Jag har ett ganska dåligt sinne för riktningar och hamnar gärna lite fel. Detta kan göra mig ytterst frustrerad och lite arg. Mest på mig själv. Idag skulle jag cykla 5h själv med en 20-minutare på tröskel så det dög knappast med ett antal varv runt kvarteret. Jag behövde ge mig ut i det läskigt okända.

Igår satt jag på google maps och kollade ut en rutt som verkade vettig och vart det verkade lämpligast att köra min långa intervall. Jag vill ju gärna inte bli hindrad av trafikljus eller annat då. Jag skrev även en fin lapp och tejpade fast på styrstammen med riktlinjer om vart jag skulle.

Solen sken och första biten till Oosterhout gick som en dans. Där skulle jag ”bara” följa kanalen hela vägen till Tilbourg där jag sedan skulle svänga ner mot Turnhout. Det tycktes enkelt på kartan men jag fick snurra ett bra tag för att komma rätt. Hamnade först i skogen på en jättefin smal asfalterad sträng. Den upplöstes tyvärr i oframkomlig off-road. Stanna, kolla kartan igen. Bitter över att behöva VÄNDA, cykla tillbaka och ta mig över på andra sidan kanalen. Där var det dock som att gå in i garderoben (eller var det nu är) och hamna i Narnia. Superfin cykelväg längs vattnet hela vägen bort till Tilbourg. Här fick jag dock strula lite mer innan jag kom ut på den sträcka jag tänkte köra min intervall på. Det gick rätt bra förutom att jag behövde ta ett extra varv i en rondell då cykelbanan inte var dragen precis dit jag tänkt…

Glad över att ha det avklarat kom jag ner till Turnhout i Belgien, delvis via Baarle-Nassau som är en bit land som tillhör Belgien men ligger omgärdad av Holland. Finns några såna bitar här och där. Väl i Turnhout, som av den första anblicken jag hann ge den idag verkar vara en väldigt mysig stad, vek jag av upp mot Hoogstraten och hemåt-ish. Därifrån började jag känna mig säker och kunde cykla på utan att kolla kartan alltför ofta. Eftersom jag vet med mig att jag inte brukar ha så god koll på riktningar kikar jag hellre en gång för mycket för att veta att jag är på rätt spår. Jag började även bli lite lätt krispig på slutet efter, som vanligt, en hel massa vind och ett antal timmar i sadeln.

Nära hemma stannade jag till för att köpa jordgubbar hos den lokala odlaren. Riktigt goda och de gav den där extra kicken som räckte hela vägen hem! 🙂
Bra dag i sadeln trots lite inledande navigationstrassel och dessutom nöjd med att ha lyckats ta mig ungefär den sträckan jag tänkt på den utsatta tiden!

Ps. Jag har lyckats hålla mig på en cykelbana nästintill HELA rundan. Gör om det i Sverige om ni kan! Ds.

Jag var i Sverige hos mamma och pappa i veckan som gick och kom tillbaka hit till Breda i fredags kväll. Man skulle kunna säga att om min vardag i vanliga fall är äta-träna-sova så handlade det istället bara om delarna äta-sova. Ingen dålig kombo då jag var i stort behov av att ta hand om mig och låta mig bli omhändertagen. Jag var på ett antal behandlingar på Access Rehab och fick kroppen manglad och justerad, jag träffade vänner och jag sov. Mamma undrade andra dagen jag var hemma om jag verkligen brukade sova en stund VARJE eftermiddag. Jag var trött helt enkelt. Kosthållningen kan jag inte klaga på alls, mycket och gott 🙂 Helt enkelt en grym vecka!

Igår var det UCI-race i Belgien och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av kroppen. Antingen skulle jag känna mig kanon; pigg fräsch och utvilad, eller så skulle jag känna mig seg och kräva en liten startsträcka innan jag kom ihåg hur man cyklade igen. Det blev en kombo. Jag kände mig stark i början och var med på det mesta som hände men efter ett par varv (12 varv totalt) vart jag trött och benen kändes sega. Försökte då istället cykla lite smartare och spara mig för de avslutande varven. Lyckades väl hyfsat med det, vi hade bra kommunikation i laget och hjälpte varandra.

Spurten var uppför, inte superbrant men ändå lutning i fel riktning och jag hade bestämt mig för vilket hjul jag skulle hålla. Låg väldigt bra sista 500 men så stökade det till sig som det så ofta gör när det drar ihop sig för spurt och jag tappade det hjulet. Lyckades ändå få till det bra och slutade 9a! Lagkamrat Monique var 7a och hjulet jag hade tänkt hålla (Sara Mustonens) vann klungspurten. Inte så illa tänkt alltså. Det var 2 i utbrytning som höll undan för klungan. Min första topp 10 på ett UCI-race känns grymt!

I morse vaknade jag med träningsvärk i låren. Träningsvärk! Alltså det kändes som att jag hade gjort mitt första tunga benpass på gymet efter ett halvårs uppehåll. Helt galet. Kroppen var väl lite i chock efter rivstarten igår…
Som tur var hade vi bestämt att cykla till dagens kriterium i Etten-Leur som ligger ganska nära, så jag fick trampa ur/värma upp bra innan. Solen sken till skillnad mot gårdagens regn och jag var taggad men också lite spänd på om benen skulle palla uppföljningen från igår.

Idag stod 70km på programmet, varvet var kort och knixigt och vi skulle köra 45 varv. 45 varv! Också det helt galet. Jag gillar dock GP-lopp och tänkte att jag nog skulle kunna vara med och fajtas. Uppställningen av cyklister var bättre än det brukar vara på lite mindre lopp och det gällde att ha koll på favoriterna.
Inte helt otippat var jag ganska långt bak i starten och efter inte ens ett varv var klungan ett långt sträck. Jag ödslade ganska mycket energi på att ta mig upp och fram fort men det brukar löna sig i slutändan. Så även idag då en efter en droppade av i de många inbromsningar och igångdrag som blir på dessa lopp. Jag höll mig högt och var väldigt aktiv även idag. Hade inget riktigt klipp men kände mig stark. Låg riktigt bra de sista 2,5 varven men 3e sista kurvan innan målgång blir det trångt och jag tappar position. Kan inte skylla på någon annan, jag var inte tillräckligt uppmärksam och för trött kanske?

Hur som helst dyker Monique upp igen, susar om, är först i sista kurvan och vinner! Efteråt säger hon: ”Jag vann för dig idag. Du körde så bra och jag var så dålig, inte med alls. Så jag tänkte om du inte kommer iväg i en utbrytning så måste jag vara först i sista kurvan och vinna för oss.” Vilket kanonlag jag är med i alltså, här kör vi verkligen för varandra! 😀

Jag slutade för övrigt 12a, inte fy skam det heller.

Banan var igår helt platt sånär som på att man skulle över motorvägen ett par gånger. Det gjorde dock inte loppet lätt eftersom det var helt öppet och blåste satan om man får uttrycka sig så? Dessutom lite knixigt och smala vägar för det mesta. Som vanligt alltså…

Med lillfingret räknar ni ut att det är viktigt att vara med i början då förutsättningarna bäddade för att det skulle spricka av ganska kvickt. Vi var lite sena till inskrivningen, som vanligt, och hamnade således nästan längst bak i startfållan. Jag valde att stå ganska precis i mitten och tänkte att där får jag bäst vindskydd från alla håll samtidigt som jag tänkte försöka avancera så fort som möjligt och sen placera mig till vänster. Vinden skulle nämligen komma från höger efter första svängen när mastern släppt.

Jag hittade mig själv precis där jag ville vara när bilen körde ifrån oss! Till och med Monique kom upp och sa nåt i stil med ”snyggt jobbat!” 🙂
Härefter var det riktigt hård körning, men jag var med. Jag låg hela tiden högt och gick med runt för att inte falla.
Kantvinden var brutal och många starka ben på samma ställe gjorde att jag tillslut fick finna mig i att se en grupp på ca 12st segla iväg. I våran grupp var det sedan inte mycket action, ingen som direkt vill köra på rätt länge och tidsavståndet ökade drastiskt. Efter ytterligare något varv var vi ändå en grupp på ca 8 som kom iväg och körde riktigt hårt och bra tillsammans men så dog det av lite och vi blev inhämtade av de bakom.

Foto: Mailys Delatte

Jag var hela tiden aktiv i täten och gick med runt och tycker själv att jag verkligen fick till det i vinden idag, hittade rätt positioner och slösade inte för mycket onödig energi.

Inpå sista varvet á 11km var det riktigt avslaget och alla väntade på att någon skulle attackera. Vilket någon tillslut gjorde och så var det igång igen! Jag låg bra och kunde följa men kom inte tillräckligt högt inför spurten och gled in på en 21a-plats. Hade hoppats på topp 20 men nära nog.

Lite synd att gruppen inte ville köra och att avståndet blev så stort till de framför men ändå nöjd med vad jag fick till idag. Endast 36 av 130 startande gick i mål.

Nu åker jag hem till Stockholm ett par dagar men är tillbaka för race nästa lördag igen.

Nu har jag varit igång med en massa tuffa tävlingar sedan tidigt i mars. Här är loppen både längre och hårdare än vad jag är van vid och det tär. Det tar tid att vänja sig vid den nya arenan jag spelar på antar jag.

Veckan innan etapploppet i Tjeckien började kroppen säga ifrån lite här och där. Jag kände inte igen benen alls i Borsele och behövde i ärlighetens namn gråta en skvätt efter. Tårar av frustration och oro över att det skulle hinna släppa innan Gracia.
Med några justeringar och snygga undanmanövrar vände jag på steken och lyckades hålla ihop. Nu har jag varit tillbaka i Breda ett par dagar och hunnit samla ihop mig själv igen men känner att det är lite på gränsen. Som att bara hålla huvudet ovanför ytan. Det gäller både det fysiska men inte minst det mentala. Så jag tar en liten mini-semester hemma i nästa vecka. Jag ska ”bara” klara av ett race till först.

I morgon står Marianne Vos Classic på programmet, UCI 1.2, och det kommer bli stenhårt som vanligt! Nu gäller det för mig att samla all energi och styrka för detta lopp innan jag kan slappna av på riktigt några dagar. Det är här det blir viktigt med fokuset och lyckas ladda ur allt jag har i mig nu på ett bräde. Ladda ur för att sedan ladda om med all energi som familj och vänner ger på hemmaplan.

Såhär får det gärna se ut i morgon! 😉

Jag räknar med att komma tillbaka nästa helg med en pepp, motivation och styrka att ge gärnet sista perioden här innan lite sommar i Sverige med bl.a. SM.

Jag ska försöka samla alla tankar och känslor och sammanfatta detta överskådligt kort. Det första jag tänker på är hur roligt det har varit! En jädra urladdning både fysiskt och mentalt men vad kul vi har haft det tillsammans! 🙂
Jag ber redan nu om ursäkt för att jag bara lyckats skaka fram 1 bild från loppen.

Utan att ha tävlat i samma lag som någon av de andra tjejerna tidigare var det lite nervöst hur allt skulle funka och hur vi skulle trivas ihop. Den oron gick fort över! Vi har skojat och tramsat och även pratat allvar i en salig blandning och det har vart ett riktigt bra gäng. Att man trivs som grupp utanför gör ju att det blir så mycket lättare och roligare att tävla tillsammans sedan, man blir mer motiverad att ”offra” sig för sina lagkompisar och hjälpa varandra.

Jag kom till Tjeckien med ett par ben som inte riktigt varit med mig på sistone. Jag var rätt nervös inför första etappen, dels på hur benen skulle kännas men även på motståndet. Det var inte det ”vanliga” gänget jag brukar stöta på, på helgerna. Vem var bra och vem skulle man helst undvika att ligga bakom?

Det visade sig att mina ben tackade för att de fått lite extra vila med att vara tillbaka i sin mera vardagliga kostym. Jag kunde även hålla mig högt och satt med bekvämt där jag ville vara. Genomgående på alla etapper har det känts som att jag kan vara på den plats i klungan jag vill, högt med koll på läget. Undantaget var andra etappen där det var 3 rejäla stigningar och jag fick släppa redan i första och hamnade i en 3e-klunga för resten av loppet.
Jag har inte heller riktigt orkat med de tuffa avslutningarna på etapperna med ganska branta, ibland även långa uppförsbackar där farten skruvats på lite för mycket. Har då istället satsat på att försöka sätta mina kamrater i så bra lägen som möjligt innan jag själv fått släppa.

Jag har gjort debut på tempocykel i tävlingssammanhang. Jag har vågat ta plats och både attackerat själv och följt i andras försök att komma loss. Ibland har jag/vi fått en lucka men blivit inhämtade igen. Jag har försökt hjälpa laget så gott jag kunnat och också samlat ny kunskap om hur jag kan bli ännu bättre och tänka på flera sätt.

På det hela ett roligt och väldigt lärorikt etapplopp. Jag ser fram emot att få fortsätta utvecklas och sedan få fler chanser att visa vad jag lärt mig!

För en gångs skull så lyckades vi stå rätt långt fram i startfållan igår! Eftersom det var helt platt och väldigt öppet så var vinden en stor faktor att ta med i beräkningen och på förhand kunde man ana att de större lagen skulle sätta av i en hejdundrande takt för att bli av med så många som möjligt. Smala vägar för det mesta återigen så svårt att skapa ”vingar” i vinden också…

Jag kom iväg bra tyckte jag, satt högt och höll bra position. Det tog dock inte så lång tid innan jag fick börja slita ordentligt. Det sprack av och gick ihop igen, sprack av och gick ihop. Jag slet och slet men halkade hela tiden längre och längre ner i fältet. Jag kommer ihåg hur jag tog i allt vad jag kunde men kom inte en millimeter närmare hjulet framför. Inget pang-pang i benen, snarare kändes det som en dieselmotor. Jag hade behövt det där lilla extra axet för att hålla mig kvar men det fanns inte tyvärr. Jag fick släppa och se mig själv bli upphämtad av en andraklunga istället.

Jag ändrade målsättning och fick göra det bästa av det som var. Det var ganska uppenbart att vi inte skulle lyckas köra in de som var framför men eftersom man riskerar att bli avplockad om man är för långt efter täten så var vi ändå tvungna att köra på. Jag drog mitt strå till stacken och gjorde vad jag kunde för att hålla gas i gruppen och vi fick snurra klart i alla fall.

Jag tänker inte analysera det hela så mycket djupare, utan tar det lugnt ett par dagar nu och laddar batterierna för nästa utmaning som blir Gracia Orlova med landslaget i slutet på veckan!

På förhand kunde man gissa att det skulle bli en hård dag med alla de bästa lagen på plats och årets landsvägspremiär för Marianne Vos som extra krydda. Efter drygt 6 långa kilometer masterstart så skulle 127km avverkas i soligt väder med blå himmel. Mellan ca km 25 och 45 fanns ett gäng rätt tuffa backar innan det som sig bör i Holland flackade ut för resten av resan. Det här var alltså förutsättningarna och jag var peppad och på fantastiskt humör!

Man kan säga att det inte blev som jag tänkt mig. Efter ca 15km punkterar jag bak och eftersom vår servicebil hade nummer 22 i karavanen tog det ett tag att få hjälp. Cyklade på så gott det gick men hann tappa en hel del. Fick hyfsad hjälp med pace och krigade mig tillbaka precis innan backarna började. Phew!

Klarade första stigningen bra men tappade på andra, det sa bara stopp i benen. Hittade dock 3 vänner och vi lyckades köra ikapp klungan precis innan nästa stigning och det blev körningen igen och jag flög av. Helt tomt i benen kändes det, fick krypa ner på lättaste växeln och tänkte att ”jaha det var det det..”. På toppen av backen hittade jag dock mirakulöst nog några nya krafter och lyckades gneta ikapp klungan återigen med hjälp av en annan tjej.

För det allra mesta smala vägar (typ cykelbanestorlek) och konstant slingrande/svängande till höger och vänster gjorde det svårt att avancera. Plus det faktum att benen var fortsatt rätt tomma. Vid ca 20km kvar var första gången på hela dagen som jag tyckte att jag var nöjd med min position, jag satt högt och hade koll på läget men det gick fortsatt ruskigt snabbt och klungan var ett långt sträck. Vid 4km kvar kraschar en tjej till vänster om mig och hennes framhjul far in i min vänsterfot och gör så att spännet går upp men jag klarar mig från att gå i backen. Det är inte direkt läge att sluta trampa, så jag trycker ikapp de undflyende cyklisterna framför och spänner sedan skon igen.

Foto: http://velofocus.com

Vid 2km kvar höjs farten ytterligare och det långa sträcket brister. Jag har inget att sätta emot och får se mig besegrad och rulla in strax bakom på en 58e-plats. Många bra namn framför men också bakom mig. Inte många klubbcyklister framför i resultatlistan heller. Jag tror att mina lagkompisar Minke och Monique (17e & 18e plats) var de enda faktiskt…

Efter att svalt besvikelsen med de trötta benen och den inte alltför upplyftande placeringen så får jag vara nöjd med att ha kommit tillbaka 3 gånger i racet, aldrig gett upp och återigen tampats med de allra bästa!

Slut på vilan jag skrev om nyss. Jag var även lite snorig i helgen så det passade ju bra att vila då men lika skönt har det varit att komma igång igen! Snoret har dock varit lite efterhängset men tror jag blåst ut allt nu. Det mesta har hamnat på vägen vid sidan om likt ett spår från en snigel skulle jag gissa. Det är dock inte alltid man (jag) lyckas så bra och en del hamnar därför även på handskarna man torkar av sig med också…

Det vita som uppenbart inte är sömmar är alltså intorkat snor. Japp.

För att återgå till rubriken så har jag varit ute och testat nya tempocykeln också! Man kan säga att det var blandade känslor. Å ena sidan var det superroligt att susa fram på en ny cykel till ett härligt ”swooshande” ljud. Å andra sidan var det mycket smärtsamt eftersom passet bestod av 6x8min på tröskel med 2min vila mellan. Första intervallen kändes ändå ok och jag kände att jag ”satte in mig” lite på cykeln om ni förstår? Efter det gick det hastigt och ganska olustigt utför. De 2 minuterna kändes bara kortare och kortare samtidigt som 8 minuter kändes allt längre för varje intervall. Den sista stretade jag med allt jag hade för att hålla huvudet ovanför ytan (eller pulsen uppe på tröskel). Men jag gjorde det och var som ett barn på julafton efter! Alltså efter att jag slutat flåsa lungorna ur mig och trampat ur benen ett antal minuter… Skönt att vara tillbaka efter en liten förkylning alltså.

Vänta nu tänker ni. Det där duger väl inte för att trötta ut Saras ben?! Exakt. Så tänkte även Isak får jag gissa. Idag var jag således serverad ett pass på 5h med 3×10 min på tröskel med 2 min vila mellan. Hurra? Nä, benen (h)jublade inte direkt när jag talade om det för dom i morse men föga annat alternativ än att göra som jag sa hade dom.

Jag hade bestämt träff med Monique kl. 10 så stack ut vid 9 för att riva av intervallerna innan för att sedan kunna ”softa” bort resten av tiden i gott sällskap. Man kan väl konstatera att jag borde avsatt lite mer tid att smälta frukosten innan avfärd men gröten smakade någorlunda även andra men inte så deliciöst den tredje gången.

Nåja, som ett barn på julafton igen efter att ha plockat upp resterna av benen. Hanna anslöt även till sällskapet och det blev en trevlig trio i vindens förlovade land. Rätt så krispig och jävligt kissnödig kom jag i alla fall hem efter de utlovade timmarna och jag ser fram emot en skön vila i morgon. Raceday på söndag igen iom Ronde Van Gelderland. Hepp!

Snabbcykeln!

Hurra hurra! Årets första landslagsuttagning! 🙂 Jag är både glad, stolt och taggad inför uppgiften som väntar i Tjeckien i slutet på månaden. Jag ska se till att behålla den fina form jag börjat säsongen med och fortsätta uppåt, peppen är total!

Den här helgen får jag dock ägna mig åt annat än cykel. Inga tävlingar på schemat och lite välbehövlig vila för ben och inte minst huvud. Det krävs en del mental styrka att ladda för tävling och ta sig igenom långa, hårda och stressiga lopp. Vilan (både den fysiska och mentala) är som bekant en minst lika viktig del i träningen som själva aktiverandet.

Ikväll åker jag till Eindhoven för att träffa min vän Cindy som jag reste ett par månader i Sydamerika med för några år sedan. Kommer bli ett grymt kul återseende och säkert en hel del snack om gamla reseminnen.

Det har hänt en del senaste veckan kan man säga. Det är väl en bortförklaring så god som någon varför jag inte uppdaterat er på bloggen förens idag.

I torsdags tog jag och Hanna vårt pick och pack och flyttade från Zandbergen i Belgien till Breda i Holland. Vi fick där ta in på hotell några dagar eftersom det hade blivit ett missförstånd på datumen för utflytt/inflytt. Lite meckigt men jag såg fram emot frukostbuffén!

Bästa tokfransarna!

I torsdags kväll hämtade jag även upp min storebror och hans Johanna. Eller om det var Johanna som hade med sig Nisse? Dom kom i alla fall hit och det är jag glad för! Vi började med att festa loss på stan med god middag och mycket trams 🙂
Vi har sedan både cyklat långt, fikat, lunchat, dinerat (precis så flott som det låter, ja) och bara strosat tillsammans. Nisse och Johanna var även eminent hejaklack på loppet i Oploo i söndags.

Vilket märkligt race sedan! Vi skulle köra 22 varv på en bana om drygt 3km. Platt som en pannkaka och nästan ingen vind gjorde att klungan höll ihop. Jag var väldigt aktiv och gick på många attacker och var med där det hände. Tyvärr kraschades det rejält vid ett tillfälle då vi hade 6 varv kvar. En tjej blev liggandes på vägen och kunde inte flyttas. Klungan blev först stoppad och informerad om att vi skulle fortsätta cirkulera banan lugnt och fint i grupp tills ambulansen kom. Efter typ 2 varv blev vi stoppade helt vid olyckan igen för ny info om att rulla lugnt bort till start/mål och stanna där för att invänta omstart för att sedan köra de sista 6 varven. Vi blev sedan stående i starten i nästan 30min och jag hann kallna rejält.
De sista varven var det friska attacker och på sista varvet hetsigt som vanligt. Jag tyckte jag låg bra till men blev trängd från vänster vid en försmalning av vägen strax innan målrakan och missade därmed en bra spurt. Riktigt tråkigt tycker jag då jag körde bra hela loppet. Men å andra sidan så får jag väl ta till mig att jag måste beräkna sånt och komma ihåg hur banan ser ut och ha ännu bättre position nästa gång. Slutade på en 17e-plats.

Efter racet åkte vi alla 3 hem till lägenheten i Breda (Hanna med stöd av hennes familj hade flyttat alla grejer dit under dagen då hon inte tävlade) och lagade middag där. Mycket trivsam lägenhet måste jag säga! Varsitt rum nu också, tvättmaskin i badrummet och den är stor och rymlig. Lägenheten alltså, inte tvättmaskinen. Nära till centrum också.

Fick säga hejdå till la familia redan på söndagkvällen eftersom de skulle åka hem på måndagen och jag skulle iväg tidigt för att tävla i Dottignies (i Belgien, nära gränsen till Frankrike och Roubaix).

GP Dottignies. Märklig tävling nummer 2 av 2 möjliga denna påskhelg. Här skulle drygt 125km avverkas på 1 långt (drygt 50km) varv och 4 korta (knappa 20km). På det stora varvet fanns 4 ”kategoriserade” backar och 500m kullersten mellan första och andra backen. Smala vägar för det mesta och det skulle enligt utsago vara svårt att ta sig fram så gällde att ta position tidigt. Vi hamnade längst bak i starten. Inte det bästa utgångsläget men inget att göra nåt åt. När starten gick så var det bara till att ta lite extra vind på näsan och avancera så fort och så högt upp som möjligt innan backarna skulle börja efter 20km. Jag lyckades faktiskt sitta riktigt bra när det började luta uppåt och hade inga problem att följa i varken backar eller på kullersten! Kändes som att jag hade koll på läget och var hyfsat bekväm i den oerhört hetsiga klungan. Det blir lätt så när det är trångt om utrymme och 200 pers vill ha typ samma plats…

I slutet av stora varvet kör det ihop sig då en annan tjej får in sin bakväxel i mitt framhjul. Jag klarar mig mirakulöst med alla ekrar kvar och utan markkontakt! På de korta varven börjar det så småningom regna och det blir halt, ännu hetsigare och ännu farligare på de smala vägarna. Jag själv får ett sjukt släpp i en kurva med 2 varv kvar. Dansar ut till både höger och vänster men återigen är turen (eller skickligheten?) på min sida och jag kan fortsätta småprata med Hanna Nilsson som är bredvid som om ingenting har hänt. Börjar här bli både harig och krokig då jag känner en överhängande risk för att jag ska sladda igen så fort det svänger lite extra och med trött kropp och knopp fattar man inte alltid så kloka beslut…

På sista varvet sitter jag fortsatt bra men så kraschas det framför mig. Jag får stopp på min egen cykel i tid, behöver sätta ner ena foten och sicksacka mig igenom några som ligger på vägen och sedan trampa ikapp klungan igen som är på väg att försvinna framför. Kommer ikapp men nu är det inte långt kvar till mål och få chanser att avancera. Jag gör mina små försök men kommer inte fram och vågar inte ta några risker i de sista kurvorna. Rullar in på en 70e-plats i slutet av klungan. Såklart inte nöjd med resultatet då jag vet att jag kan mer men glad att jag höll mig på hjulen och kom i mål helskinnad. Tvärdöd i benen dock. MEN. Det finns en (bort)förklaring till det. När jag sakta ska rulla bort till bilen igen går det jädrigt trögt och jag inser att mitt framhjul är riktigt skevt och tar emot bromsen ordentligt 1 gång per varv. Måste ha blivit så i situationen jag beskrev innan… Jag har alltså cyklat med en broms som tar emot i knappa 80km. Inte konstigt att man känner sig extra slaktad då.
Att jag inte märkte något under loppet beror nog på att det var så högt ljud runtomkring samt att farten var hög (snitt på knappa 40km/h) och man hela tiden pressade på…

Så trött att jag somnade rakt uppochner i bilen på vägen hem.

Har ni nu orkat läsa ända hit är jag tacksam och hoppas ni kan känna er delaktiga i min lite annorlunda vardag. Från den här helgen tar jag med mig att jag blev ytterligare lite mer bekväm i hetsiga situationer på cykeln, att jag blir starkare och en bättre cyklist även om resultaten inte alltid är strålande och att jag fortsatt gör detta för att det är så fantastiskt roligt! Ostigt? Men sant!