Igår var det dags igen, Dwars Door Vlaanderen stod på programmet och jag hade rekat de svåra delarna av banan redan förra veckan. Det var dock inte helt klart att tävlingen skulle bli av över huvud taget med tanke på det fruktansvärda som hände i Bryssel häromdagen. Stämningen kring tävlingen var helt klart dämpad och vi höll tyst minut innan start, men jag är glad att vi fick köra och fortsätta göra det vi älskar.

Fram till ca 50km var det egentligen inte några större svårigheter, men där någonstans gällde det att hitta bra position långt fram för att vara med där det förmodligen skulle spricka av. Flera tuffa klassiska kullerstenspartier på både höjden och längden skulle sträcka ut fältet och med största sannolikhet spräcka det. Inpå första delen var det sanslöst hektiskt och gick i en rasande fart utför. Mycket skrik och hastiga rörelser i klungan när alla vill vara längst fram. Jag lyckades placera mig bland topp 20-25 och kunde med bra ben köra riktigt bra uppför Oude Kwaremont. Tyvärr räckte det inte till för att komma med de 11 som kom loss, min lilla grupp på kanske 8 fick se de framför segla iväg precis framför näsorna på oss då vi tyvärr inte fick till ett direkt samarbete. Efter ett tag fick vi sällskap bakifrån och blev till en lite större klunga. Det positiva med det var att jag fick sällskap av 4 lagkamrater men såklart ingen höjdare att vi inte hade med någon i frontgruppen.

Vi försökte flera gånger få till samarbeten för att köra in de framför men det var inte förens på slutet som det fungerade riktigt bra och med några km kvar till mål var vi ikapp och kunde ge Monique och Eileen en bra resa till spurten där Eileen kunde knipa 3e-platsen!
Efter att ha själv ha kört bra, jobbat hårt för laget och se Eileen på pallen är jag nöjd med dagen och min egen 19e-plats. Varje tävling lär jag mig något nytt, vänjer mig vid de hetsiga situationerna och utvecklar mig sakta men säkert till en bättre cyklist.

Efter min inledande krasch på årets första lopp var det lite kämpigt mentalt och jag hade rätt ont i min svanskota. Det ena hängde väl ihop med det andra samtidigt som jag ville visa vad jag kan och inte börja säsongen med att krascha… Hur som helst fick jag i alla fall revansch på årets andra lopp och lyckades efter nästan 50km i soloutbrytning ställa mig på pallen som 2a. På sista varvet fick jag sällskap av en annan och vi lyckades tillsammans hålla undan från klungan. Jag hade vid det laget som sagt legat länge själv och krafterna hade börjat tryta rejält så om hon inte hade kommit ikapp mig hade jag blivit uppäten av klungan och utspottad längst bak istället. Mest nöjd är jag med att jag visade för mig själv att jag ju faktiskt kan cykla och hitta ett lugn i mig själv som gör att jag kan prestera bättre.

Kul också att jag fick min första pokal i cykel (har tidigare varianter från fotboll och schack tex.) och en flaska cava att spara till en annan kväll. Alexandra bodde även över hela helgen och det var kul att få hänga lite då det var länge sedan. Skoj att få tävla ihop igen och som krydda på moset var det en kontra-attack på just henne som gjorde att jag kom loss i min soloraid.

Sedan pallplatsen har jag hunnit tävla ytterligare 2 race och det känns som att säsongen är på stark ingång nu. Känner mig fortfarande inte helt uppslukad i dess stora gap men det dröjer nog inte särskilt länge. Redan på onsdag, i övermorgon, är det dags för nästa stora lopp. Det kommer bli en tuff bana med den bästa konkurrensen så bara ut och göra mitt bästa.

För er som kanske har missat det så gick min premiär inte som tänkt. Det var väldigt stressigt i klungan och säkert många som precis som jag gjorde första tävlingen för säsongen. Jag åkte själv dit på en tidig klungkrasch bara några km efter att vi blivit ivägsläppta. Med adrenalinet pumpandes letade jag reda på min cykel, kollade att den verkade ok och hoppade upp för att jaga ikapp igen. Kände mig lite som en jojo i klungan därefter och kom liksom aldrig riktigt in i matchen igen. Vartefter tävlingen fortgick fick jag sedan mer och mer ont i ryggslut och säte och när jag sedan tillslut synade kullerstenen på Paddestraat lite närmare fick det vara nog. Jag försökte ta mig in i kvastbilen men med alldeles för stor möda och massa besvär blev jag skickad till sjukan i en ambulans istället.

Som tur var hade jag inte brutit något men min svanskota hade fått sig en rejäl smäll och även höger sida säte var mosat (tillsammans med otaliga andra skrap och sår av smärre karaktär). Jag blev härefter tvungen att avstå nästkommande tävling och har sakta men säkert jobbat med att komma tillbaka i slag. Det har blivit bättre varje dag men går ju aldrig så fort som man önskar och jag är glad att jag föredrar att sova på mage. Till helgen är det två nya race här i Belgien för min del och jag hoppas att jag ska komma in i säsongen på ett bättre sätt av vad den startat.

I övrigt är Belgien som Belgien brukar vara såhär års, oftast regnigt och kylslaget. Inte det skojigaste att cykla i men det härdar väl och gör att man uppskattar solen när det våras lite mer. Jag har hunnit cykla en del med Andrew, som jag bor hos, och hans cykelkompisar och fascineras (återigen) över kulturen kring cykel som finns här. Är det bra väder jobbar alla som gillar att cykla halvdag och passar på att vara ute. Inga konstigheter, bara att ta igen någon annan dag tydligen. Det är en sån härlig inställning till livet tycker jag, passa på att njut och prioritera det som man mår bra av.

Det är dags att uppdatera om läget. Jag har just kommit tillbaka till Belgien efter ett 10 dagar långt läger i Calpe, Spanien, med Lares-Waowdeals. Jag kan lugnt säga att jag var rätt nervös innan, att komma in som sista medlem i laget när alla andra redan har hunnit vara på teamträffar och presentationer etc. Jag mötte upp större delen av laget på flygplatsen i Bryssel och kände mig med en stor lättnad som en i gänget direkt! Som tur var fick vi även platser tillsammans med på flyget så timmarna till Spanien flög (hehe!) förbi väldigt fort!

Under den dryga veckan som vi varit där har det varit en blandad kompott av långt och lugnt och kort och hårt (samt lite däremellan), benen har känts bra och vädret har varit med oss! Mycket skratt och det känns verkligen som att jag har hunnit få en liten stund att lära känna alla som var med, både cyklister och ledare. Servicen har för övrigt varit grym och jag är så tacksam för den här chansen jag fått med detta lag. Fick en massa kläder, hjälm och ny cykel direkt när jag kom, de försäkrade sig om att jag hade allt jag behövde och satte upp oss alla på trainers för att trampa ur resan. Kändes väldigt proffsigt! 🙂

Det har varit väldigt bra att få de här dagarna att lära känna mina nya lagkompisar både på och av cykeln, bådar gott inför säsongen vi har framför oss. Jag har även fått mina första race spikade och kommer att inleda med Omloop Het Nieuwsblad redan på lördag! Kommer bli ruskigt spännande och hårt tror jag… Även om jag kanske är liiiite lugnare än förra året så är det alltid nervöst med första racet för säsongen, första racet med nya laget och dessutom en tävling jag aldrig kört förut. Känner mig taggad och ska bli skoj att se vad benen kan ge på tävling nu när det känts väldigt bra på träning.

Foto: Anton Vos

Jag åkte till Falun i onsdags igen. Det finns flera anledningar till att jag valde att lägga nästan en vecka här precis innan jag förflyttar mig utomlands men i grund och botten handlar det om att hitta lugnet i och innan stormen…

Som jag skrev sist så har det varit en ganska rörig period. Nu verkar alla bitar lyckligtvis ändå falla på plats men det är inte helt enkelt att hitta lugnet och tryggheten igen. Efter att ha skött alla nödvändigheter som knyter an till Stockholm blev jag bara stressad av att vara kvar där och vänta på att nästa bit av pusslet skall läggas. Jag har lärt mig att jag kan koppla av bra när jag får komma bort någon annanstans där jag inte kan göra annat mellan passen än att återhämta mig och helt enkelt bara vara. Det är inget och ingen som rycker i mig och jag har nu fått tid till att reflektera över situationen och lugna ner mig några hekton.

Nu är alla flygbiljetter bokade, jag fick just bekräftat att jag står med Lares-Waowdeals på UCI:s officiella lista och har fått en grov planering över tävlingar den första månaden. Nu är det bara upp till mig att fortsätta sköta rundgången på äta-träna-sova så kommer det bli ytterligare en bra säsong!

Fokuset här i Falun förutom att få detaljerna klara (vilket känns helt orimligt att jag faktiskt verkar ha nu) har varit på mental återhämtning. Det betyder inte att att jag inte stressat kroppen på andra sätt. Träningen rullar på med några modifikationer beroende på möjligheten att tex cykla velodrom, väldigt skojigt! Måste ge en eloge till Isak som står ut med att jag ändrat mina planer ganska frekvent på sistone och dessutom har stort behov av att ha koll på min träning och planering… tacktack, en välbehövlig fast punkt när det är mycket annat som snurrar!

I morgon återvänder jag till Stockholm för att fixa med det sista innan jag flyger till Belgien på onsdag. Redan på torsdag åker jag sedan vidare med laget till Calpe för 10 dagar och slipar på det sista innan säsongen startar. Jag ser verkligen fram emot att få komma igång på riktigt och se vart jag står! Min egen känsla är att den här uppbyggnadsperioden när jag kunnat prioritera cyklingen först har gett en bättre grund än förra året när jag också hade ett jobb som krävde uppmärksamhet och enregi. Nu kör vi!

En del har hunnit hända sedan sist jag skrev kan man lugnt säga! Jag håller som bäst på att landa i vart jag står nu men ska försöka reda ut ett och annat för er.

För det första blev lägret med mitt holländska lag flyttat en månad så jag passade på att åka till Fuerteventura med ett gäng duktiga triathleter i 2 veckor istället. Grym träning och fantastiskt sällskap! Ungefär mitt i lägret kom det ett mail som sa att mitt lag inte längre existerade. Den största sponsorn hade dragit sig ur i sista stund och allt rasade ihop som en korthus. Jag kunde inte förstå! Bara dagarna innan hade jag fått bilder på kläder och hjul vi skulle ha, vi hade diskuterat lägret och annat som hade med laget att göra. Så plötsligen fanns det inte lägre något lag. Kändes som en rejäl käftsmäll! Jaha… vad skulle hända nu? Tillbaka på ruta ett. Inget lag. Ingenstans att bo. Inget tävlingsprogram. Som extra krydda fick jag en släng av en förkylning som vandrade runt i lägret så jag ägnade en dag åt att bara bryta ihop helt enkelt.

Som bekant så hjälper det väldigt lite att stirra in i väggen och känna sig tom så dagen efter började arbetet med att reda ut alla trådar och försöka sy ihop någonting nytt. En månad innan säsong så jag kände mig ganska stressad. Kastade ut ett gäng krokar till höger och vänster och hörde av mig till de som kanske kunde peta mig åt rätt håll igen.

Med hjälp från lite olika håll och ett lyckat distansmöte kunde jag så ihop en deal med ett Belgiskt proffslag, Lares-Waowdeals! Jag kommer verkligen in på övertid men är grymt motiverad till att bevisa att jag är värd en plats i de större sammanhangen! Så skönt att ha någonting nytt att sätta tänderna i och lägga fokus på. En sten lättade från mina axlar. Steg två var att hitta någonstans att bo. Eftersom det första laget skulle ha stått för den biten stod jag nu utan tak över huvudet och med en stor kostnad hängande över mig. Ny vända av att rycka i kontakter och jag måste säga att jag lyckligtvis har grymt bra människor omkring mig. Igår kväll fick jag ett samtal som gjorde att jag kunde lyfta bort en sten till från mina axlar. Min svenska klubb, Stockholm CK, har möjlighet att hjälpa mig med boende. Vilken grej! Som jag nämnt tidigare lever jag på små resurser och utan fast inkomst så all hjälp från de omkring mig är ovärderlig för att jag ska kunna göra den här satsningen. Jag var chockad och höll på att gå upp i atomer där ett tag. Nu känns det lite lätt fantastiskt att det löst sig så bra och jag hoppas att jag ska kunna ge tillbaka med fina prestationer ute på banan. Just nu känner jag mest bara en stor tacksamhet och lättnad.

Närmsta veckan kommer handla om lite småfix och en del pappersarbete för att knyta ihop de sista tåtarna innan jag åker på läger med laget. Kommer bli spännande!

Undrar om det är någon som kan gå igenom livet och bara dansa på rosor? Undvika att trampa på en tagg då och då? Förmodligen inte särskilt sannolikt och jag har inte klarat det hittills. Kommer förmodligen trampa på den del taggar framöver med. Konsten är dock att inte låta taggarna sitta kvar och lära sig hur man hanterar såren.

Med det sagt (skrivet) var det lite stökigt mentalt i november/december och jag hade mina egna planer på hur jag skulle tackla den pucken. Mycket baserat på tidigare erfarenheter som jag försökt lära av.
Tillsammans med mycket hjälp från de omkring mig kom jag på bättre tankar och kom dessutom iväg en vecka till Falun innan jul som jag skrev om tidigare. Inte ett helt lätt beslut när jag ifrågasatte varför och om det fanns ork etc. Vad jag fick var dock välbehövlig kvalitetstid med folk jag tycker om och kroppen svarade direkt positivt på det!

Efter en mysig jul på hemmaplan tog jag faktiskt en kort vända tillbaka till Velodromen innan nyår spenderades med ännu mer underbara människor hemma hos mig. Fokuset utanför träningen har legat på att vara snäll mot mig själv och omge mig med folk som GER energi utan att kräva någonting åter. De vet att jag ger när det finns över hos mig men fattas hos någon annan. Såna vänner håller jag hårt om.

Jag har inte heller krävt några stordåd av mig själv. Eller jag har försökt att inte kräva några stordåd från mig själv, vilket är nog så svårt faktiskt. Kanske några av er som läser känner igen sig i att kroppen och huvudet ibland säger olika saker och det kan vara svårt att få ihop det? För mig är det så ibland i alla fall.

Det är väl en blandning av vad 2016 kommer att bli, små hinder att klättra över på vägen, viljan att alltid prestera och få livet att gå ihop helt enkelt. Jag har en stor tro på att öppenhet och ärlighet hjälper alla inblandade så det är väl lite därför jag skriver detta också. Man är sällan ensam om en tanke som fastnat i huvudet, en osäkerhet på sig själv eller vad det än må vara. För mig hjälper det att berätta, komma ihåg de små framsteg jag gör och fokusera på det som är bra istället för tvärt om. De två sistnämnda får jag hjälp med av att ta tag i det första. Så vänder spiralen och nu har jag massor att se fram emot i närstående och kan se på 2016 med en… positiv nervositet? 🙂

För att få ett litet break och dessutom spendera en vecka med bästa Marika åkte vi upp till Falun i tisdags. Egentligen inte så annorlunda liv från det jag har på hemmaplan, men miljöombyte förnöjer helt klart!

Förutom de vanliga passen på monark etc så finns ju här även en velodrom. Jag har inte kört velodrom sedan jag gick introkursen och var här en helg för 2 år sedan. Den bakgrunden gjorde att jag har känt mig lite lätt nervös över om jag skulle komma ihåg att cykla tillräckligt snabbt för att inte ramla ner osv… I torsdags hade jag vilodag och passade därför på att följa med Marika som skulle köra ett pass där och titta på när de andra barnen övade på att svänga vänster. Såg ju inte så svårt ut och framför allt väldigt roligt!

Så efter att ha pillat mig i naveln hela dagen i fredags och laddat benen var det dags att trampa upp på velodromen. Var väldigt skönt att ha Marika där som jag kunde köra efter och få en känsla för vilken fart jag behövde hålla. Kände mig som Bambi på hal is och fokuserade mest på att hålla jämn takt med hennes bakhjul. Första problemet uppstod när vi hade kommit ifrån varandra efter ett tag och jag sedan skulle ta mig ner igen och stanna till vid sargen. Hur var det nu igen, kan man gå ner när man ligger först i klunga eller behöver man gå ner bakifrån? Fick i alla fall till det utan för mycket trassel och lyckades undvika att stå på näsan när jag skulle stanna till vid de andra lagom till att Emma skulle förklara dagens Toppfysik-pass.

Vi körde lite olika typer av intervaller uppdelade på 2 grupper. Vet inte riktigt hur det gick till men hamnade i alla fall med 4 andra väldigt starka killar medan den andra gruppen var 8-9st. Hur som gick det ändå bra och vi köttade på ordentligt, var riktigt skoj att få gasa och åka fort! 😀 Sådär lagom stum i benen efter och det hade inte riktigt släppt till mitt tröskelpass igår förmiddags… men ska man vara fin får man lida pin eller vad man ska säga? Ska man bli stark får man ha ont i benen ibland? Precis lika roligt, om inte ännu roligare, att cykla velodrom som jag minns det från sist var det i alla fall!

Idag har vi kört findistans med ett bra falugäng, Nya fina vägar, solen kom till och med fram ibland och det var rena vårvädret temperaturmässigt! Svårt att tro att det bara är några dagar till jul men dumt att klaga som cyklist. Finns mycket trevligt folk här som vi mellan passen både lunchat och dinerat med, känns som att det kan bli fler turer hit helt klart! Det behöver inte alltid vara så avancerat eller storartat när man känner att man behöver en liten kick eller förändring i vardagen.

Jag var lite risig ons-fre men kom ändå in i helgen på ett bra sätt. Efter att ha varit på ett givande möte med Stockholm CK I torsdags kväll hämtade jag ett grymt paket från Per och Sandra på Almsan Vélo Performance innehållande en wattmätare! Den kommer att ge mig mer exakt träning under året och göra att jag kan ta ett steg till i min utveckling som cyklist. Ska verkligen bli spännande att börja jobba med den på cykeln!

Steg 2 i min helgraket var att jag var med på Spin for Life som Saltsjöbadens Triathlonsällskap anordnade till förmån för människor på flykt. Det skulle köras trainer i 5h med lite olika saker som hände under tiden. För varje timme var person cyklade skänktes (minst) 100:-, fantastisk idé! Jag var där för att ta hand om den inledande timmen för att sedan blanda mig in i havet av cyklister och njuta av resten av föreställningen medan jag avverkade mina egna distanstimmar. Jag hoppas att jag kunde inspirera de andra och ge en bra inblick i mitt liv och hur jag kommit just hit.

Jag måste erkänna att även om underhållningen var kanon så tyckte både benen och rumpan att det verkligen var på tiden att kliva av när vi väl var i mål! Vet inte om jag kört så många timmar på en trainer i sträck någonsin förut. Eller om jag kommer göra det igen haha! Finns det en god anledning och grymt sällskap blir det ju såklart avsevärt lättare! Så tack till alla inblandade för att skickat mig in i perfekt helgstämning lagom till en mysig lucia i morgon 🙂

Till sist har jag blivit helt fast i min nya målarbok jag fick av mamma häromdagen. Färgterapi eller vad kallar man det? Väldigt rogivande och rätt tillfredsställande. Bra för ett bekymrat sinne eller bara som tidsfördriv.

Sist jag skrev var det varmt och skönt i ett annat land. Nu sitter jag hemma i Stockholm och tittar ut på regnet. Roligare kan man ju ha det!

Lite på allmän begäran tänkte jag gå in på hur vardagen ser ut för mig på hemmaplan. Det är svårt att inte få det att bli styltigt så ni får ha överseende eller bara hoppa över och vänta på nästa inlägg istället 🙂 Efter att ha satsat på ganska mycket mängd och distans under oktober och november, inkluderat simning, styrka och löpning, går jag nu in i en ny fas.

Ett pass jag alltid har på schemat när jag är i Stockholm är Le Peloton. En timmes hårdkörning varje onsdag året om. Just nu är det cx eller mtb som gäller och det är lite färre som vågar sig ut och inte så mycket till klunga i skogen som det blir på landsväg. Det är över innan man ens har vaknat och plötsligen hittar man sig själv framför en god frukost på Cykelcafe LeMond strax efter 07.00. Väldigt god gemenskap!

Träningsstudion hemma hos brorsan.

I november hade jag även 3 distanspass, lika många tunga styrkepass plus lätt löpning och simning. Efter att ha gjort tester på Aktivitus med Isak i lördags inledde jag ett nytt block i måndags. Som några av er säkert har noterat på andra sociala medier håller jag på att bli kompis med en Monark testcykel. Jag jobbar med tröskelträning 3ggr/veckan, och har bara 1 distanspass kvar. Löpningen har försvunnit men simning och Redcord kvarstår.

Det här ger som ni kanske kan gissa lite färre timmar men med annat innehåll som ändå gör att jag måste ta mina powernaps på soffan på eftermiddagarna. Vila är nog det som är svårast at definiera och få till. Framför allt om man har annat jobb och familj som ska ha uppmärksamhet. Jag sover i regel minst 8h på natten och tar som sagt gärna en nap på soffan på eftermiddagen. Bästa återhämtningen! Till en tidig morgon som Le Peloton tex gäller det då att ha disciplin och vara i säng vid 21.

Lasagne är också bra matlådemat!

Ska vi snacka bränsle till kroppen så äter jag allt men medvetet. Jag försöker undvika att gå och handla hungrig! Jag gjorde en kostförändring förra vintern och bytte ut lite basvaror mot andra alternativ som var bättre för just min kropp. Jag vill inte gå in på detaljer kring exakt vad eftersom det är så väldigt individuellt. Det viktigaste är ATT man äter och kanske tar en funderare kring vad som funkar bäst för en själv (om man inte är nöjd som det är vill säga). Jag slutade tex med gluten för ett gäng år sedan efter att ha haft magproblem hela livet. Det är en värd uppoffring även om jag saknar riktiga kanelbullar något ohyggligt mycket!

Kanske blev det inte så mycket tydligare men jag vill poängtera att alla trivs bäst med olika upplägg och har olika förutsättningar. Jag trivs bäst med att ha ett schema att följa till punkt och pricka. Övrig tid som jag inte äter, tränar eller sover försöker jag jobba med olika uppslag till att få cykellivet att gå runt och givetvis umgås med nära och kära precis som alla andra 🙂