har vi ”sommarstädat” lägenheten idag. En såndär überstädning där man drar fram spisen, skrubbar varje kakelplatta och putsar kranarna tills det blänker. Mycket roligare och effektivare att göra det tillsammans än ensam och SÅ skönt efter! Både jag och Hanna känner oss dessutom mycket piggare och solen skiner. Ja ni fattar säkert, vi är på G!

Själv har jag lite drygt en vecka kvar här och några fler tävlingar att beta av innan jag kan bege mig hem. Tanken var att jag skulle få sällskap både på plats här men även i bilen på vägen hem men olika omständigheter gör att jag tyvärr kommer få köra själv. Inte så pepp på det men så är det. Har ni några supertips för att hålla mig vaken och på gott humör på den långa bilresan hem tar jag tacksamt emot dem!

I helgen är det bland annat något slags poänglopp jag ska köra i ”klubbligan”. Har inte riktigt koll på vad det innebär men alltid skoj med något annorlunda! I övrigt handlar nu de närmsta veckorna om att förbereda mig så bra jag kan för SM som går i Dalarna i slutet på månaden. Ska bli ganska gött att komma hem igen, träffa vänner, familj och tävla på hemmaplan.

Närmsta fokus är dock de race jag har kvar här och hjälp mig gärna hålla tummarna för att Hanna får ett bra besked av läkaren idag så hon kan börja träna igen!

Helgens andra tuffa utmaning. Nästan på hemmaplan kändes det som eftersom delar av banan gick på vägar väldigt nära där jag bodde första perioden i Belgien.

Vi skulle köra 2 lite längre varv runt Gooik först, sedan ett långt bort till Geraardsbergen och ta oss uppför bl.a. Muren och Bosberg (2 tuffa kullerstensbackar), för att sedan avsluta med 3 kortare varv runt Gooik med en kort men krävande backe per varv. Det regnade och blåste kraftigt och jag var uppriktigt orolig över framför allt muren. Jag har blivit stående i den tidigare när det varit blött. Slirar man eller tappar rytmen så man behöver stanna är det nästintill omöjligt att komma igång i backen igen. Endast 1 mc med reservhjul fick tillåtelse att köra upp där också, så tekniska problem gjorde man bäst i att undvika.

Jag delade upp loppet i etapper i mitt eget huvud. Steg ett var att sitta i bra position de 2 första varven och bort till Geraardsbergen för att kunna ”spara” mig i kantvinden. Väl där ville jag sitta med helst 1a men möjligen 2a gruppen över Muren och Bosberg (svårt men inte omöjligt). Hade jag tagit mig så långt enligt plan visste jag att resten skulle gå att hantera.

Foto: Hinninck Paul

Jag var med bra bort till Geraardsbergen men sjabblade bort mig lite precis innan ingången till Muren och fick finna mig i att sitta med en andraklunga som susade vidare mot Bosberg. Vi såg gruppen framför men sakta men säkert drog de bara ifrån mer och mer tyvärr. Jag hade ganska bra ben och trummade på utan större problem över både backar och kullersten tills det var lite drygt 3 mil kvar. Vi saktar in för en kurva och börjar svänga. Inga vita sträck eller brunnslock men vägarna i Belgien är ändå förrädiska när det är blött. Vips och helt utan förvarning släpper båda mina däck samtidigt och jag glider in i mittrefugen. Jag blir ärligt talat förvånad då jag tog det extremt försiktigt eftersom jag vet hur halt det blir… Kommer i alla fall på fötter utan att jag vet hur och synar cykeln som tyvärr inte kan fortsätta rulla.

Lyckligtvis har jag våran servicebil strax bakom som sticker till mig en ny cykel, knuffar iväg mig med några peppande ord och kommer sedan och pace:ar mig tillbaka till karavanen bakom ”min” grupp. Lite pust stånk och stön så är jag ändå tillbaka! Woop woop! Det går väl lite halvsagt de sista varven och gruppen verkar sitta och vänta på en spurt. Jag kommer ur den sista kurvan innan långa målrakan (som ligger i kantvind) ganska bra men brottas lite med vind och andra cyklister och får inte till det helt 100. Jag spurtar in som nummer 6 i våran grupp på ca 25 och blir med det 28 totalt. Endast 43 av 115 går i mål, varav dem endast 8 klubbcyklister, resten proffs. Jag måste säga att trots lite missar här och där är jag nöjd med tävlingen och den tuffa helgen som varit. Jag har också som alltid lärt mig massor!

Lite öm och blåslagen men i övrigt ingen fara med kroppen.

Innan start igår hade jag vart glad om jag vetat att jag skulle överleva hela vägen i mål och få uppleva hela racet. Efteråt när jag gjort det tänkte jag att jag kanske kunde gett mer någonstans. Å andra sidan hade jag väl gjort det om jag kunnat och orkat…?

Vi hade drygt 131km och 15 kategoriserade backar att ta oss igenom och de stora lagen som har fördel av att kunna välja ställde upp med sina bästa bergsgetter. Det finns tydligen backar i Holland också, vissa skulle dessutom tas flera gånger. 5 bergspriser.

Foto: Anton Vos

Ledordet från start var alltså överlevnad och cykla smart. Jag kände redan efter de första 2 backarna att jag satt med bra och benen kändes fina. Någonstans kring 30-40km där Jamie hade sagt att det förmodligen kommer att vara ett av de mest kritiska ställena på banan hoppar min kedja av när jag ska växla upp på stora kakan igen. Försöker först förgäves att få upp den i farten men tvingas sedan stanna och trassla. När jag stannar kör dessutom en tjej in i mig bakifrån som måste ha tittat någon annan stans när jag stannade. Det blev mest dåligt för henne, jag får på kedjan och yxar vidare. I ilska över det inträffade och fullt adrenalinsprutande jagar jag ikapp första lilla gruppen, drar om den och plockar upp några fler. Får lite hjälp så vi kan komma ikapp ytterligare folk framför. Tillslut kan vi ansluta till den stora klungan och pusta ut en stund. Det är tydligen 7 som kommit iväg framför men jag är glad att jag är tillbaka i klungan igen.

Foto: Anton Vos

På de avslutande 2 varven sprack det upp lite mer, 2 backar per varv som mina ben tyckte var lite i överkant. Tappade i båda på första varvet men kom tillbaka. Tappade i den första på sista varvet igen men jagade ikapp efter. Inte helt otippat fick jag se mig besegrad i den sista innan mål och krypa in strax bakom min grupp.

Idag blir det lugnare puckar och ladda för ytterligare ett tufft 1.1-race i Belgien i morgon med mera kullersten. Jag har nästan saknat kullerstenen…möjligt att jag reviderar det uttalandet efter i morgon.

Det är så mycket jag vill säga om gårdagen men jag vet fortfarande inte hur jag ska sortera allt… Ibland blir det rörigt i huvudet och då är det inte lätt för benen att veta hur de ska bete sig.

Vi hade en väldigt starkt lag till start i årets första deltävling i ”klubbligan” och planerade för att styra och ställa en del under loppet. Vi lyckades hyfsat med att dels köra hårt tillsammans tidigt för att sträcka ut klungan och förhoppningsvis göra oss av med några på kuppen. Vi hade också i olika omgångar folk i utbrytningar. Ett spännande moment var när ett annat starkt lag körde riktigt hårt för att hämta in en av våra medan vi bara låg och bevakade. Det visade sig efter en stund att utbrytaren tyvärr blivit visad fel väg och nu var tillbaka i klungan. Det tog ett tag för det jagande laget att inse detta, ganska kul att sitta med i klungan och se dom slita helt i onödan. Det kändes som en liten payback för att hon blivit visad fel väg 🙂

Hur som helst så var det ingen som kom loss och det hela slutade i en klungspurt där vi inte riktigt fick till det. Vi hade siktet inställt på den översta pallplatsen men fick nöja oss med den 3e, vilket ju inte är fy skam det heller! Jag sladdade själv in på en 21a-plats efter att ha gjort vad jag kunnat för mina lagkamrater.

Idag har det varit distriktsmästerskap som jag tyvärr inte fick ställa upp i då jag inte officiellt bor här. Där fick jag nyss reda på att min lagkompis Minke vann! Ytterligare en grym helg att lägga till handlingarna alltså.
På fredag och söndag väntar 2 riktigt tuffa UCI-lopp. Hills Classic 1.1 och Gooik-Geraardsbergen-Gooik 1.2 som bl.a. innehåller klassikern ”muren”. Det kommer förmodligen bli en syrafast utan dess like, ett gäng svordomar och några ”shut up legs”.