Tour of Norway och snabba fötter

I helgen som gick var jag i Norge för att köra etapploppet Ladies Tour of Norway. Ett lopp jag sett mycket fram emot då jag minns det som väldigt kul och vackert från förra året. Det var lite ändringar till i år med tre linje-etapper istället för ett inledande GP och sedan två linjelopp som det var förra året.

13939351_1462245400467568_8598333171920411722_n

Foto: Eventfotografene

Vi startade i ösregnet i Halden i fredags och gick i mål i solskenet i samma stad i söndags. Däremellan hann jag med två rätt bra placeringar med en inledande 17e-plats och en avslutande 12e-plats. På lördagen fick jag kriga på ordentligt på de avslutande mindre varven och tog mig in i baken på förstaklungan. Jag gillar verkligen karaktärerna på etapperna som varit, lite kuperat hela tiden och en del längre klättringar. Fina långa slingriga utförslöpor, tekniska GP-varv innan målgång och vi fick även ett inslag av grusväg på etapp två. Det var väl rätt turligt att regnet inte hade börjat falla den dagen än när vi passerade där. Tyckte jag hade rätt pigga ben och var med bra alla dagarna, även i huvudet vilket är minst lika viktigt. Kul med så mycket och bra publik inne i de olika städerna där etapperna avslutades med några mindre varv. Bra boende och bra folk omkring oss i laget gör att jag/man bara kan fokusera på att prestera och ha roligt på tävling.

13880167_1463673133658128_7056911571221079508_n

Foto: Eventfotografene

IMAG0420En liten extra kick att mitt ❤ kom och hejade lagom till målgång på lördagen och stannade resten av tävlingen. Vi fick även en fin roadtrip hem med lite badstopp på vägen. Verkligen skillnad på att resa långt med bil i Sverige kontra Belgien. Lite finare miljöer hemma om jag får vara partisk? Nu sitter jag i Falun och fick kasta om mina planer sent igår kväll. Istället för att flyga tillbaka till Belgien redan i morgon blir det några extra dagar hemma och ny spännande tävling till helgen.

Vad handlar de snabba fötterna om då? Jo, jag har fått testa ett par nya kolfibersulor från Solestar och vi vet ju sedan länge att allt i kolfiber är bättre, visst? Fick dom precis innan SM och körde med dem direkt på tempoloppet faktiskt. För er som följt med så var det ju mitt bästa tempolopp i karriären, från den mentala biten ner till den fysiska kontakten med cykeln. Det sägs att man behöver vänja sig med dem lite grann så jag vågade inte ha dem direkt på linjeloppet på SM också men har faktiskt kört med dem oavbrutet sedan dess. Fick höja sadeln lite grann bara eftersom sulorna bygger lite mer i skorna. Min initiala skepsis som jag oftast har om pryttlar som ska göra en snabbare och bättre har efter utvärdering fått stå åt sidan. Jag gillar dom. Jag har inte räknat på om det blir den wattskillnad det sägs att det ska bli men det känns som att jag får ett bra tryck över hela foten istället för bara där klossen sitter. Ganska viktigt för mig ändå som trampar som en ballerina med väldigt spetsiga tår. Sedan är vetskapen om att andra duktiga cyklister och lag kör med dem ett plus för känslan om att det är rätt och riktigt för mina fötter. Precis som att jag vill ha handskar som inte ger skavsår eller cykelbyxor med bra padding, vill jag även ha skor som ger mina ben rättvisa i kraftöverföringen.

14022168_1464555096903265_6050304688796506520_n

Foto: Eventfotografene

När jag började tävla för knappt 4 år sedan hade jag inte ens en tanke på detaljer som hur höga glas man vill ha i sin cykelglasögon, vilken tjocklek på styrlinda som är bäst för mig eller att man öht kan ha olika sulor i skorna. Det finns uppenbarligen många detaljer som gör mig till en bättre, gladare och bekvämare cyklist. Kanske skulle jag sätta mig ner en dag och göra en längre lista?

Kermis och kriterium

Tillbaka på tävlingsbanorna i Belgien och Holland efter en lite lugnare vecka post-Thüringen. I fredags vankades det kermis i Belgien. Ett race jag faktiskt körde förra året insåg när jag kom dit. Dock hade de ändrat banan helt så hade inte så stor glädje av rutinen där. Gick ganska lugnt till en början vilket var skönt då jag kunde lägga mig i front och se hur varvet såg ut, 11 varv á dryga 8km skulle avverkas. Undervägs var det lite olika attacker och utbrytningar som tog plats men tillslut blev vi ändå en samlad förstaklunga på ca 20 pers som gjorde upp om segern. Jag hade tyvärr kört lite väl slut på mig, då jag inte lärt mig när jag borde vara kall eller inte och därför gått på det mesta, och hade inte så mycket pulver i spurten kvar. Gled in som 7a, inte helt nöjd men ändå ett bra fartpass. Kom i alla fall hem med ett spurtpris efter att ha gått solo på varv 2.

13879451_10208344464781463_5492794088841873456_n

Foto: Brian Petyt

Lugnt och fint kanalrull på lördagen följdes upp av ett kriterium på söndagen i Ninove. Vi hade ett bra lag på pappret och kunde kontrollera racet ganska bekvämt faktiskt. Jobbade mycket bra ihop och kunde sätta upp Monique till en fin seger med Sarah som 2a och jag som 4a. Hade verkligen varit snyggt om jag kunnat knipa den där 3e-platsen för att fullända podiet också men var lite för trött där på slutet efter uppdraget.

13754542_10209066498973861_2158769252597979742_n

Foto: Hinninck Paul

Igår bytte jag land och åkte tillsammans med Emmy till Holland för att köra ett nytt kriterium. Vasst motstånd med en hel den proffs från de bästa lagen och en bana som redan på förhand gav en känsla av smärta i benen. Många tvära kurvor, en 180-gradagare och 30 varv som skulle avverkas under kvällens race. Jag hann knappt köra ett varv på banan som mätte 2km, kom förbi mål och folk hade redan börjar ställa sig med dryga 20min till start. Lika bra att stanna då det med säkerhet skulle gå ruskigt fort redan från start. Efter ett inte särkilt bekvämt neutralt varv blev det som jag anade. Syra, smärta och tankar på att behöva kliva av. Fasen vad ont det gjorde och vad jag inte kunde hålla

13902712_10206714477371000_7772919423078858108_n

Foto: Jeroen van den Buijs

hjulet framför.
Tog ca fem varv av total katastrof i benen innan jag äntligen kom in i det och kunde avancera. Det skedde väl ungefär samtidigt som en utbrytning på 4st gick loss så klungan måste slagit av en smula. Lyckades sedan ligga kring topp 10-15 i den gruppen och kunde vartefter både gå med och försöka attackera själv. Kändes bättre och bättre och det är ju faktiskt lättare att ligga däruppe och härja än att ligga i svansen och sladda, särskilt med tanke på alla kurvor med tillhörande max-igångdrag. Det smet tyvärr iväg ytterligare 3 cyklister på slutet och vår grupp spurtade om en 8e-plats där jag kom in som 8a och därmed slutade på 15e plats.

Idag har jag varit och testat på utomhuspoolen i simhallen jag går till. Perfekt dag för simning på schemat eftersom det regnat hela dagen. Poolen var dock rätt kall och jag kunde inte bli klok på hur lång den var egentligen. Kändes betydligt längre än 25m men inte riktigt lika lång som 50m, så 40m kanske? Hur som helst hade de inte en enda lina ute, men de få som var där hade disciplin och det gick att plöja på ganska obehindrat från krockar ändå. Nu laddar jag om för UCI-race här i Belgien på lördag, blir en hyfsat normal träningsvecka.

13900104_10209073809436618_3755349137236178699_n

Foto: Hinninck Paul

Thüringen Rundfahrt – en racerapport.

Vilken vecka! Så långt det kändes i början och så kort det kändes på slutet. Jag minns när vi satt i bilen på vägen tillbaka till hotellet efter andra dagen och Alexandra håller upp en öppen hand mot mig och säger: Fem. Det är fem dagar kvar. Båda brister ut i skratt och undrar hur våra ben ska ta oss igenom när vi är såhär färdiga redan nu? Men det gick. Och det gick bra. Men vi tar det från början och jag ska försöka hålla isär etapperna.

13606872_1056953987731097_2457899609629609075_n

Foto: Hubert Giddelo

Första start var ett kortare lopp på fredagkvällen. Jag hade pigga ben, testade att trycka på lite extra några gånger och var med bra genom hela loppet. Efter en brutalt snabb utförslöpa med knixig avslutning in till mål sladdade jag in tillsammans med Emilia kring topp-30. Sara Mustonen spurtade till sig en snygg 8e-plats och vi var rätt glada och nöjda med att vara igång på ett bra sätt.

13641108_1057627714330391_1336110728675480647_o

Foto: Hubert Giddelo

Andra dagen skulle bjuda på lite längre och mycket brantare backar. Här börjar det kännas att det är många OS-toppade cyklister i startfältet och det blev inte en lugn stund. Var inte så många rätt på km-anvisningar etc vilket gjorde det lite rörigt men vi lyckades i alla fall sätta upp Emilia på en bra position inför det sista kortare varvet så hon kunde komma med toppgruppen och spurta till sig en mycket snygg 3e-plats. Jag gled in i en klunga bakom efter att blivit helt parkerad i ”väggen” ut på sista varvet.

Etapp 3 körde vi riktigt bra som lag. Kunde täcka upp och jobba bra för Emilia som ju låg bäst till av oss. Tyvärr kraschade både de andra Sarorna ganska tidigt i loppet och vi andra fyra fick klara oss utan dem. Riktigt roligt att köra så bra som lag. Kommunikationen fungerade bra och det var kul att tokoffra mig tills benen pekade rakt ut. Med ca 16km kvar till mål fick jag släppa och gneta (läs krypa) ensam in till mål. Nåddes av nyheten att Emilia återigen tagit en topplacering iom. en 6e-plats. Alla nöjda och glada med gott samarbete.

13770269_1058355900924239_2758984722501081177_n

Foto: Hubert Giddelo

Tempolopp på dag 4 och jag tänkte att det bara var att ta mig igenom. Eftersom jag inte hade med totalen att göra och inte kunde hjälpa mina lagkompisar något på denna etapp gick jag in med inställningen att om möjligt spara lite krut till resterande dagar. Inte gå alltför mycket på rött men ändå hålla mig inom bekvämt avstånd från tidsgränsen. Med världens bästa tempocyklister på plats betydde det ändå att jag fick köra som ett svin men kanske valde en lättare växel vid några tillfällen.
Tyvärr kraschade Sara M så illa på 3e dagen att hon inte startade fler etapper.

Nu har vi passerat hälften och det är här det börjar gå undan. Dagarna blir kortare och jag vet inte alls vart all tid tar vägen. Det är inte bara benen som är trötta, även huvudet börjar sega ihop lite och jag kan inte längre hålla koll på vilken dag det är eller hålla för många bollar i luften. Än så länge vet jag att det är racedag varje dag ett par dagar till i alla fall.

13692570_1059747494118413_479512015061581270_n

Foto: Hubert Giddelo

Den femte etappen började med att jag satt och tryckte nästan 400w i mastern som gick uppför en bra brant jädra backe. Sen lugnade det sig lite för att folk hade åkt av och någon hade punkat. Inte helt otippat. Hur som helst blev det sedan en jojo-dag för mig. Kunde täcka någon tidig attack men i övrigt tog jag mig upp i fältet utför och sjönk som en sten uppför. Så höll det på så tills jag tillslut fick släppa med ca 20-talet andra och Emilia lämnades ensam i tät tyvärr. Ingen bra dag för varken ben eller huvud, hade verkligen hoppats på lite mer krut med min tidigare tanke kring tempot.

Sjätte etappen blev tyvärr mitt lågvattenmärke. 38 grader varmt i starten och inga ben. Jag åkte av redan upp till första bergspris på 16km. Alltså det var ingen måtta på fältet. Varje dag attacker från start och inte en lugn stund. Alla på hugget och stor klass visades från hela världseliten. Jag hade i alla fall sällskap med ca 30 andra i grupetton och fick försöka tänka på att förbereda mig så bra det gick till sista dagen istället. Ta alla flaskor jag kom åt i värmen och glutta lite extra på de väldigt vackra omgivningarna. Skicka stärkande tankar till mina lagkompisar och inte gräva ner mig. Fortsatt glad och stolt över vårt lag och hur vi kör ihop och har kul på och av banan.

13669728_1061438510615978_2294136071661168109_n

Foto: Hubert Giddelo. Alltid med ett leende.

Till den sista etappen var jag riktigt taggad. Förvånade nästan mig själv över hur peppad jag var på tävling igen. Ny dag, ny chans och det var bara att ge allt. Såg åter fram emot att få tävla med mina kompisar. Tyvärr hade Sara O fått kliva av dagen innan med andningsproblem efter hennes tidigare krasch och fick inte köra sista dagen. Fyra tappra kvar och vi var ett leende landslag som skulle ta oss an sista skälvande dagen av det tuffaste i alla fall jag gjort på cykel. Vilken dag det blev sen. Vi turades om att attackera från start och jag fick till ett par ganska vassa (genomtänkta etc som gav extra punsch liksom) men orkade dels inte hålla uppe trycket så länge själv samt att klungan inte släppte iväg någonting innan första bergspriset, så kom inte loss någon längre stund tyvärr. Jag var med bra kring topp 10-15 in på första spurtpriset där det sprack av lite, men återsamlades igen och jag gick på ny attack när det stannade av. Kom inte loss. Klungan spred ut sig i en lång snirklig utförslöpa men samlades upp av ett stopp vid tågövergång. Hann klämma en bar, och andas några sekunder.

Upp till första bergspriset fick jag sedan slita riktigt ont. Försökte hitta min egen takt men när Alex kom om ville jag följa och gick över min förmåga. Fick sällskap av en Norska som jag snackat med i grupetton dagen innan och vi kunde peppa varandra och började gneta ikapp på gruppen med Alex framför. Jag svor högt av smärtan i benen och när vi sedan kom runt en krök och det brantade på ännu mer gjorde det så ont att tårarna började spruta när jag ställde mig upp och både lungor och ben skrek av syra, smärta och vilja. Över krönet kom jag dock och kunde ta in gruppen framför i den smala och branta utförslöpan. Skönt att få andas några sekunder och hitta lugnet igen i något jag är bättre på.

13754443_1061439260615903_3391141738374772471_n

Foto: Hubert Giddelo

Sen snurrade vi på, gruppen var väl 25-30 pers kanske, men inte så många som ville hjälpa till tyvärr. I en skumpig nedförsbacke med dålig asfalt hoppade min kedja av och när jag försökte få på den i farten igen trasslade det bara till sig och jag fick tillslut stanna. Den hade snott in sig och gjort tre loopar på sig själv som jag fick hjälp av neutral service att trassla ut. Kom igång igen och fick då sällskap av två andra cyklister och en motorcykel som började pace:a oss tillbaka till gruppen. Jag märkte ganska omgående att jag inte kunde växla bak och att växlen den stannat på var den tyngsta. Hurra. När vi kämpat oss uppför första längre stigningen i min lilla trio stannade jag för att kolla alla kontakter men de satt i. På igen med en stark vilja om att få gå i mål idag med, fick hjälp av mc-polisen att komma tillbaka till gruppen. I två branta backar längs vägen fick jag till och med stanna och gå/springa uppför eftersom det inte öht gick att få runt pedalerna pga av den tunga utväxlingen. Snälla mc-poliser och hjälpsam hand från Alex i baken gjorde att jag ändå kunde hålla mig kvar sen och gå i mål med dem.

Emilia slutade på en total 12e-plats och det har varit riktigt kul att få vara del av ett så bra gäng med fina framgångar. En individuell lagsport och när cykel är som roligast. Mitt mål innan var att kunna hjälpa laget, vara med och skapa tävling samt ta mig igenom på ett vettigt sätt själv. Banprofilerna kanske inte passar mig som cyklist bäst men jag gav allt jag hade och tror jag kommit ut starkare på andra sidan. Nu ska jag ta det lite lugnare några dagar och sen jobba vidare mot att bli starkare och snabbare.

Senaste veckorna och dubbel-5a på SM

Det var ett tag sedan jag uppdaterade nu och en hel del har hänt. Kanske just därför som skrivandet inte har blivit av. Jag avslutade första halvan av utomlandssäsongen med en helg i Tyskland tillsammans med landslaget. Jag kan kort och gott summera det som en festlig benslakt från start till mål. Det var i princip samma varv, fast olika antal rundor, på de både linjeetapperna samt tempoetappen.

Från start var det fullt ställ upp, upp, upp för att sedan blåsa på ner till botten på backen och börja om igen. 11 varv första dagen, ett varv på tempot (men utan att klättra för mycket) och sedan 9 varv med några fler höjdmeter sista etappen. Jag fick kriga på ordentligt men lyckades ta mig igenom och få ett slutresultat i alla fall. Riktigt mosiga ben och skönt att få styra hemåt Stockholm efteråt.

Väl hemma laddade jag fullt mot SM i både tempo och linje veckan efter. Tempoloppet hade jag inte satt några förväntningar på. Jag ville öva in en rutin och upplägg kring att cykla just tempo. Eftersom det inte är så många tempolopp på en säsong var detta ett bra tillfälle, tempo fäller ju ganska många avgöranden på totaltider i etapplopp tex. Jag fick till en uppvärmning som jag tänkt och försökte köra väldigt medvetet och bara trycka på gott det gick sedan. Efter målgång kände jag mig nöjd men hade ingen aning om hur det gått och hade som sagt inte heller några förväntningar på stordåd. Döm av min förvåning när sedan resultaten kom och jag slagit mig in på en 5e-plats! Långt över vad jag trott och väldigt nöjd när jag sedan tog en titt på datafilerna från loppet också.

13442294_1396695837012260_6659429551904339174_n

Foto: Lindgrens Sportfoto

På linjet gick jag in med självförtroende och hade bra ben hela dagen. Väldigt nervös innan och ganska höga förväntningar på mig själv. Fick till det bra tycker jag, körde även här medvetet och försökte vara taktisk ända fram till slutet. Satte mig på Sara Mustonens hjul inför spurten och tänkte att det kunde ge mig en pallplats i slutänden. Fick dock inte till det och blev grymt besviken av att rulla över linjen som 5a (4a i den gruppen då Emma var en bit före). Efter att ha både gråtit och svurit har jag nu tagit mig samman och kan konstatera att jag lärt mig att i ett nytt sånt läge vara den som drar igång lite tidigare istället för att vänta. Framför allt när jag sitter med de benen och självförtroendet. Första gången jag satt i en sådan sits och tog tyvärr fel beslut att vänta.

13528926_1399633506718493_4581924940421206682_n

Foto: Lindgrens Sportfoto

Efter SM bar det av upp till Falun där jag är nu. Jag kan väl kalla det semester, från eget tävlande i alla fall. Mycket välbehövligt att vila huvudet och bara få fokusera på att genomföra mina pass och låta dagarna passera. Framåt mitten på juli blir det åka av igen men mer om det senare. Tills dess vässar jag formen i dalaluften.

På offensiven

Förutom lite extra tävlingar i förra veckan fick jag även i fredags veta att jag skulle tävla i onsdags, 1/6, i Holland då det var lite kort om cyklister. Jag styrde kosan mot Alexandra och Hanna, som bor närmare starten, i tisdags och har sovit ett par nätter där nu.

I onsdags morse blev jag hämtad av DS Bart kl. 06.15 och sov nästan hela vägen till tävlingen. Jag kände mig väldigt seg och trött både innan och i inledningen av loppet. Det kändes verkligen som att benen hade behövt ytterligare en lugn dag innan tävling igen efter den ganska tuffa helgen. I de inledande attackerna syrade det på bra när jag gick med och jag började tänka att det vore ju i alla fall bra om jag kunde utföra något vettigt längs vägen och helst komma i mål med klungan. Det blev inte riktigt så.

Cj20lW_UoAA0MjCNär vi kom ut på en större väg, efter att ha slingrat på småvägar, efter ca 30km var uppgiften för mig och mina lagkompisar att försöka skapa en utbrytning. Jag sätter mig i en bra position och går med när de andra lite större lagen kastar loss. Så stannar det av lite och ca 100m innan en vänstersväng uppenbarar sig läget och jag sticker, lyckas ta kurvan exemplariskt och får lucka direkt. Det dröjer inte länge förens en tjej till ansluter och vi kör partempo i 30-40km med ett avstånd på ca minuten till klungan. Att ha mellan 35sek och 1min till klungan (ibland så lite om 20sek) är tungt både i benen och huvudet. Det är för lite tid för att man ska kunna slappna av och för mycket tid för att man ska ge sig, låta klungan äta upp en och börja om. Bara köra vidare med ett förhoppningsvis bra tryck i pedalerna.

13321627_557238784480772_1455304391172711511_n

Vi fick sedan sällskap av två till efter kanske 60km varav en var en lagkompis till mitt första sällskap. Hon ville inte alls hjälpa till av någon märklig anledning. Vi ökade avståndet till 1.15 som bäst och trummade på bra. Jag började bli trött men fick pepp och energipåfyllning från teambilen. Efter ett längre parti med väldigt smal väl och tvära kurvor hade klungan kommit riktigt nära och de två tillskotten slutade köra och droppade ner till klungan. Originalduon gav sig dock inte, vi peppade på varandra och kunde öka avståndet till klungan igen. Strax därpå kommer två nya upp från klungan och vi är åter fyra. Satan vad trött jag är här då de nya kommer med mer fart och driver upp tempot ytterligare för att skapa tid. Jag tänker att jag måste offra lite extra i början och bör kunna ta det lugnare sen. Måste börja stå över någon förning här och där. Får höra att en till är på väg upp och hon tar med sig ytterligare en. Så fort dom är ikapp blir det rävspel och attacker. Jag klarar att täppa några av dem men vår 4-mannagrupp får se de senaste tillskotten komma loss (och senare bli 1a resp. 2a). Ytterligare attackförsök följer från vår grupp men allt stillas tillslut och vi kommer till en tyst överenskommelse att gå runt tillsammans in mot mål och spurta om det. Med vetskap om att det sitter 2 fräscha(re) spurtare med mig och den andra som var med från början har jag mina föraningar om hur det hela kommer sluta. Jag ger allt på slutet men får se mig besegrad och rullar över linjen som (en ändå ganska nöjd) 5a. Jag hade inte mer att ge där och då, både ben och huvud hade tömt depåerna.

 

Efter målgång blir jag dock varse om att jag vunnit pris för mest offensiva cyklist. Väldigt glad över att uppmärksammas för mina ansträngningar. Med så sega ben inledande lyckades jag verkligen göra något bra av dagen och komma därifrån med en bra känsla. Det är andra gången den här säsongen jag belönas med pris för min offensiva körning, något jag är väldigt stolt över.

13346788_640889772727820_1618760488428633991_n

Oväntat många tävlingar

13244688_10154226961237082_4519540021167565845_nDet var ett tag sedan jag skrev något nu. Jag hade en fantastisk tid i Sverige och hann även med att bli tvåa i Uppsala efter backstarka Ida Erngren innan jag åkte tillbaka till Belgien. Alexandra, som sällskapade från Skåne, och jag kom fram förra lördagen och stod på startlinjen redan dagen efter i ett nationellt lopp här. Jag överraskade mig själv med att lägga den första attacken och senare även gå iväg i utbrytning, det hade jag inte förväntat efter 2 dagar i bil. Efter loppet fick jag även veta att jag behövde starta i ett kvällskriterium på torsdagen som uppvärmning inför Hills Classic 1.1 på fredagen. För att fatta mig kort kände fredagsbenen av torsdagens hårda körning samt längre period i utbrytning och vår klunga fick inte gå i mål. Till mitt försvar vill jag påpeka att endast 43 av ca 150 startade nådde mållinjen i fredags. Dock alltid en stor besvikelse med ett ”DNF” efter mitt namn.

13263701_1765241753720935_4362198783055255435_n

Jag var sedan tidigare inställd på att köra ytterligare ett kvällskriterium på lördagen men fick veta precis innan start att jag även skulle behöva starta i Gooik (också UCI 1.1) på söndagen. Beskedet kom även med förbehållet att jag behövde hålla mig kall under lördagskvällen och spara på benen. Inte riktigt min typ av tävlande men ibland får man tänka på konsekvenserna också.

13265961_388636461306775_284764834673389081_n

Vårklassiker all over igen med regn och klassiska sträckor.

Igår kändes det ändå helt ok och jag kunde sköta min uppgift i laget. Tyvärr regnade det och medförde att det blev trassligt uppför den klassiska ”muren” i Geraardsbergen. Slirigt och cyklister framför kraschade. Jag lyckades navigera igenom en del men fick tillslut stanna, hoppa av och gå/springa uppför en bit tills det flackade lite och jag kunde komma igång igen med hjälp av en åskådare. Här tappade jag tyvärr chansen att åka med första gruppen. Vi blev några stycken som såg den flyende gruppen en bit framför men hade inte manskap nog att jaga ikapp. Luckan växte tyvärr framåt och vi fick sällskap av cyklister bakifrån. Tillslut var hela laget samlat i våran klunga och vi fick ett bra träningspass i lagtempo. Besviken på att inte ha tagit mig lite högre upp inför muren så jag varit framför strulet, men får väl komma ihåg att jag ändå hade bättre position än någon annan gång jag tävlat precis samma sträcka.

Jag har haft som mitt eget lilla etapplopp de här senaste 4 dagarna och trots allt hållit ihop det ganska bra. Både med tanke på kvällslopp följt av tuffa 1.1:or och den mentala biten av att kunna ladda om och fokusera. Jag tar med mig det och lägger benen i högläge idag.

I morgon åker jag till Alexandra och Hanna som bor i Eindhoven för att ha närmare till tidig start på onsdag. Det ska bli kul att hänga lite med dem och omväxlande att byta bort den backiga helgen som varit mot ett platt och blåsigt Holland.

Kalashelg i Göteborg

Efter etapploppet i Luxemburg (där jag bl.a. lyckades kamma hem ett bergspris) åkte jag hem till Sverige. Det var ju inte så länge sedan jag var hemma men sist blev det inte riktigt så avkopplande som jag hade tänkt så nu ger jag det ett nytt försök.

Jag gjorde en kort mellanlandning hos mamma och pappa i Stockholm för att sedan ta mig till Dalarna för ett mycket lyckat överraskningskalas. Just nu sitter jag i Falun, nyss hemkommen från en fantastisk helg i Göteborg. I fredags vankades det GP-lopp mitt i city och jag och Alexandra hade en tydlig plan för att kamma hem vinsten och helst en pallplats till. Vi körde hårt från start och växelattackerade hela vägen tills 13124659_922298851202710_4116489871739760985_nsista varvet då Alex kunde komma iväg och ta sig först över mållinjen. Jag hade inte känt mig helt 100 sedan i onsdags kväll så det kändes helt rätt att hon fick chansen att komma först. Jag orkade sedan inte riktigt ta mig om Sara Olsson som kom tvåa men är nöjd med min tredjeplats och att planen höll. Riktigt kul att kunna köra så bra ihop.

I lördags var jag själv från laget när Göteborgsgirot gick av stapeln. Vi hade samstart med herrelit och jag var rätt nervös innan över hur den klungan skulle bete sig och hur pigga benen skulle vara efter gårdagskvällen. Stod långt fram i startfållan och kom iväg bra, kände mig rätt bekväm direkt och både tog och fick plats där jag ville. Redan på första stora bron ut ur stan blev det lite stökigt då det var ett brett galler som inte var helt övertäckt, lagom stort att fastna med ett cykelhjul i. Många punkade bort sig och jag hörde efter att några hade kraschat. Själv klarade jag mig med nöd och näppe och kunde trampa vidare med klungan.

Efter ca 50km trissades farten upp rejält, en grupp kom iväg i front och jag halkade av bakåt med ett annat gäng. Det blev lite osynkat till en början men kom efter en stund ihop med 3 killar som jag kunde köra lagtempo tillbaka till klungan med. Därefter rullade det på rätt bra. Fanns några guldkorn bland killarna som tog lite extra hänsyn till den enda tjejen som var kvar och gav lite extra av sin energi för att jag skulle slippa ta av min. Jag var på väg av i en lång stigning mot slutet där klubbkompis Marcus Linder såg till att det inte hände och dessutom väntade in efter att vi var några som hade gjort en smärre felkörning ca 15km innan mål. Felkörningen som några av oss gjorde tog fullkomligt knäcken på mig, både fysiskt och mentalt. Lite som att jag gick in i väggen där och fick lägga allt mitt fokus på att inte tappa Marcus bakhjul. Oerhört skönt att komma i mål som (svintrött) vinnare och inse att jag bara var 4min efter herrsegraren.

13177348_922648461167749_7568547504170792189_n

Vi stannade även kvar på söndagen och bara latade oss i det fina vädret innan vi styrde kosan tillbaka till Falun. Bättre helg får man leta efter.

IMAG6350 20160507_171722

Tappar räkningen

Jag tappar räkningen på alla lopp och veckorna bara bokstavligen rullar på. Det känns som att det går ännu fortare när jag nu nästan från start haft ett lopp var 3-4e dag. Ett mitt i veckan och ett (eller två) på helgen. Att tävla sig i form har helt klart fått ett ansikte och jag hinner nästan inte träna mellan varven. Galet kul att få blanda lite mindre nationella lopp med de största WourldTour-rejsen. Bara i veckan som gick nu inser jag såhär i efterhand att jag körde La Fleche Wallonne (worldtour) på onsdagen och två UCI 1.1-rejs lördag och söndag. Inte så konstigt att jag kände mig som en valross i poolen i måndags.

Det är helt klart ett hack upp sedan förra året men känns som ett bra steg. Jag får fortfarande tävla mycket vilket jag behöver för ett bygga på erfarenheten. Några lopp har jag chans att göra egna resultat på, i andra får jag se och lära och jobba för andra. En bra blandning som jag tror utvecklar mig mycket. Till helgen nu är det 3 dagar i Luxemburg som väntar och ett nytt land som jag aldrig tävlat i förut, det blir spännande! Det sägs att det kommer att vara en hel del höjdmeter så bara att packa med mig de bästa klättrarbenen och slå på tävlingshjärnan framåt fredagskvällens prolog igen.

I morgon eftermiddag kommer Alexandra hit för gemensam resa till Luxemburg på fredag. Blir gött att snacka lite svenska och förbereda sig tillsammans.

12523855_10208124541545514_2856461395269027812_n

Cykla som en Penton

CIMG2832För några månader sedan föddes idén att tillverka ett eget Penton-cykelkit att trampa runt i. Vi har ett släktvapen och motto i familjen som vi på ett snyggt sätt överförde till kläderna och har sedan i höstas kunnat skylta med dem på såväl tidiga mornar i Nacka som i diverse Spanska berg. Nu har vi utvecklat idén inom vårt företag (som också startades i höstas) Penton Sports AB, och erbjuder alla intresserade chans att beställa sitt eget kit att attackera i. Eller fikacykla i. Mottot på latin är ”firmius, et pugnan” och betyder ”stronger into the fight” vilket vi känner är talande för hur vi tänker kring vårt cyklande. Både Nils och jag, som är den tävlande delen av familjen, tycker om att vara aktiva i klungan och räds inte att köra järnet tills benen pekar rakt ut.

12112163_490993281061990_4767770540137269979_nÄven släktvapnet finns på plaggen och färgerna från vapenskölden genomsyrar hela kitet. Vi hoppas att andra precis som vi ska tycka att kläderna är väldigt snygga, bekväma och tuffa och ser fram emot att se fler vassa likasinnade ikläda sig svart, rött och gult längs vägarna.

 
Beställer gör man via vår webshop innan första maj för leverans ca 4 veckor senare, dvs man har kläderna i månadsskiftet maj/juni.

Det känns otroligt spännande (läs pirrigt och nervöst) att kunna erbjuda detta nu. Nytt företag, ny grym hemsida med hjälp från Jonas på goldlife.se samt nytt lag och liv i Belgien för min egen del. Synpunkter, kommentarer och feedback välkomnas tacksamt.

12891593_1160056357361081_580691209233910433_o

Stolt över min första tröja

Ps. Jag var en kortis i Sverige i förra veckan för att samla energi efter ett uttömmande etapplopp (där jag bl.a. vann en tröja för ”most competitive rider” under 3e etappen) och inför vad som komma skall denna vecka. Jag körde in på en 7e-plats igår på ett nationellt lopp här i Belgien och på onsdag väntar Flèche Wallonne. En del i görningen alltså, ska göra mitt bästa för att hålla er uppdaterade. Ds.

13020558_1159156297470585_1215495064_n

Glada svenskar innan start

Ronde van Vlaanderen

Vart ska jag börja? Det största loppet hittills för mig på cykel. En riktig klassiker. En stentuff bana. Women’s WorldTour. Rätt mäktigt minst sagt. Det här trodde jag inte när jag för nästan 4 år sedan stod på startlinjen till mitt första lopp, Östgötaloppet, och undrade om jag över huvud taget skulle överleva dagen. Jag undrade samma sak innan start i söndags men på en lite annan nivå.

12072568_617062731777191_7342439209117661135_nPresentationen av lagen gjordes redan under lördagen på stora torget i Oudenaarde och vi hade sedan en lugn kväll med middag och genomgång på ett hotell i Ninove en liten bit bort. Bra att samla laget och oss själva innan, nåla numren på tröjan och bara gå in i bubblan.

Jag blir i princip alltid nervös innan tävling men har lite olika hyss och tankegångar för mig för att hitta mitt lugn och fokus. Rätt imponerad över att jag även den här dagen kunde komma till sans, göra min grej och vara lagom nervös trots det stora ståhej som denna typen av tävling bringar. Det var avspärrat för varje lags plats så att man hade sin privata yta, jag fick skriva både autografer och vara med på bild från glada åskådare. Hann dessutom växa några snabba ord med Robin som tillsammans med Gabriella sedan hejade på utmed banan.

12670530_10207499382094924_7707702031100204398_n

Vid starten var det tjockt med folk längs kravallstaketen, ett par km neutral start där det också var mycket publik utmed gatorna. Emma hade sin egen fanclub och vinkade glatt från längst fram ett par meter till höger om mig. Kändes nästan lite surrealistiskt… som i en film eller en saga på något sätt. Så stort och mitt bland allt var jag.
Så släppte dom iväg oss och det var bra fart direkt. Jag hade som uppgift att vara offensiv från start och gick på det mesta som rörde sig och det kändes kul att komma in i tävlingen direkt. Jag visste att jag brände ett gäng tändstickor, några nödvändiga andra inte, men var trygg i min uppgift och tänkte att jag kör så länge det håller. Vara med och skapa tävling på Flandern runt är ju inte varje dag man gör.

12417896_10208219076708834_4923306524641911142_nFramåt första punkten på tejpen jag hade på styrstammen började det bli kämpigt och jag föll långt ner. Fick med mig lite ny kraft av Robin och Gabriella och lyckades hänga kvar i svansen av den evigt skenande klungan. Körde som en jo-jo ett bra tag efter där jag tappade i de tuffa kullerstenspartierna uppför men var stark och kunde plocka placeringar där det flackade igen. Framåt 70km gick det inte längre och vi var en grupp som fick släppa kontakten med den större klungan framför. En drös droppade även av från vår grupp och tillslut blev vi 5 som tog oss i mål. Lite trist att vi bara var 2 i gruppen som jobbade med 3 från olika lag på rulle (där en av dem dessutom valde att spurta sista 50m in i mål för att komma före på plats 106 eller så…).

Även långt efter huvudklungan var vi ivrigt påhejade i de riktigt tuffa kullerstensbelagda backarna. Publiken var verkligen magisk och utan dem vetetusan om jag ens hade kommit upp för Paterberg på slutet. Benen var helt paj och jag såg bara en vägg framför mig. Väldigt nöjd att jag tog mig igenom, fick gå i mål och slutföra min första Flandern runt. Det finns egentligen inte ord som kan beskriva känslan att cykla detta lopp. Stämningen. Kullerstenen. Pulsen. Syran. Värmen i hjärtat.

12932680_1822025644736856_6449215806649253095_nGivetvis vill jag alltid mer och önskar att jag hade haft kraften och kunskapen nog att avsluta på en bättre placering. Jag vet dock att jag lärt mig massor från den här dagen och tar med mig det bra och jobbar vidare på det jag kan utveckla.